En tidigare svensk Europaparlamentariker förklarade en gång för mig: att ”Det är egentligen ganska enkelt. Länder blir medlemmar i EU för att de vill bli som Västtyskland.”

EEC/EG/EU har varit motorn – ”processen” – som möjliggjort och motiverat nationella reformer som stärkt allt från demokrati och rättsstat till konkurrenskraft och allmän internationalisering. Medlemskap och anslutningsprocesser har använts för att bryta isolering och vara draghjälp för nationell förnyelse. Ibland djup och politisk, ibland ytligare och mer ekonomisk.

För de länder som åren runt 1990 befriade sig från kommandosocialismen och Sovjetväldet var det självklart. Finlands medlemskap var en mindre dramatisk variant av samma sak. I EU blev man del av något, men man tog sig också ur något annat. Europa var en del av demokratiseringen av Portugal, Spanien och Grekland, men också av en ekonomisk modernisering som bröt decennier av isolering.

För andra har denna normalisering handlat mer om ekonomi än om politik. Det gäller inte minst Storbritannien och Sverige.

När premiärminister Harold Macmillan i juli 1961 lät meddela att Storbritannien ville bli medlem i EEC, så var det ett beslut fattat av ekonomisk nödvändighet. Ett brittiskt medlemskap skulle möta ett akut behov av förtroende hos marknaderna och var ett sätt att hantera intern och extern oro över att Storbritannien skulle akterseglas av ett alltmer fördjupat samarbete mellan de sex ursprungsmedlemmarna.

Det brittiska beslutet drev upp frågan också på den svenska agendan och tvingade fram ett ställningstagande från regeringen, vilket levererades i Tage Erlanders berömda linjetal på Metallarbetarförbundets kongress den 22 augusti 1961. Sveriges suveränitet och neutralitetspolitik var avgörande för Erlander (och för Olof Palme och diplomaten Sverker Åström, UD:s främste uttolkare av neutralitetspolitiken, som anses ha hållit i pennan). Man brukar säga att Sverige inte ville på grund av suveräniteten och inte kunde på grund av neutraliteten.

Men det fanns också ett mer offensivt budskap. Vi behövde inte EEC. Erlander talade med självförtroendet hos en statsledning i spetsen för ett långt framskridet och framgångsrikt moderniseringsprojekt. Det – underförstått – konservativa och katolska Kontinentaleuropa hade inget att lära oss och vår ekonomiska modell avvek kraftigt från den Europas sjuke man som Storbritannien hade blivit. De behövde möjligen bli mer som Västtyskland. Vi behövde det inte.

Palmes vante bidde ett frihandelsavtal.

President Charles de Gaulle sa nej till Storbritannien. Det var, ansåg han, ett atlantiskt land med starkare kopplingar till USA och Kanada än till Frankrike och Italien.

Historien är väl inte helt glasklar, men en del tyder på att Olof Palme som nyvald partiledare och nytillträdd statsminister faktiskt seriöst övervägde ett svenskt medlemskap ett decennium senare. Det handlade delvis om förändrade förutsättningar för britterna, som såg ut att ha bättre utsikter under de Gaulles efterträdare Georges Pompidou. Men Palme lockades också av den europeiska politikens betydelse och prestige.

Det interna motståndet mot ett europeiskt inflytande över svensk utrikes- och finanspolitik var dock för starkt och frågan tvärdog under 70-talets första år. Palmes vante bidde ett frihandelsavtal.

Det hände också något mer. Ett djupare ideologiskt motstånd vaknade i tidens kombinerade gröna och röda vågor. EEC blev en symbol för storskalighet och kapitalistisk rovdrift på ­människor och natur. Medlemskapet – för att inte tala om utsikten att på något sätt bli som Västtyskland – gick från att vara onödigt till att bli något hotfullt. Här fanns en effektiv politisk klangbotten i svensk alliansfrihet och utanförstående, som sträckte sig tillbaka till våra vägval efter Napoleonkrigen. Gärna Norden och världen, absolut inte Europa. 1970-talets skräckbild av EEC blev kärnan i nej-kampanjen mot EU 1994 och det skulle dröja långt in i vår tid innan dessa föreställningar på allvar sjönk undan.

Carl Bildt har jämfört Europafrågan på 70-talet med förekomsten av elefanter på Grönland. Det vill säga obefintligt. Intresset var så svagt att Thorbjörn Fälldin under sina år som statsminister aldrig ens besökte Bryssel. Men historien vände. Det sena 70-talets debatt om ”euroskleros” och det idémässiga skiftet i synen på ekonomisk politik drev fram en offensiv agenda där inte minst processen för att tillskapa den inre marknaden fick stora återverkningar i Sverige. Tidens melodi var struktur- och utbudsreformer och EG bedrev arbetet i en gigantisk skala.

Den franske socialisten Jacques Delors och den brittiske toryn Arthur Cockfield utgjorde som ordförande och vice ordförande i EU-kommissionen ett udda tandempar, vars politiska och ekonomiska motiv föresatte EG att riva 300 handelshinder fram till det magiska årtalet 1992.

I ett tal inför brittiska näringslivsföreträdare på Lancaster House 1988 konstaterade Margaret Thatcher: ”So it’s going to happen. Indeed the barriers are already coming down. Monsieur Delors, the President of the Commission, and our own Commissioner Arthur Cockfield, deserve a lot of credit for the way in which they are keeping up the momentum.”

Den som inte var med riskerade att hamna utanför. Inte minst näringslivet insåg vad som höll på att hända när våra viktigaste export- och konkurrentländer började riva interna handelshinder. Men det var den svenska stagnationen som gjorde frågan aktuell på allvar. Det som i Metalltalet gjorde att vi kunde säga nej, blev knappt trettio år senare det avgörande skälet till att vi måste säga ja. Ekonomi trumfade suveränitet.

