Ingen med rudimentär kännedom om historien låter sig chockas av att klasskriget då och då flyter upp till samhällets yta. Det är bra att med jämna mellanrum påminnas om våra verkliga lojaliteter och våra rätta platser, särskilt när det sedan länge varit populärt bland högre samhällsklasser att fjäska för de lägre.

Problemet med det som skedde på Dramaten är ett annat. Vår statsminister är en uppenbar produkt av medelklassen, något han gång på gång bekräftar med sin fanatiska tro på arbete. Johan Jönson påstås ha börjat som dräng vid tretton års ålder, men allt talar för att den Dramatenpublik som jublade åt hans mordfantasi inte bestod av lantarbetare, gruvarbetare, städerskor och betongarbetare. Med all sannolikhet var de närvarande, liksom vår statsminister, nästan uteslutande representanter för medelklassen. Med nästan lika stor sannolikhet för den övre, kulturella delen av densamma.

Vad episoden illustrerar är med andra ord något annat än början på ett hederligt klasskrig, med de klargörande effekter ett sådant har. Det episoden illustrerar är ett begynnande inbördeskrig inom den övre medelklassen.

Det är möjligt att inbördeskriget fyller någon pervers funktion för de inblandade, men för oss andra kan en så förvirrat självhatande konflikt knappast leda till något annat än oreda, en och annan oläslig roman och än mer orimmad poesi.

ENLIGT UPPGIFT ÄR EN grupp brittiska forskare i färd med att enlevera 100 skånska vallhumledrottningar och föra dessa till England, för att återuppväcka den på öriket utöda arten. Biologen Lars-Åke Janzon är en av många upprörda svenskar som kräver att humlenappningen stoppas. ”De är inte längre världens härskare som de var förut när de bara åkte runt och tog grejer”, säger Janzon om britterna till Dagens Nyheter.

Senare rapporter har givit vid hand att de snattande forskarna har svenska myndigheters tillstånd. Det tycks ha fått kritiken att klinga av. Ändå vet alla som följt fallet med den sjunde earlen av Elgins bortrövande av Parthenonfrisen, hur notoriskt opålitliga ”tillstånd” av det slaget är. Lord Elgin påstod sig vara i besittning av en förordning av sultan Selim III, som gav honom rätten att lägga beslag på Akropolis skatter. Idag, mer än 200 år senare, är förordningens verkliga mening ännu föremål för djupaste oenighet. Och Grekland är i spillror.

Tillstånd eller ej, internationell samvaro kan inte bygga på att var och en som gör slut på sina humlor har rätt att lägga an på andras. Det är en fråga om principer. Volvo må ha sålts till kineser och Kalles kaviar till norrmän, men vi är många som drar anständighetsgränsen vid att tanklöst skänka bort svenska humlor till varje schajas som slarvat bort sina egna. Den regering som nonchalerar detta faktum gör det på egen risk.

MÅNGA HAR UPPRÖRTS över det grekiska ultranationalistiska partiet med det optimistiska namnet Gyllene gryning, Chrysi Avgi, och dess förslag att gräva ned landminor längs den grekiska gränsen, för att förhindra att någon tar sig in. Det är visserligen sant att ett mer angeläget problem för Grekland är att förhindra att den egna befolkningen tar sig ut och lämnar konkursboet, men med det sagt undrar jag om inte det finns något att hämta i förslaget.

Gyllene grynings udd riktar sig fantasilöst nog mot illegala flyktingar, som inte sällan är vana vid att landminor ligger och skräpar både här och där. Däremot borde landminor vara effektiva verktyg för att begränsa den globala bekvämlighetsturism, som svämmar över alla bräddar och förstör varje resmål av värde.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Några slumpmässigt begravda landminor i Venedig, Versailles, Goa och Angkor Wat skulle avskräcka de loja horder av enfaldiga dagdrivare som idag bussas runt i visshet om att vara fullkomligt trygga. Samtidigt skulle vi som verkligen värdesätter resmålen, och därför är villiga att riskera ett ben eller två för upplevelsen, återfå möjligheten att njuta i frid. Detta i ett tillstånd av hälsosamt höjd uppmärksamhet.

Alltför många minor skulle helt strypa turismen och bli en olägenhet för lokalbefolkningen. Alltför få skulle inte ha någon nämnvärd effekt och därmed inte göra något åt nuvarande olägenhet. Men det är en rent praktisk fråga. Efter de senaste finanskriserna måste det finnas gott om arbetslösa riskanalytiker som kan räkna på saken.

Märk väl: det brådskar. Inom kort kommer en och en halv miljard kineser att ta semester varje år. Då är det för sent att sätta guldkant på den resandes gryning.