För några år sedan var jag på författarbesök i ukrainska Lviv. Under mitt anförande kom det fram att jag som finländsk författare skriver på svenska.

Finska ambassaden var medarrangör till besöket. En man ur publiken frågade ambassadrepresentanten hur det var möjligt att svenskan har fått officiell status i Finland. Av tonen i hans röst att döma såg han det som en högst besynnerlig, för att inte säga besvärande omständighet.

Den här synen på språk och identitet är i allt väsentligt ett arv från Sovjetunionen, och den går igen i alla de tidigare Sovjetländerna. Det vill säga: Språk och nationalitet är ett. Man kan inte vara finländare om man talar svenska, eller georgier om man talar ossetiska. Denna uppfattning stöter jag ofta på även i Ryssland där jag bor och den är lika vanlig inom den yngre som den äldre generationen. Det sovjetiska arvet sitter djupare än man först kan ana och det komplicerar processen när det gäller att bygga upp en gemensam nationell identitet – ett existentiellt projekt framförallt i de mindre före detta Sovjetländerna som bär på en ständig och för dem fullständigt konkret rädsla att utplånas.

I det väldiga Ryssland är den existentiella skräcken inte lika stark. Däremot försöker Ryssland precis som sina grannar förstå vem hon är, Ryssland vill ha en tydlig identitet att luta sig tillbaka mot. Den aggressiva utrikespolitik som Putin har fört de senaste åren handlar om att stärka Rysslands position på den internationella arenan, men har även blivit mäkta populär på hemmaplan. Och det har att göra med just identitetskampen.

En betydande del av de ryska medborgarna vill känna sig som en stormakt. Intressant nog förespråkar samma personer som ser Ryssland som ett imperium ofta en begränsad roll för till exempel muslimer och judar. Detta trots att mångkultur är någonting inneboende för alla stormakter och imperier – något som Vladimir Putin förstår. Det är betecknande att Putin, som aldrig har gjort sig känd som någon stor humanist, flera gånger har betonat vikten av mångkultur. Putin är inte speciellt intresserad av mångkultur i sig. Han ser den helt enkelt som avgörande för att Ryssland ska förbli ett stort land och inte förlora viktiga områden som Kaukasien eller Tatarstan.

I Sovjetunionen poängterade man å ena sidan att språk och etnicitet var av underordnad betydelse i det kommunistiska paradiset. Å andra sidan stod varje medborgares etniska tillhörighet inskriven i passet. Man var Sovjetmedborgare och hade samtidigt en natsionalnast, nationalitet. Även om det var ofint att poängtera sin nationalitet så var det omöjligt att själv bestämma vem man var. Myndigheterna bestämde det åt en.

Under Sovjetunionen odlades livligt ett slags knätofsidentitet som gick ut på att minoriteterna skulle dansa folkdans, sjunga folkvisor och klä sig i folkdräkter. Barnen fick gärna läsa sina förfäders språk som tillvalsämne i skola. Att tala det på rasterna var däremot förbjudet. Minoriteter skulle inte kräva några språkliga eller kulturella rättigheter; det var lika med nationalism, för att inte säga separatism. Språket på samhällets alla väsentliga plattformar – universitet, förvaltning, politik – var ryska.

Det här är orsaken till att många ryssar uppriktigt inte förstår varför ukrainarna anser sig ha blivit russifierade under Sovjetperioden. ”De fick ju läsa ukrainska i skolan! Till och med vi var tvungna att läsa ukrainska fast det aldrig behövdes!” är en kommentar man ofta hör bland ryskspråkiga personer över fyrtio i Ukraina. Att några timmar ukrainska i veckan inte kan kompensera för ett samhälle där man i varje tänkbar officiell situation måste behärska ryska för att räknas är något som de aldrig har reflekterat över, helt enkelt därför att Sovjetsamhället byggde på just den premissen. Det är också talande att de aldrig har reflekterat över orsaken till att de inte ”behövde” kunna ukrainska. De behövde inte kunna det eftersom ukrainskan systematiskt marginaliserades och i praktiken bannlystes från alla officiella sammanhang.

Idag anser många ryssar intressant nog att den ryska identiteten har blivit förfördelad och underprioriterad. Ryska nationalister spelar uttryckligen på de här strängarna – känslan av att man som storebror för alla Sovjetfolken var tvungen att välja bort sin egen kultur. Påståendet känns absurt, med tanke på att lingua franca i Sovjetunionen var ryska och den ryska kulturen och litteraturen utgjorde referensramarna för all form av utbildning och intellektuella samtal. Men det är en utbredd uppfattning, som delvis kan ses som ett svar på georgiernas, ukrainarnas och de baltiska ländernas frigörelse. I Ryssland är det inte ovanligt att man tolkar dessa folks strävan efter oberoende gentemot Ryssland inte som en frihetssträvan, utan som en fientlig handling riktad uttryckligen mot dem själva. Det är talande att när Turkiet närmar sig EU har Ryssland inga principiella synpunkter, men när ett före detta Sovjetland gör det uppfattas det i Moskva som ett försök av EU att inkräkta på Rysslands intresseområden.

Det här är i hög grad en gammal Sovjetreflex – man tillåter helt enkelt inte tanken att mindre folk och nationer själva skulle ha reella möjligheter att besluta om sin framtid. Det är alltid någon annan som besluter åt dem, på vilket följer att Ryssland självklart bör eliminera konkurrenter som försöker ta över dess storebrorsroll. Kreml förstår i grund och botten inte begreppet soft power, därför att man inte förstår nödvändigheten i att få mindre folk och grannar frivilligt vänligt inställda till en. En stormakt behöver inte behandla ett mindre land som en jämlike, det är maktdemonstrationer som gäller.