Pessimismen ökar. Allt fler tycker att Sverige går åt fel håll. Mönstret är tydligt i såväl SOM-institutets som Demoskops eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps siffror. Faktum är att så länge detta har mätts (i MSB:s fall sedan 1980-talet) har det inte sett så dystert ut.

Det är nog inte bara terrorhotet, de fallande skolresultaten, de växande integrationsproblem samt de återkommande skottlossningarna, bomberna och bilbränderna som driver på detta. Vi har fått en ny konfliktdimension i både politik och samhälle som av allt att döma är svårare att lösa genom de kompromisser som så länge gjort den svenska demokratin så stabil.

Samtidigt är vår tid i rörelse. Dramatiska politiska omprövningar sker, nya konfliktlinjer öppnas, gamla ståndpunkter överges. Allt detta skapar förvirring och obehag. När det man sade igår visade sig vara fel är det svårare att veta vad man ska säga idag och imorgon. Det blir inte lättare av att vi kan läsa om att det tredje världskriget har startat – samtidigt som andra hävdar att vi lever i den bästa av världar.

Oavsett detta så talar mycket för att de tjugo åren av optimism vi såg efter 1989 tog slut i och med finanskrisen 2008, den arabiska våren 2011 och Rysslands aggressiva politik på 2010-talet – tre mig veterligen helt oförutsedda händelser för övrigt, vilket säger något om hur instabil och oförutsägbar världen är.

Tjugohundratalets andra decennium präglas av växande osäkerhet, pessimism och en känsla av förlorad kontroll. I USA är det till exempel ännu mer dystert än i Sverige. Hela 47 procent av amerikanerna anser att livet i USA var bättre för 50 år sedan. Och bara 24 procent tror att nästa generation kommer att få det bättre, enligt nya siffror från Pew research center (optimismen i världen finns för övrigt framför allt i Östasien och bland de växande ekonomierna i Afrika).

Den växande misstron mot samtiden kommer från såväl de som anser att 1930-talet nu går igen som de som på andra änden av skalan menar att mångkulturen nu hotar landets sammanhållning (och enligt mätningarna är Sverigedemokraternas väljare de allra mest pessimistiska).

Många har frågat sig vad som sker i vår samtid, och en av dem som försökt svara är den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt. Han var i Stockholm på försommaren och höll en omtalad föreläsning. Han frågade sig bland annat ”Vad i helvete händer med västvärldens demokratier?” Hans eget svar kom i en historia i fem punkter: 1) Framgångsrik marknadsekonomi skapar välstånd. 2) Välstånd skapar massinvandring (ja, han använde orden ”mass immigration” och kände uppenbarligen inte till den svenska åsiktskorridorens ramar för stunden). 3) Välståndet formar en urban elit som är hypertolerant och invandringsvänlig. 4) Invandrarna och den multikulturella eliten leder till en motreaktion av auktoritära idéer. 5) När de auktoritära lockat till sig många konservativa så kan de hamna i majoritet. Efter punkt 5 skedde sedan till exempel Brexit, och kanske kan resultatet i det tyska delstatsvalet i början av september, där högerpopulistiska partiet AfD gick starkt framåt, ses som en liknande rekyl mot den politik som förts.

Jag tror att man kan komplicera Jonathan Haidts resonemang. Ungefär vid punkt tre verkar det uppstå nya typer av konflikter i ett samhälle som det politiska systemet har svårare att lösa. De politiska system som formats av 1900-talets höger- och vänsterkonflikter kring materiella resurser verkar ha svårare att lösa konflikter kring värderingar, religion, synen på individualism och sexualitet. Konflikter kring pengar är relativt lätta att lösa av den enkla anledningen att pengar är oändligt delbara. Man kan alltså lättare hitta kompromisser kring ersättnings- och skattenivåer – särskilt så länge tillväxten är stark och kan tas för given. De nya konflikterna kring värderingar är svårare att kompromissa kring, vilket exempelvis statsvetaren Bo Rothstein påpekat. Man kan inte acceptera homofobi bara lite grann eller acceptera islamistisk könsseparatism i gymnastik eller i badhus bara till viss del. Dessa frågor är binära på ett sätt som skattenivåer och fördelningspolitik inte är.

Denna nya konfliktdimension har statsvetare försökt beskriva genom den så kallade GAL-TAN-skalan (en akronym för motpolerna Grön-Alternativ-Libertarian och Traditionalistisk-Auktoritär-Nationalistisk). Det har redan framkommit kritik mot de moraliska implikationerna i denna skala, vem vill vara TAN, traditionell, auktoritär och nationalistisk, liksom? GAL-kanten låter kanske mer tilltalande, men kom ihåg var Miljöpartiet landade i våras efter att ha gått full GAL.

Oavsett denna komplikation tror jag många instämmer i att den gamla vänster–höger-skalan inte räcker för dagens konfliktytor när stora delar av vänstern är mer intresserade av intersektionalitet än Internationalen, och högern hellre vill ha mindre invandring än lägre skatter.

