I mitten av 1980-talet var Chile ett tämligen medelmåttigt latinamerikanskt land, som nyligen hade genomgått sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet. Arbetslösheten låg på nivåer kring 30 procent och omfattande protester skakade general Pinochets järnhårda diktatur. Inkomsten per capita låg under den nivå som hade uppnåtts i slutet av 1960-talet, och omkring hälften av befolkningen levde i fattigdom. Ingen kunde då föreställa sig att demokratin snart skulle återupprättas på ett fredligt sätt och att landet skulle uppleva nästan trettio år av makalös ekonomisk framgång, som mer än tredubblade chilenarnas inkomst per capita och reducerade andelen fattiga till knappt åtta procent. I början av nuvarande decenniet var Chile Latinamerikas mest välmående land och lovprisades internationellt. Det blev modellen som andra gärna ville efterapa. Men just då gick chilenarna man ur huse för att visa sitt missnöje med den samhällsmodell som hade gett dem ett liv som tidigare generationer bara kunde drömma om.

Alla blev tagna på sängen. Det inträffade verkade obegripligt, men det var det inte. Händelserna i Chile kombinerade två olika sorters missnöje, båda välkända och födda ur landets remarkabla framgång. Det första handlade om snabbt växande förväntningar som svårligen kunde uppfyllas. Det andra om ett skifte av värderingar och preferenser, som tog sig formen av en frontal generationskamp. Dessa två sorters missnöje pekade åt helt olika håll, men kunde lätt sammanblandas och leda till en grundlig feltolkning av vad majoriteten av chilenarna verkligen ville.

Den första sortens missnöje, som på 1950-talet kopplades ihop med det som kallades ”the revolution of rising expectations”, kan bli särskilt framträdande i ett land som Chile, som på kort tid lämnar den absoluta fattigdomen bakom sig och upplever en makalös utbildningsrevolution, som på trettio år tiodubblar antalet högskolestudenter. Då konfronteras landet med den relativa fattigdomens paradox – känslan av att vara fattig kan nämligen växa samtidigt som fattigdomen kraftigt reduceras. Den absoluta fattigdomen handlar om livets nödtorft, den relativa om allt det man önskar sig men inte kan få. De vidgade vyerna förminskar de gjorda framstegens betydelse och frustrationen växer i samma takt som kunskapen om allt det man inte har och som andra kan njuta av. Slutsatsen är att man vill ha mer, inte mindre, av framstegets frukter, man vill inte kliva av framgångens tåg, utan åka i första klass.

Den andra sortens missnöje leder till den motsatta slutsatsen och är också välkänt. Det är det missnöje som exempelvis Västeuropa upplevde 1968. Då gjorde första generationen västeuropéer födda efter kriget, fredens och välståndets generation, revolt mot det bästa Europa som någonsin funnits. Deras revolt var inte mot fattigdomen eller misslyckandet. Precis som i Chiles fall var det ”framstegets obehag” som alstrade deras radikala missnöje.

I grunden handlar det om drastiska värderingsskiften relaterade till en genomgripande förändring av levnadsvillkoren i ett samhälle. Det hände både i efterkrigstidens Europa och i Chile efter diktaturen. På det viset öppnades en vid klyfta mellan föräldragenerationen, uppvuxen under svåra omständigheter (djupa ekonomiska kriser, fattigdom, krig, diktatur) och deras barn, som växte upp under motsatta omständigheter (växande välstånd, masskonsumtion, fred, demokrati). Enligt de begrepp som myntades av Ronald Inglehart för att analysera det europeiska ungdomsupproret ger dessa så annorlunda livsomständigheter upphov till helt olika uppsättningar av värderingar, som kommer att kollidera på grund av framstegets snabba tempo. Det som normalt sätt inträffar gradvis tar nu formen av en skarp generationskonflikt, där de unga radikalt ifrågasätter hela det befintliga samhället.

