Vi prövar att tro på Gud

Vi är mer kristna än vi anade. FOTO: TT

Gud är inte död i Sverige medan sekulariseringen alltmer framstår som en historisk parentes. År 2040 är Svenska kyrkans ökenvandring nog över.

Ayyan Hirsi Ali börjar tvekande, nästan nervöst innan hon börjar: ”Jag betraktar dig som något av en mentor.” I många år har hon varit ett av den nyateistiska rörelsens främsta namn, men nu sitter hon på en scen och ska förklara för sin vän och vägledare Ri­chard Dawkins varför allt har varit ett misstag.

”Plötsligt och oväntat har kristendomen fått en rad fashionabla förespråkare. Kulturpersonligheter och medieprofiler kommer ut och berättar att de är troende.”

Hon tar sats och fortsätter: ”När du ser på världen tänker du att där finns inget. Men jag accepterar numera att det finns Något. Det finns en mäktig kraft i tillvaron. Det är den Gud som har förändrat mitt liv.”

Redan i slutet av 2023 berättade Ali att hon blivit kristen, men då klädde hon det i politiska termer. Kristendomen, skrev hon, behövdes i kampen mot det auktoritära Ryssland, fundamentalistisk islamism och ”wokism”. För henne var kyrkan en hörnsten i den västerländska civilisation som tycktes svaja betänkligt.

Det handlade inte om fromhet, utan politisk pragmatism.

Men nu, ett halvår senare, gläntar hon på dörren till något annat. En andlig erfarenhet som berört på djupet, och gett henne en ny syn på världen.

Plötsligt och oväntat har kristendomen fått en rad fashionabla förespråkare. Kulturpersonligheter och medieprofiler kommer ut och berättar att de är troende. Motiven är blandade. För vissa är kristendomen en resurs i kulturkriget, andra ser kyrkan som en progressiv hamn i en auktoritär tid me­dan åter andra är personligt berörda och ovilliga att göra politik av sin erfarenhet.

Denna rörelse sker ganska precis ett sekel efter att Max Weber höll sin berömda föreläsning ”Wissenschaft als Beruf” i München 1918. Där förklarade han att den moderna tidens rationalism var inkompatibel med religion. Vetenskap och bildning ledde, fastslog han, tveklöst bort från kyrkan.

Under 1900-talet var sekulariseringen inte bara en sociologisk prognos, utan också ett politiskt löfte. Ateismens profeter talade om en ny, skön värld präglad av rationalitet, framsteg och rikedom. Världens bekymmer tillskrevs en kvardröjande fromhet, och så snart denna sista rest försvunnit skulle utopin realiseras.

Dessa tongångar hördes också i Sverige. I sin avhandling Klädd i sitt språk skriver Stina Otterberg Engdahl att ”religion” är utbytbart mot ”diktatur” i Olof Lagercrantz texter. För Dagens Nyheters kulturchef var religion ”en död och mörk tillvaro som kontrasteras mot en levande och frisk i ljuset”.

Men profetiorna har kommit på skam. Istället för framsteg och förnuft tycks sekulariseringen gå hand i hand med allt djupare kriser. Den mentala ohälsan stiger, kulturlivet utarmas, civilsamhället går på knäna, den politiska polariseringen ökar och bärande samhällsinstitutioner krackelerar. Kristendomen verkar inte kunna plockas bort så enkelt.

Redan på 1980-talet insåg sociologer att religionerna inte försvann med den hastighet man väntat sig. I länder som Iran och USA var de fortsatt krafter att räkna med. År 2001 konstaterade Jürgen Habermas att inte heller västvärlden var sekulär, utan postsekulär.

Begreppet postsekularitet plockades upp i den svenska debatten genom teologen Ola Sigurdson, ärkebiskop Antje Jackelén och DN:s kulturchef Björn Wiman. Beteckningen speglade en insikt om att kristendomens rötter går djupare än vi anat, men inte någon föreställning om att kyrkan snart skulle börja växa numerärt.

Så har också jag tänkt. Postsekularitet, skrev jag i min bok Gud. Återkomsten från 2018, ”handlar inte om att sekulära svenskar är på väg att konvertera en masse till någon kyrka eller trossamfund”. Det var snarare fråga om en attitydförändring, där fler inser att religionerna är här för att stanna och att sekulära perspektiv därför inte är självklar norm.

Men kanske har jag haft fel? Kan det vara så att vi närmar oss en punkt där en ljummen acceptans av att den kristna tron lever kvar går över i en större personlig nyfikenhet – och till slut leder till att fler prövar på?

Prövar att gå i kyrkan, prövar att kalla sig kristen, prövar att tro på Gud.

I intellektuella kretsar syns som sagt redan en sådan rörelse. Internationellt representeras den av personer som Hirsi Ali, Nick Cave, Tom Holland (historikern, inte skådespelaren) och Paul Kingsnorth. Men också i Sverige kan vi läsa artiklar med rubriker som ”Kristen trend i Kultursverige” (SVT 21/7 2022).

Populärt

Teorins tvångströja

Idag definieras konst inte utifrån egenskaper hos objekten, utan av omkringliggande teorier. Det har lett till att konstens särart riskerar att gå förlorad.

Men från den så kallade kultureliten, som alltid gillat att göra udda val, till folk i gemen kan steget ibland vara långt. Sett till helheten har siffrorna för religiöst engagemang fortsatt dala det senaste decenniet.

Under våren kom dock statistik från Svenska kyrkan som kan tolkas som ett trendbrott. Antalet inträden var bland de högsta det senaste kvartsseklet, dopsiffrorna verkar ha stabiliserats och konfirmandkurvan vände uppåt. Det var första gången på decennier som en kurva av det slaget gick upp istället för ner – och det är i storstäderna som andelen konfirmander ökar allra mest.

Orsakerna kan vara många, men en är att en desillusionering med den sekulära moderniteten har spritt sig. För ateismen har inte levererat, varken filosofiskt, politiskt eller existentiellt. Idag längtar människor efter hopp, mening och sammanhang. ­Samtidigt har livets stormar fått fler att inse att de är mer kristna än de anade: Det har länge varit fler i Sverige som bett till Gud än som sagt sig tro på Gud.

Kristendomen har djupa rötter i vår kultur och alternativen imponerar inte. Det var länge sedan bildstormande religionskritiker lyckades elda massorna, och inte bara heliga böcker. Men när ärkebiskop Martin Modéus svarade SVT:s Anders Holmberg att han självklart trodde på uppståndelsen, samtidigt som han med samma självklarhet deklarerade att den var ett mysterium – ”Det vet väl inte jag ” – vann han genast debatten.

Gud är inte död i Sverige, men det är däremot arvet från Olof Lagercrantz och Ingemar Hedenius. Sekulariseringen framstår alltmer som en historisk parentes. Kyrkans ökenvandring kommer nog att pågå i några år till, men något annat anas vid horisonten. År 2040 är det fyrtio år sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Det är ungefär så långa ökenvandringar brukar vara.

Joel Halldorf

Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och lärare på Teologiska högskolan i Stockholm.

Mer från Joel Halldorf

Läs vidare