Denna konfliktdimension syns numera inom många partier. Kanske allra tydligast inom Moderaterna (gamla mot nya), men även inom socialdemokratin. Och den polarisering det talas så mycket om handlar ju inte i första hand om klassiska fördelningsfrågor enligt 1900-talets höger–vänster-linje, utan om GAL-TAL-polerna, där vi hittar Miljöpartiet i den ena änden och Sverigedemokraterna i den andra.

Ovanpå dessa nya, mer svårlösliga konflikter så har även flera på senare tid påtalat en växande mumbujumbifiering av det politiska samtalet (”Vi har en plan för Sverige”, ”Vi måste bli bättre på integration”, ”Vi utvecklar vår politik”, ”Vi står för öppenhet”, ”Vi har tillsatt en samordnare”, ”Vi står inför stora utmaningar”) – det är fina och ofta fullt rimliga ord, men det hjälper inte oss väljare att förstå exakt vilken politik detta ska omsättas i. Inte heller ger dessa fraser några större ledtrådar till hur vi ska lösa exempelvis skolans och polisens kriser, som varit aktuella under sensommaren.

Säkert har sociala medier med saken att göra. Några hundra snarstuckna twittrare kan ha spelat in i utvecklingen att färre politiker har velat stå för kortsiktigt obekväma men långsiktigt nödvändiga reformer.

En annan klyfta där det demokratiska underskottet vuxit gäller migrationspolitiken. Statsvetaren Peter Esaiasson har påtalat att Sveriges tidigare generösa flyktingpolitik aldrig har haft särskilt stort folkligt stöd. Nästan halva Sveriges befolkning hur under 2000-talet svarat ja på frågan om det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Den verkliga politiken har gått i motsatt riktning fram till i november 2015 – då allt ställdes på huvudet. De snabba lappkasten i denna fråga, som dessutom numera värderas som den viktigaste enligt SOM-institutet, har knappast gynnat tilliten till politikerna. När detta skrivs rullas historien om de ensamkommande barnens ålder upp – enligt Migrationsverket är åldern oklar för 70 procent av dem som uppgivit att de är mellan 15 och 17 år – och helt plötsligt har det offentliga Sverige vänt 180 grader.

Ovanpå dessa nya konflikter visar flera undersökningar samma sak – att den globala demokratiutvecklingen håller på att tappa farten, eller rent av är utmanad.

Tilltron till demokratin verkar ha minskat i västvärlden de senaste decennierna. I Oxfordekonomen Max Rosers faktasamling Our World in Data visas att antalet demokratier i världen har minskat något de senaste åren, efter en makalös uppgång sedan 1970-talet. Trenden accelererade efter murens fall 1989. Men de senaste 5–10 åren har utvecklingen avmattats. Såväl Freedom House som The Economist har i sina index visat på en stagnerad eller fallande demokratiutveckling. Freedom House skriver i Freedom in the World 2016 om a decade of decline – ett decennium av nedgång sedan 2006. Den senaste utgåvan av tidningen The Economists demokratiindex (som har titeln Democracy in an age of anxiety) beskriver även den hur demokratin utmanas. I Europa växer populismen, och ”i vår tid av oro, så är det första offret i rädslan för terrorism och andra hot oftast friheten”.

Även valdeltagandet – en viktig indikator på hur mycket vi värdesätter demokratin – har sjunkit i många länder på senare år. De flesta demokratiska länder toppade valdeltagandet för flera decennier sedan, och sedan har det sjunkit. Sverige hade allra högst valdeltagande för 40 år sedan, vid riksdagsvalet år 1976.

Denna övergripande utveckling har nyligen analyserats i en ny studie, The Danger of Deconsolidation, som publicerades i Journal of Democracy i somras. Statsvetarna Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk har analyserat World Vaules Survey-data sedan 1980-talet och konstaterat att tilliten till de demokratiska institutionerna har minskat i såväl USA som Västeuropa. De är djupt bekymrade och pekar på flera olika mått som indikerar stora och växande problem för demokratin.

För det första är medborgarna mer kritiska till sina politiska ledare. De som fötts på 1970- och 1980-talen är långt mindre benägna att värdesätta det demokratiska styrelseskicket än 1930- och 1940-talisterna. Framför allt har de noterat att detta inte är en så kallad livscykeleffekt, utan att om man jämför dagens 16–34-åringar med 16–34-åringar på 1990-talet så finns det i detta åldersspann en växande grupp som inte verkar uppskatta demokratin. Detta är framför allt tydligt i USA, där mellan 20 och 25 procent i åldersspannet 16–34 år menar att demokrati är ett dåligt sätt att styra ett land. I Europa ligger motsvarande siffra på drygt 10 procent. Men framför allt har denna andel ökat de senaste decennierna. Ett märkligt skifte är att i World Values Survey-data från 1980-talet var yngre respondenter mer entusiastiska för demokratin än de äldre, men i de senaste dataserierna är det tvärtom.

