Beckett höll alltid det privata privat, han skydde all publicitet. Det var hans verk som skulle tala eller i alla fall mumla. Så nog är det en smula överraskande att vi nu har tre tjocka volymer av hans brev som ska följas av en fjärde och avslutande volym.

Trots omfånget är det ingen samlad utgåva eftersom utgivarna endast har fått tillstånd att publicera de brev som handlar om författarskapet, men det är förstås ett ganska tänjbart tillstånd. Inte ens Beckett kunde i praktiken göra en radikal boskillnad mellan livet och verket. Men den som letar efter skvaller om Becketts förbindelser med James Joyces dotter Lucia, Peggy Guggenheim eller Nancy Cunard letar här förgäves. För nyfikna finns det ju ­biografier och då speciellt James Knowlsons tio år gamla Damned to Fame.

Trots att volymen rymmer mer än 750 sidor har utgivarna tvingats att sovra strängt. Under den period som omfattas av föreliggande volym har man valt att publicera endast cirka 20 procent av de brev som finns i arkiv och bibliotek runt om i världen. Man har gjort ett jobb som inte kan annat än imponera. Varje brev är försett med en ofta omfattande kommentar som sätter in det i sitt sammanhang och förklarar dunkla referenser. De brev som Beckett skrev på franska trycks i både original och översättning. Det är kort sagt en mästerlig edition. I en värld där det fortfarande bedrivs så mycket trivial­ humanistisk forskning, ett slags hobbyverksamhet under akademisk täckmantel, visar det här projektet att det fortfarande finns viktiga uppgifter för humanister.

I tidigare volymer har Beckett levt ett undanskymt liv och länge under knappa yttre omständigheter. Hans skriverier – några dikter, en essä om Proust och ett par romaner – hyllades visserligen, men bara av en liten krets kännare. I alla fall fram till 1953, det år han fyller 47, då pjäsen I väntan på Godot uppfördes för första gången. Nu, fyra år senare, börjar den beckettska triumfvagnen accelerera, och det till författarens förvåning, skräck och, faktiskt ibland också, förtjusning även om just det är ett ord som man sällan känner sig föranledd att använda om Beckett.

Även om det är som dramatiker Beckett är mest känd, så är hans insatser som romanförfattare minst lika märkliga – hans romaner Murphy och Watt via trilogin (ett ord som Beckett ogillade) Molloy, Malone dör och Den onämnbare fram till Hur det är blir till en konsekvent nedmontering av den romaneska rekvisitan. Hur det är (Comment c’est), som kom till under de år som omfattas i föreliggande volym, beskriver han så här: ”Den hörda rösten, fragment av en dåligt uppfattad inre röst, tillhör en man (?) som ligger på ansiktet i gyttjan i mörkret.” Ett steg till och ­tystnaden vore det enda som funnes kvar.

Samma utveckling kan man väl se också i hans dramatik, där I väntan på Godot är ett närmast realistiskt drama i jämförelse med flera sena texter där allt som finns kvar är en röst som mumlar i det sinande ljuset. Men ”utveckling” är förstås ett illa valt ord. Beckett talar inte om någon sådan utan om ”regression”. Alltmer av hans verk, båda prosa och dramatik, utspelar sig just på gränsen till tystnaden.

Under den här perioden blir Beckett ett världsnamn. Hans pjäser, inte bara Godot utan också Slutspel, Krapps sista band och Lyckliga dagar, sätts upp runt om i världen, men inte utan bekymmer för författaren. Storbritannien hade fortfarande en bigott censur som ville stympa Becketts texter genom att stryka förment hädiska och obscena uttryck, något som han sällan var villig att acceptera även om han aldrig var helt omedgörlig på vad han ansåg vara mindre viktiga punkter. Men också självsvåldiga regissörer ställer till det för honom. Han önskar se tyska regissörer upprepade gånger skjutna i skrevet tills de tappar lusten att förbättra hans texter. När konservativa politiska krafter i hans hemland, om han nu hade något sådant, vill peta i hans texter förbjuder han att dessa alls uppförs i Irland. I Sydafrika får hans dramatik endast spelas inför en icke-segregerad publik.

Beckett var sparsam med politiska uttalanden och ståndpunkter. Att han stod lite vagt till vänster förefaller ganska tydligt, men han såg det inte som sin uppgift att ständigt skylta med sina uppfattningar. Han skrev aldrig på det berömda manifestet mot Frankrikes krigföring i Algeriet, bland annat av den anledningen att han inte var fransk medborgare. Likaså är han sparsam med kommentarer om andra författares verk. Han kallar sig själv för världens sämsta kritiker, men det hindrar honom ändå inte från att prisa Marguerite Duras och speciellt den nära vännen Robert Pinget vars böcker brukade räknas till den nya romanen.

