Vilket judehat?

Det var bilden efter terrorattentaten i Köpenhamn under alla hjärtans dag-helgen i februari, när två personer sköts ihjäl, varav en var en frivillig, oskyddad judisk vakt utanför synagogan på Krystalgade.

Någon massaker blev det därför gudskelov inte – för som vi nu vet inträffade attentatet samtidigt med att det var fest på andra sidan synagogans höga stängsel. En ung flicka firade sin konfirmation, sin bat mitzva, tillsammans med 80 familjemedlemmar och vänner som dansade och sjöng när angreppet inträffade bara några meter därifrån.

Några timmar senare var terroristen ihjälskjuten i andra ändan av stan; dramat var över. Ett hav av blommor och ljus, halsdukar från fotbollsklubben där den ihjälskjutne Dan Utzon hade spelat hellre än bra och lappar med en sista hälsning, växte för varje timme och dag framför synagogan.

På minneshögtiden måndagen efter terrorhelgen, när tusentals köpenhamnare samlades på Gunnar Nu Hansens Plads, förklarade statsminister Helle Thorning-Schmidt att ”et angreb på Danmarks jøder er et angreb på Danmark”.

Agerandet efter terrorangreppet stärkte statsministerns redan höga trovärdighet bland danska folket, som gillar henne mer än de gillar regeringens politik. Kanske de inte alla tänker rösta på henne vid valet som kan komma när som helst, för danskarna är i hög grad ett borgerligt folk. Men i just den frågan träffade hon mitt i prick, menade många.

För i Danmark finns ju ingen antisemitism; att danskarna värnar och skyddar sin judiska befolkning vet vi ju. Det såg man redan under kriget och den tyska besættelsen, och så är det än. Inte sant?

Några dagar senare trängdes representanter för det offentliga Danmark med stora delar av Köpenhamns judiska befolkning på begravningsplatsen, där en alldeles för ung Dan Utzon följdes till sin sista vila.

Det var många kända ansikten på bilderna från begravningen, men en som inte krävde någon närmare presentation för de flesta danskar – i alla fall inte för de samhällsintresserade – var Martin Krasnik: stridbar och omstridd dansk-judisk journalist som oförskräckt riktade blicken rakt in i kameralinserna precis som han gör flera kvällar i veckan som programledare för Deadline.

Krasnik hade utkommit med sin senaste bok bara några månader tidigare: Fucking jøde (Jävla jude), ett epitet han själv har fått vänja sig vid de senaste åren, och speciellt sedan det senaste Gazakriget i augusti förra sommaren.

Att folk reagerar på hans inslag är förstås inget nytt; det är väl också litet av en poäng, att få tittarna att tänka några varv till och att få dem han intervjuar att skärpa sig. På bokens baksida finns en teckning från Politiken, med Krasnik vid sitt bord i tv-studion, mittemot en stol där bara en strimma rök återstår av den person som han just har grillat.

Krasnik går hårt åt sina intervjuoffer. Han särbehandlar inte någon och har för länge sedan insett att reporterns främsta uppgift är att ta sig fram till problemens kärna, inte att bli populär.

Som person är han vänlig och artig, rentav rätt lågmäld, men journalisten Krasnik delar vattnen och danskar. ”Fedt (”häftigt”), Martin!” är lika vanligt bland hans inkommande e-brev som de till synes outsinliga varianterna på temat ”jävla judesvin”.

Jävla judesvin? Men Danmark värnar ju sina judar, där finns ingen antisemitism. Det har statsministern ju alldeles precis slagit fast, och det vet ju alla. Så hur är det egentligen?

Var attentatet i februari en enstaka, isolerad händelse, utförd av en galen terrorist, assisterad av några polare i invandrargettot Mjølnerparken, eller har Danmark samma – eller i alla fall liknande – problem som alla andra europeiska länder? Är de dagar förbi när det lille land med sin stora portion hygge med rätta kunde hävda att det just precis där inte finns något judehat?

Är Danmark ett land som de flesta andra nuförtiden, där judar trakasseras och måste tänka sig för både en och två gånger innan de sätter på sig sin kalott på väg till fredagsbönen?

Just det har faktiskt Krasnik testat genom att gå en runda på invandrartäta Nørrebro med pappans gröna sammetskalott på skulten för att se vad som skulle hända. Om något alls nu skulle hända.

Krasnik hör nämligen till dem som tidigare alltid har hävdat att Danmark var lyckligt fritt från antisemitism – och han om någon borde veta, ”besatt av det judiska” som han är, vilket han gärna också gör en både offentlig och privat poäng av.

Så till den grad upptagen av det judiska är han att, konstaterar han i boken, han ju hade varit tvungen att konvertera till judendomen om han inte redan vore född till jude – och om detta inte hade krävt att man är religiös.