I detta sammanhang står vuxenvärlden för det som Inglehart kallade ”materialistiska värderingar”, präglade av överlevnadskampen, medan de unga ger uttryck för ”postmaterialistiska värderingar”, formade av ett liv där välståndet tas för givet och preferenserna tenderar att skifta mot det ”goda livet” och det personliga självförverkligandet. Föräldrarnas ansträngningar och materiella framsteg devalveras eller direkt föraktas, liksom det samhällssystem som gjorde det möjligt. Det är en annan värld som nu efterfrågas, ett mer humant, altruistiskt och jämlikt samhälle, fjärran från individualismen, profitjakten och konkurrensen. Med andra ord, man vill kliva av framgångens tåg.

Så lät det i Europa 1968, och så gjorde det i Chile 2011. De politiska följderna av ungdomsupproret kommer att bero på hur den etablerade vänstern förhåller sig till det. I Sveriges fall, för att ta ett exempel, radikaliserades socialdemokratin under Olof Palmes ledning och dess gamla antikapitalism nymornades. Det blev fondsocialism, och den berömda svenska samförståndsmodellen kollapsade. Tjugo år av konfrontation följde, både inom partipolitiken och arbetsmarknaden, till dess att krisen på 1990-talet återställde ordningen och en ny samförståndsera inleddes.

I Chile inträffade samma sak, men vi vet ännu inte hur det ska sluta. De etablerade vänsterpartierna, från kristdemokraterna till socialisterna, som regerade landet mellan mars 1990 och mars 2010, bröt sig ur de kompromisser och den samförståndsanda kring en liberal demokrati och en öppen marknadsekonomi, som var grunden för Chiles framgångar. Kliva av tåget-alternativet vann och det utkristalliserades i det radikala regeringsprogram som den en gång så populära Michelle Bachelet genomdrivit sedan mars 2014.

På det viset inleddes inte bara en period av konfrontation och ekonomisk stagnation, utan också utförsbacken för Bachelet, vars popularitet har fallit till de lägsta nivåer som någonsin registrerats för en chilensk president. Familjeskandaler och föga genomtänkta reformer är en del av förklaringen till detta sammanbrott, men grundorsaken är en total missbedömning av framstegets missnöje. Den stora majoriteten av chilenarna ville definitivt inte kliva av framgångens tåg.

Populärt

Hur nazistiskt var Österrike?

Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.

Mats Fält Recension 2025 3

Mitt i detta scenario bröt, i juli och augusti 2016, omfattande demonstrationer fram av en stor samhällsgrupp som hade varit tyst, nämligen pensionärerna. Studenterna hade dittills dominerat ”gatan”, men också tagit i anspråk det krympande reformutrymmet (de stora statliga koppargruvorna går numera med förlust) med sina krav på kostnadsfri universitetsutbildning i offentlig regi. Nu fick de konkurrens av de äldres krav på en skälig pension.

Det som väckte uppmärksamhet var att demonstrationernas paroller riktade sig mot det privata kapitaliseringssystemet, som är grunden inte bara för chilenarnas pensioner utan också för den kapitalmarknad som har spelat en nyckelroll i landets framgångssaga. Det intressanta i sammanhanget är att pensionernas låga nivå inte har med kapitaliseringssystemet att göra, utan med ett lågt och diskontinuerligt pensionssparande. Men ett radikalt ledarskap lyckades, på ett antikapitalistiskt sätt, tolka ett krav som i sig inte hade med systemet att göra. Man ville ha mer i plånboken oavsett system, inte krossa den chilenska utvecklingens drivfjäder.

Vi får se hur detta hanteras. En hårt pressad regering kan lätt hemfalla åt den antikapitalistiska retoriken, och populismens väg är, åtminstone på kort sikt, alltid lockande. Att ge sig på ett ackumulerat pensionssparande på 175 miljarder dollar är frestande. Det skulle göra slut på Chiles utvecklingsmöjligheter, men tyvärr saknas det inte exempel på politiska ledare som inte visste bättre än att säga: ”Efter mig, syndafloden.”