Även i andra frågor, till exempel vikten av att välja sina ledare i fria val, ser man liknande mönster – yngre personer uppfattar inte detta som lika viktigt som yngre personer gjorde tidigare. Tendensen är återigen starkast i USA. Enligt samma studie minskar även intresset för politik bland yngre i Europa och USA. Den optimistiska tolkningen är att dagens yngre tar demokratin så för given att de inte uttrycker tillräckligt starkt stöd för den i enkäter. Men inte desto mindre bör man ta siffrorna på allvar. För samtidigt som stödet för demokrati verkar minska, så kan man enligt samma studie se ökande stöd för auktoritära alternativ. De senaste decennierna har man i USA sett att stödet för exempelvis att ”armén ska bestämma” har ökat från 6 till 16 procent, och utvecklingen sammanfaller med stödet för ”en stark ledare som inte behöver befatta sig med parlament och val”. Detta ökade stöd för auktoritära ledare eller för att armén ska ta över ser man även i data från Storbritannien, Tyskland och Sverige (från 3 till 9 procent för att armén ska ta över i Sverige om man jämför mätningen 1994–1998 med mätningen 2010–2014, enligt World Values Survey).

Förutom de växande generationsgapen i synen på demokratin som Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk blottlagt, har de även sett att dessa antidemokratiska tendenser är synligast bland välbeställda. För ett par decennier sedan var det i regel låginkomsttagare som sympatiserade med de ganska svaga antidemokratiska tendenserna – numera är rollerna ombytta, det är framför allt de rika som uttrycker sympatier för utsagor i stil med att armén bör ta över. Så bland dem som är både unga och välbeställda hittar man allra säkrast dessa attityder. I USA stödde år 1995 bara 6 procent inom denna grupp påståendet att armén skulle ta över. I senaste data från World Values Survey är siffran 35 procent! I europeiska länder har samma utveckling gått från 6 till 17 procent. Siffrorna är tydliga – stödet för auktoritära krafter växer hos de unga och rika. Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk tolkar detta som en återgång till en gammal norm, nämligen den att stödet för demokratin främst omhuldas av de svaga, som har mest att vinna på demokratin.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Dessa data betyder förstås inte att vi står inför demokratins undergång. Det finns gott om data som visar att rika, demokratiska länder inte kollapsar i första taget. Men utmaningarna från Donald Trump i USA och extremhögern i Europa bör tas på allvar. Utvecklingen i Ungern och Polen är illavarslande, men inte förvånande i ett sammanhang där allt fler är missnöjda med vad demokratin levererar.

Vi vet också att terrordåd driver på opinionen mot mer auktoritära synsätt, enligt en studie i Psychological Science från förra året. Sommaren 2005 drabbades London av ett islamistiskt terrordåd, där över 50 människor dödades och över 700 skadades. När forskare vid bland annat Cambridge University analyserade två stora attitydundersökningar som gjordes i Storbritannien omkring en månad före och en månad efter dådet visade det sig att attityderna förändrades efter dåden. De svarande fick frågor om exempelvis nationell lojalitet, respekt för auktoriteter samt attityder gentemot muslimer och invandrare. Framför allt uppgav de som identifierade sig själva som vänster efter dåden åsikter mer lika dem som uppgav sig stå till höger politiskt. Allt fler stödde alltså auktoritära synsätt och betonade vikten av nationell identitet efter terrordåden.

Lägg till detta det faktum att allt fler människor dödas i terrordåd globalt sett – det handlar enligt Global Terrorism Index om en niofaldig ökning sedan millennieskiftet, och den största ökningen har skett under 2010-talet – vilket gör dessa forskningsresultat extra intressanta ur både politisk och psykologisk synvinkel. Forskarna skrev själva i artikeln i Psychological Science att bara under de fyra månader som de arbetade med forskningen om dessa attitydförskjutningar så skedde tolv terrordåd i samma skala som Londondåden 2005 med minst 50 dödsoffer – i bland annat Turkiet, Libanon, Afghanistan, Frankrike, Nigeria, Egypten och Irak. Dessa dåd följdes oftast av militära, polisiära och politiska åtgärder – men de psykologiska bör inte heller glömmas bort. Terror påverkar våra attityder och driver oss mot mer auktoritära synsätt. Terroristernas bästa bundsförvant är rädslan, och i förlängningen pessimismen.

I en svensk kontext så kan dessa forskningsresultat kompletteras med den extremt låga tilltro till förmågan att hantera terrordåd som finns bland blåljuspersonal, enligt en studie från Umeå universitets Kunskapscentrum för katastrofmedicin tidigare i år. Endast en tredjedel av blåljuspersonalen tror att den egna organisationen kan hantera ett terrordåd. Det framgår av en enkät bland polis, brandkår och ambulanspersonal i Sverige. Och sämst tilltro till den egna förmågan har de som förväntas förhindra planerade eller pågående terrordåd – polisen, där endast 20 procent bedömer hanteringsförmågan som hög.

Detta leder förstås till pessimism, oro och misstro – allt sådant som undergräver den traditionella politiken. Och då är vi tillbaka där vi började, att allt fler är missnöjda med samhällsutvecklingen. Att vända denna trend och ge oss framtidshopp är nu den allra största politiska utmaningen – för att använda ett av vår dystra tids mest missbrukade ord.

Henrik Höjer är historiker, vetenskapsjournalist och författare.