Så när det för några år sedan uppstod en debatt om judar kan gå med kalotter på Nørrebro utan att råka illa ut tyckte han att det lät lite överdrivet. Om det hade funnits antisemitism hade han väl märkt det; det var ju hans gamla kvarter. Och judarna hade faktiskt bott där först.

Det är det närmaste Mellanöstern man kan komma utan att resa utanför stadsgränsen, och där om någonstans borde väl en gammal Mellanösternkorre som Krasnik känna sig som fisken i vattnet.

Först fick han lite förvånade blickar; nämen, vad är det för en lustig grej den där killen har på huvudet? När han nått kvarteren som i folkmun går under namnet Lille Palestine – eller 2200 Beirut – händer något oväntat; plötsligt känner han sig nervös.

Det är inte tal om några blodiga överfall. En knuff här, en hårdhänt tackling där, ett gäng unga killar skriker glåpord. När han går ut från en kiosk spärrar fyra fem unga män vägen för honom; en av dem säger att han ska ta av kalotten, och delar frikostigt med sig av upplysningen att ”min kusin stack en gång ner en som gick med en sån”.

Sedan går – givetvis – Krasnik hem och skriver en artikel i Weekendavisen. Och möts därefter av reaktionen att han fick skylla sig själv: det fattar väl vem som helst att man inte kan gå med kalott mitt bland alla arabiska grönsaksstånd på Nørrebro?

Sedan blir det krig i Gaza, och ännu ett, förra sommaren. En intensiv intervju med den aktivistiske och skarpt propalestinske norske läkaren Mads Gilbert utlöser en massiv lavin av rabiata hatmejl och hotbrev riktade mot både Krasnik själv och hans barn. Efter någon dag tar han bort sitt namn på brevlådan där hemma.

Och sedan Gazakriget förra året är Martin Krasnik inte längre så säker på att Danmark är befriat från annat än sporadisk rasism. Fast bättre än Malmö är det väl ändå, såklart.

Det var händelserna i augusti som gjorde att Krasnik skrev Fucking jøde, så något gott kom det i alla fall ut ur det. Det är en bok i klassisk Krasnikstil: om väldigt många saker på en gång, allt från historien om farföräldrarna som möttes i koncentrationslägret, om sionismen – själv är Krasnik ”supersionist” – argumenten för omskärelse av judiska gossebarn, och Israels historia.

Plus en massa däremellan, inte minst berättelsen om hans eget liv, både i Danmark och i Israel, där Krasnik har bott i flera omgångar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Första gången var redan som ettåring, när föräldrarna studerade medicin vid Hebrew University; i boken finns en bild på en rödlockig liten Martin, stående med sin trehjuling vid en dammig israelisk backe. Strax därefter föddes lillasystern, mitt under brinnande oktoberkrig.

En lika ilsket rödhårig skolpojke sitter på ett annat foto med sina hebreiskböcker i judiska Carolineskolen bakom taggtrådsstängsel på Østerbro; mor- och farföräldrar och andra släktingar – många mördade under Förintelsen – blickar mot läsaren från gulnade foton; lille sonen David lutar pannan mot Klagomuren i Jerusalem; en ung korre hamrar på skrivmaskinen i London.

För något annat än journalist kunde han ju omöjligen bli, det insåg Krasnik redan som tonåring efter ett besök hos en äldre kusin som jobbade på Randers Amtsavis. Unge Martin fick hjälpa till med texten till en faktaruta, dagen därpå fanns den i tidningen och karriärvägen låg utstakad.

Fast det var en krånglig väg dit; någon journalisthögskola var det inte tal om – för ”man går alltså inte en kortare utbildning än sin far och farfar”, förklarar läkarsonen Krasnik. Istället blev det en frustrerande tid med universitetsstudier i statskunskap, där verklighetsfrånvarande lärare inte verkade ha noterat att Berlinmuren nyligen hade fallit.

Under tiden skrev Krasnik oändliga mängder artiklar, recensioner, reseberättelser som nästan alla refuserades. Räddningen dök upp i form av en akademisk praktikanttjänst på Weeekendavisen.

Så många sökande var det inte, för Krasnik for runt och rev ner alla annonserna på universitetens anslagstavlor. Jobbet blev hans, och tur var det, för ”utan den chansen hade jag möjligen skjutit mig”, deklamerar Krasnik teatraliskt i boken.

Skjutjärnsjournalisten har också ett förslag till hur man ska hantera de rasister och judehatare som uppenbarligen finns även i Danmark. Att anlägga några svenskinspirerade åsiktskorridorer går knappast ihop med den danska mentaliteten, och inte heller är det genom förbud, inte ens mot de grövsta rasistskämt om judar och gaskammare.

Nej, släng in dem till mig i tv-studion istället, säger Martin Krasnik. Så tar vi duellen där.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell Politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

Mer från Ann-Sofie Dahl

Läs vidare