Med tiden blir han både alltmer intresserad av och involverad i sina pjäsers uppsättning. Trots att han bedyrar hur mycket han avskyr att resa och bara vill pendla mellan lägenheten i Paris och stugan i Ussy, någon timmes bilfärd från Paris, så reser han till England, Tyskland och till och med USA för att medverka i regiarbe­tet. USA tycks ha inneburit något av en vitamininjektion, och han återvände för att göra en film med Buster Keaton i den enda rollen.

Breven är fulla av instruktioner om hur han helst vill se scenbilden, ljussättningen, rytmen i föreställningen, vilka skådespelare som kan tänkas passa och vilka som inte alls passar. Han svarar också vanligen vänligt och hjälpsamt på frågor från översättare. Han förstod vilket svårt för att inte säga omöjligt arbete översättning var och är. Många brev upptas av de svårigheter han själv stötte på när han flyttade sina egna texter från franska till engelska.

På de allt vanligare frågorna från akademiker om hur hans verk ska tolkas är han mera motvillig. Här finns inga symboler, hävdar han. De betyder vad de betyder. När en amerikansk professor skickar honom en 80-sidig studie av den tidiga dikten Whoroscope är han imponerad av författarens skarpsinne men menar att dikten inte är värd ens fem rader av analys. Just den dikten vann ett litterärt pris: ”Jag kände inte till det”, skriver han till Nancy Cunard, ”förrän på eftermiddagen den sista anmälningsdagen, skrev första halvan före middagen, åt en sallad och drack en Chambertin på Cochon de Lait, gick tillbaka till skolan och blev klar klockan 3 på morgonen. Sedan gick jag ner till rue Guénégaud och la det i din låda. That’s how it was and them were the days.” För Beckett var de flesta kritiker idioter, somliga var välvilligt inställda, andra fientligt, men alla fattade lika litet. Med kanske ett undantag: Maurice Blanchot. När förlaget Gallimard frågar om Beckett kunde tänka sig en bok om hans författarskap föreslår han att den i så fall ska skrivas av Blanchot.

Breven är ställda till en ganska liten krets av förtrogna, bland andra Barbara Bray som han lärde känna genom BBC och som kom att stå honom nära. De mest avslöjande och personliga breven är ­riktade till henne. Han skickade pengar till henne och ville på alla sätt vara henne behjälplig. Men han varnade henne för att sätta alltför stort hopp eller tillit till deras relation: ”Du har aldrig förstått vilken trasa jag är och hur litet man kan lita på mig och hur litet jag kan göra för någon och i korthet hur litet som nu finns kvar av människan och författaren, hur litet av det lilla som en gång var.”

Beckett var generös mot sina vänner. Nu, när han hade börjat tjäna pengar, är han redo att hjälpa. Han köper en lägenhet och flyttar från rue des Favorites till boulevard Saint-Jacques, där han från sitt arbetsrum ser ut över Santé-fängelset och kan höra fångarnas vrål.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att skriva blir under dessa år en allt svårare uppgift utan att någonsin ha varit en lätt sådan. Han undrar om han någonsin mer kommer att skriva något medan mörkret sänker sig: ”Jag har aldrig sett saker och ting så mörka för mig själv både fysiskt och vad beträffar skrivandet men jag tror inte heller med sådan likgiltighet.” Samtidigt har han insett att skriva var det enda han kunde. Men för honom kom skrivandet ur en hopplöshet ”som man inte kan tillönska någon annan”.

Allt är inte svart. Här berättas det om kvällar ute på restauranger i glada vänners lag där det uppenbarligen konsumerades betydande mängder alkohol: ”Plötsligt full. Kommer inte ihåg om jag körde hem. I morse gick jag ner för att se om bilen var där. Aldrig parkerat bättre.”

När framträdanden och utmärkelser kom på tal blev svaret nästan alltid nej. När någon förslog att Ingmar Bergman skulle göra en film av I väntan på Godot blev det korthuggna svaret: ”Prefer not”. När han ett par år senare fick Nobelpriset kallade hans hustru Suzanne det för ”en katastrof”; det gjorde Beckett till en offentlig person och det var en roll som han vägrade att spela.

Lyckligast eller snarare minst olycklig tycks han varit ute i stugan i Ussy, där han klippte gräs som inte behövde klippas eller vattnade just före regnet. Han planerar att gräva en serie gropar: först en som han sedan fyller igen med sanden från nästa grop och så vidare. En aktivitet värdig en Watt eller Molloy. Det är som om han skulle vilja förvandla sig till en gestalt ur sitt eget verk.