Inför nobelfesten satt två kvinnor i tv och diskuterade Mo Yan. De var bägge slagna av det fysiskt äckliga i litteraturpristagarens närgångna beskrivningar av mellanmänskliga förehavanden, med särskilt betoning på spyor och stank. Skulle det gå an för en kvinna att skriva sådant? frågade de och nekade leende.

De har inte läst Duong Thu Huong, den stora litterära stjärnan från Kinas södra grannland Vietnam, tänkte jag. Huong är ju minst lika äcklig. Ingen lär glömma likmaskarna i hennes debutroman Roman utan titel, som handlar om en fotsoldats försök att klara livhanken i det som vi kallar Vietnamkriget och de själva kallar Det amerikanska kriget. Eller beskrivningarna av fostret i det storslagna efterkrigseposet Glömskans jord, Huongs verkliga internationella genombrott. Eller också har de läst Huong och vet hur det gått för henne i hemlandet. Glömskans jord, med dess osminkade bild av den krigsgeneration som mer eller mindre helgonförklarats, tvingade henne i exil efter åratal av husarrest i Hanoi. Nu sitter hon i Paris och skriver, första upplagorna av hennes böcker är Parisförlagets översättningar till franska – men hon lägger ut den vietnamesiska originaltexten på nätet. Hennes förra roman, skandalromanen om landsfadern Ho Chi Minh och dennes hemliga äktenskap, laddades ner av 30 000 läsare i hemlandet, första veckan.

Jag läser Huongs senaste roman Sanctuaire du cœur (Hjärtats fristad), som är en tegelsten på 750 sidor, och hittar repliken: ”Utgör inte lukterna en intim del av våra liv?” Människan är en kroppslig varelse, hon definieras av hur hon luktar, smakar, låter, känns – liksom sin kinesiska kollega ger Huong människan fler sinnliga dimensioner än hon har i europeisk romantradition, beskriver henne inte bara med synsinnet som hos oss.

Men Huong lär inte få komma hem till Hanoi nu heller. I sin nya roman tar hon nämligen upp ett gigantiskt socialt problem som landets regim gör sitt bästa för att bagatellisera: prostitutionen. I boken Vietnam. Rising Dragon (2011) anger BBC-reportern Bill Hayton att prostitutionen sysselsätter en halv miljon kvinnor. I ett land med 90 miljoner invånare rör det sig om ungefär en procent av den kvinnliga befolkningen, vilket ger en grotesk bild av det vietnamesiska samhället, en bild som tyvärr bekräftas om man varit tillräckligt länge i landet för att se vad som faktiskt händer bakom fasaden. Det låg åtminstone två bordeller på hundrameterssträckan mellan vårt hus och svenska ambassaden. Man skyller gärna fenomenet på amerikanska soldater eller möjligen franska kolonialtjänstemän, men sanningen är att könshandeln har djupare kulturella rötter än så: landets nationaldikt Kim Van Kieu av Nguyen Du från tidigt 1800-tal skildrar en prostituerads olyckliga liv, vilket Duong Thu Huong påpekar i sin roman.

Historien om filmklubben är talande. Hanoi Cinemathèque, som drivs av en amerikan i närmast filantropiskt syfte, ligger på en av huvudgatorna i lokaler som byggdes av fransmännen. Efter självständigheten 1954 tog den nya statens kulturministerium över lokalerna och inrättade ett gästhus för artisttrupper från socialistiska broderländer – där bodde bulgariska dansare och tjeckiska dockspelare. Man ägnade sig undan för undan åt alltmer lukrativ verksamhet. Under någon av alla rituellt återkommande moraliska upprustningar ”i Onkel Hos anda” blev det för pinsamt att det drevs bordell i kulturministeriets lokaler och man sålde dem till filmklubbens ägare för att rädda ansiktet. Men bordellmamman vägrade att flytta. När polisen kom viftade hon bara med sin adressbok. Man stängde av elen och vattnet, men med hennes goda kontakter inom förvaltningen gick det alltid att lösa. Till slut fick man erbjuda ersättningslokaler någon annanstans.

Huongs oerhört underhållande och illusionslösa roman kommer nog åt en stor del av bakgrunden till problematiken. Den beror dels på den utbredda vardagskorruptionen, där man förväntar sig att allting skall gå att köpa och sälja för den som kan betala, dels på en konfuciansk tradition där den yngre generationen är mer eller mindre rättslös och den som är äldre alltid har rätt att utnyttja den som är yngre. Huong beskriver också i förbifarten en otäck fängelseinteriör, som tyvärr nog bara alltför trovärdigt speglar förhållandena i vietnamesiska fängelser.

Det vietnamesiska samhället är paradoxalt nog präglat både av denna extremt stagnerade och passiviserande hierarki och av en oerhört stor rörlighet, en förmåga att anpassa sig praktiskt till i stort sett vilka förhållanden som helst och krafsa fram ett sätt att överleva. Den dynamiken och livsdugligheten kommer också fram i Huongs epos, som lika mycket handlar om männi-skor som faktiskt gör sig fria och förändrar sina livsvillkor. Det är helt enkelt roligt att läsa på ett lite gammaldags sätt: man vill att det ska gå bra för dem.

Duong Thu Huong är fortfarande Vietnams Vilhelm Moberg, i sina bästa stunder kanske rentav Balzac. Hoppas hon kommer hit i december, så man kan se fram emot nya äcklade miner i tv.