En fredagseftermiddag i oktober 1990 meddelade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att Sverige nu skulle söka medlemskap i EG. Det hela var så väl interfolierat i ett ekonomiskt krispaket att flera nyhetsmedier missade vad som hände. De som förstod var överraskade. Skälen för Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson var ytterst påtagliga och högst profana: räntorna hade börjat stiga under hösten och den så kallade marknaden behövde en förtroendeinjektion. Ett ”traditionellt krispaket” skulle inte räcka, konstaterade Allan Larsson senare. ”Det behövdes ett större grepp”.

Carlsson och Larsson ville inte att Sverige blev som Västtyskland, men de ville ha västtyska räntor.

Ingvar Carlssons efterträdare Carl Bildt hade ett bredare perspektiv, präglat av Europasamarbetets genuina möjligheter och problem. Men ambitionen att genom EG normalisera Sverige var också tydlig. I regeringsförklaringen 1991 var medlemskapet inte bara regeringens och den nytillträdde statsministerns främsta politiska prioritering. Medlemskapsprocessen skulle dessutom driva en sorts europeisering av hela det svenska samhället. Att marginalen i folkomröstningen 1994 blev så knapp – trots att den i hög grad dominerades av ekonomiska argument om utanförskapets pris – visar hur djupt motståndet ändå var.

Den svenska Europapolitiken har därmed nästan alltid varit reaktiv och passiv. ”EU” eller ”Bryssel” har på olika sätt drabbat eller gynnat oss. Vi har varit en mottagare av beslut, snarare än en formare av policy. Ett objekt mer än ett subjekt. Detta går igen i många retoriska figurer i svensk Europadebatt. En vanlig bild – från vänster till höger – är exempelvis att EU är
en ”arena”, på vilken vi spelar ut våra intressen och uppfattningar. I kontrast mot en syn på EU som en aktör, som inte bara formar policy utan också projicerar den mot världen.

Det finns därmed också en pinsam förkärlek för det irrelevanta. Att ”arenan” ianspråktages för det strikt inrikespolitiska.

”Sällan har en aktiv svensk röst behövts så mycket i vår union”, hävdade EU-minister Hans Dahlgren när han i januari 2022 presenterade den dåvarande regeringens Europapolitiska deklaration. En knapp månad före den storskaliga ryska invasionen av Ukraina avsåg denna röst att upprepa de tre politiska prioriteringar som Magdalena Andersson presenterat i sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare. Bland annat skulle EU ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”, det vill säga på något sätt begränsa vinsterna för företag i svensk vård, skola och omsorg.

En aktiv röst riktad mot de egna öronen. En politisk monolog utan publik. På ”arenan”.

Undantagen från detta snäva och passiva inrikespolitiska perspektiv är intressanta. Det gäller Sverige, men också Storbritannien. Med den inre marknaden gick Thatcher och hennes regering från att EEC/EG var en nödvändighet till att göra det till en möjlighet. Istället för att Storbritannien skulle bli mer som Västtyskland, så bestämde man sig för att EG (och Västtyskland) skulle bli mer som Thatchers Storbritannien. Öppet, marknadsekonomiskt, konkurrensdrivet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I det ikoniska Bryggetalet från 1988 – brexitkultens kanske heligaste dokument – sade Thatcher: ”Britain does not dream of some cosy, isolated existence on the fringes of the European Community. Our destiny is in Europe, as part of the Community.”

Sverige – inte minst Göran Persson – spelade en viktig roll i östutvidgningen i början av 00-talet. Det är kanske det tillfälle i Europasamarbetets historia då Sverige mest entydigt drivit en linje som på allvar rört hela unionen och hela Europa.

När medborgarna i EU nu väljer ett nytt parlament och därefter en ny kommission saknas inte motsvarande frågor. De tre största är Europas säkerhet, konkurrenskraft och sammanhållning. Var och en avgörande för vår framtid. Tillsammans tillräckligt stora för att driva Europa och Sverige in i problem vi inte sett under en mansålder.

Vad vi ser i Ukraina är en utnötningskamp – på slagfältet, men också i den internationella opinionen. Uthålligheten i det västliga stödet är helt avgörande för Ukrainas frihet och därmed också för den långsiktiga freden i Europa.

EU:s relativa ekonomiska eftersläpning i relation till framför­allt USA börjar på allvar bli en seriös diskussionsfråga i Europa. Europas ekonomi håller på att bli överlastad av regleringar, samtidigt som de nationella subventionerna tillåtits öka kraftigt. Nästan 80 procent av allt godkänt statsstöd i EU under de senaste åren har delats ut av Tysklands och Frankrikes regeringar, hälften av den tyska.

Till det kommer sammanhållningen. Det finns idag medlemsländer som utmanar grundläggande europeiska värderingar och starka krafter som driver på för europeisk desintegration. Det kräver en balansgång mellan värnandet om institutionernas integritet och ett samarbete som förblir inkluderande.

Frågorna är intimt sammankopplade. Säkerheten och stödet till Ukraina vilar på vår ekonomiska förmåga och på att Europa håller samman. Det är ekonomin och vår konkurrenskraft som är unionens viktigaste säkerhets- och utrikespolitiska tillgångar. Det är nyttan av att vara del av en dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi som håller samman unionen.

Vilken roll ska Sverige spela i detta? Vad gör vi för att stärka Europas säkerhet, konkurrenskraft och sammanhållning? Frågan borde inte bara dominera valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, utan den politiska agendan i stort.