När Angela Merkel och David Cameron i vintras konstaterade att det multikulturalistiska projektet hade havererat, var de inte direkt först på bollen. Redan i slutet av 1990-talet publicerade statsvetaren Susan Moller Okin essän ”Is Multiculturalism Bad for Women?” i Boston Review. Okins artikel gav upphov till en intensiv debatt, som sedermera gavs ut i bokform, där även en av multikulturalismens tidigaste introduktörer deltog, den kanadensiske professorn i politisk filosofi Will Kymlicka, vars Multicultural Citizenship från 1995 placerade dess då blott 33-årige författare i hetluften.

Den som idag rekapitulerar debatten från 1999 förundras över hur litet genomslag som Okins kritik fick under det följande decenniet. Fortfarande idag ser vi namnkunniga svenska feminister överse med hedersrelaterat våld, medan de upprörs över bristande kvinnlig representation i bolagsstyrelser. Unga invandrarkvinnor som ”trillar ner” från balkonger anses vara uttryck för samma könsmaktsordning som får svenska pojkar att leka krig och klä sig i blått. Välj ut vilken namnkunnig svensk feminists blogg som helst; och man finner att det senare upprör betydligt mer än det förra.

Kymlicka hade, trots Okins många slagkraftiga iakttagelser om hur multikultiralismen rättfärdigar förtryck av kvinnor i minoritetskulturer, ändå en poäng när han i debatten menade att feminismen har mer gemensamt med multikulturalismen än vad Okin medgav. Både feminismen och multikulturalismen utgår från att det är ett problem att liberala samhällsmodeller upprätthåller vissa traditionella maktstrukturer. Detta gör att det för feminister såväl som för multikulturalister inte räcker med att alla individer i samhället erhåller samma individuella rättigheter. Både inom feminismen och multikulturalismen menar man tvärtom att det finns underliggande strukturer som i olika sociala sammanhang (i familjer, på arbetsplatser, i utbildningsväsendet och så vidare) vidmakthåller fördomar och påverkar individer att agera på ett sätt som stärker traditionella orättvisor – mellan könen likväl som mellan representanter för olika kulturer.

I bägge fallen utgår man från att människors agerande bestäms mer av att de är delar av ett kollektiv än av att de är individer. Så förutsätts man som man i varje givet sammanhang identifiera sig med det manliga kollektivet och agera i syfte att förstärka dess position. Som man förutsätts jag ha lättare att uppskatta en manlig poet från det antika Grekland, än en nutida kvinnlig prosaförfattare som bor i grannhuset. Men vad händer om den manliga poeten levde för 700 år sedan och var av persiskt ursprung? Värderar jag honom då högre än grannkvinnan, därför att han och jag är av samma kön? Eller uppskattar jag snarare kvinnan, därför att hon och jag är delar av samma svenska kultur? Och vad händer om den antika grekiske poeten hade en annan sexuell läggning än jag, medan den persiske poeten hade samma?

Vilken kollektiv identitet är kort sagt starkast? Den som svensk? Eller den som man? Eller den som hetero-, bi-, eller homosexuell? På senare tid har denna sorts kollektivistiska tankemodeller infiltrerat en stor del av samhället – i synnerhet inom media och undervisningsväsende. Där är det påfallande kontroversiellt att hävda att min uppskattning av de stora mästerverken inom filosofi, vetenskap, litteraturhistoria, konsthistoria, musikhistoria och så vidare är baserad på immanenta kvaliteter i det som jag uppskattar, och alltså inte har sitt ursprung i att jag tillhör det eller det kollektivet.

Detta säger en del om dels hur stor påverkan som det multikulturalistiska tänkandet faktiskt har haft, dels hur det multikulturalistiska tänkandet är en del av ett större tankekonglomerat. Som stipulerar att vi är predestinerade att tänka och agera utifrån vår tillhörighet i olika kollektiv. Och som utgår från tanken att de maktstrukturer som existerar mellan dessa kollektiv måste utjämnas för att vi som individer ska kunna agera fritt och självständigt.

När man lyssnar på unga islamister som tycks marinerade i Mattias Gardells tänkande, eller unga svenska universitetsstudenter som vänder sig mot den upplysningstradition som varit vägledande för den europeiska utvecklingen fram till dags dato, kan man naturligtvis bli deprimerad. Men man kan också se det som ett bevis för att vi inte är predestinerade att tänka på ett visst sätt på basis av den kultur som vi härrör från. Tvärtom visar det att vi är fria individer som förmår överskrida våra kulturella betingelser och agera i enlighet med individuellt utvecklade preferenser och kunskaper.

Men multikulturalismens vision av separata enklaver som stänger in människor i boxar, där alla förväntas tänka likadant, motbevisas inte bara av hur människor faktiskt agerar och fungerar. Den befinner sig därtill på kollisionskurs mot drömmen om ett mångkulturellt samhälle som förs framåt av att vi förändras och utvecklas genom långsamt verkande impulser från andra kulturer.

Enklaver för likasinnade kollektivister; eller mötesplatser för oliktänkande individer? Det är det valet som Angela Merkel och David Cameron talar om.