jag hade för första gången lyckats ta mig till Nimis, dagen innan Lars Vilks magnum opus skulle fylla 40, den sista juli 2020. Det var en fin dag, men blåsig – som vanligt, misstänker jag – ute på Kullaberg i nordvästra Skånes yttersta kustband.

Några skyltar fanns inte, men med hjälp av GPS:en var det lätt att hitta till den lilla parkeringen. Sedan var det bara att följa efter de andra pilgrimerna, förbi 1400-talsgården Himmelstorp och in i skogen. Även om jag inte hade sett det på plats tidigare var jag förstås bekant med Nimis som idékonst och social skulptur: den fyra decennier långa katt och råtta-leken med myndigheterna, de upprepade men i regel fruktlösa försöken att förbjuda och beivra, och Vilks alla eleganta undanmanövrar, alltmedan drivvedsbygget på stranden svällde. Men själva själen bakom hela detta outtröttliga arbete greppade jag inte på riktigt förrän jag stod på den vindpinade stenstranden, efter en mot slutet inte helt riskfri nedfärd. I det vilda.

”Hur kom det sig att antisemitisk bildretorik alls slank igenom på världens viktigaste konstutställning 2022?”

Till berättelsen om Nimis hör att det kom till som en ”hämnd på havet” efter att Vilks varit nära att drunkna här ute, men istället spolats i land tack vare en lyckosam underström. Mig föreföll det som att han snarare tagit med sig havet upp på land. Något av dess otämjbarhet hade tagit plats i veden och fortplantat sig ut i kampen med myndigheterna.

”Det finns ett starkt drag av självtillräcklighet i myndigheten”, skriver Vilks i Myndigheterna som konstnärligt material, en bok om Nimis från 2003. Och fortsätter: ”den tror sig bestämma vad som skall finnas i världen och hur detta skall definieras”.

År 2005 startade Lars Vilks en blogg där han löpande kommenterade konstlivet. Och hade han varit i livet skulle han garanterat haft något att säga om den skandal som utspelade sig kring 2022 års documenta-utställning.

Documenta är visserligen ingen myndighet, men hör definitivt till den internationella konstvärldens tyngsta institutioner. Sedan 1955 vallfärdar konstnärer, kritiker och intresserade till tyska Kassel för att ta del av det bästa i samtidskonsten. Och inte minst för att känna in agendan: de frågeställningar och perspektiv som gäller just nu och den närmaste framtiden.

Idag, när judiska adresser åter markeras med davidsstjärnor i Tyskland och Frankrike, framstår 2022 års documenta som märkligt profetisk. Skandalen gällde nämligen just antisemitism – allra tydligast uttryckt i några karikatyrer som ingick i en stor målning med titeln Folkets Rättvisa av ett konstnärskollektiv från Indonesien.

Målningen togs ned, document-chefen avgick och en upprörd debatt om censur och yttrandefrihet svallade en tid. Men hur kom det sig att antisemitisk bildretorik alls slank igenom på världens viktigaste konstutställning 2022?

Med sin starka tonvikt på politiskt engagerade konstkollektiv från ”det globala syd” blev documenta 15 ett koncentrat av det avkoloniseringsnarrativ som etablerat sig i den internationella konstvärlden under de senaste två decennierna. I centrum för kampen för avkoloniseringen står grupper som underkastats olika former av förtryck och kolonisering. Judar hör inte till dem eftersom de betraktas som vita, privilegierade och i Israel dessutom som kolonisatörer. Att hälften av de israeliska judarna härstammar från arabvärlden, varifrån de stötts ut, stämmer inte med narrativet och tänks därför bort.

För ett narrativ är vad det är. En väl utarbetad och teoretiskt underbyggd men inte särskilt nyansrik berättelse om kolonialismens offer och förövare – i förhållande till vilken det blir fullt rimligt att sätta huggtänder, gristryne och SS-emblem på figurer associerade med Israel. Eller att, som vi har sett sedan dess, underteckna upprop som kräver att konstlivets institutioner ska ta ställning mot ”ockupationen” och för palestinska liv, medan man tiger om den vidrigaste massakern på judar sedan Förintelsen, och inte heller ställer några krav på dem som initierade det. 8 000 representanter för det internationella konstlivet skrev på, många av dem prominenta.

I Sverige cirkulerades ett propalestinskt upprop som undertecknats av ”studenter och lärare vid alla svenska konsthögskolor”, även det utan referenser till Hamas och deras offer. Några protester mot firandet av 7:e oktober-massakern på svenska gator, mot att judiska kulturevenemang ställs in av säkerhetsskäl, eller att svenska judar rekommenderas att hålla sin etniska tillhörighet dold, har inte hörts från konsthögskolorna.

Det var just avkoloniseringens svartvita och förenklade världsbild som aktiverades i Vilks sista stora projekt: rondellhunden.

”Yttrandefrihet och konstens frihet är givetvis självklara kärnvärden för Moderna museet – det är inskrivet i vårt uppdrag och i vår vision. Men frihet kommer med ansvar att förstå sin position i relation till andras”, som museets överintendent Gitte Ørskou uttryckte saken i Sydsvenskan några dagar efter Vilks död.

Hon utvecklade inte resonemanget ytterligare men det behövdes inte heller. Alla som behövde förstå var med på noterna: att Vilks, som vit svensk man, inte förstått sin privilegierade position i förhållande till den underordnade grupp som ansågs kränkta av hans teckning.

Muslimer. Plural, obestämd form.

”Utan denna premiss blir grunden för yttrandefrihet och demokrati snabbt till en pastisch av polariserade positioner”, förklarade överintendenten med en allitteration som kanske var mer elegant än klargörande. Men budskapet går ändå fram: utan ”denna premiss” saknar yttrandefriheten värde.

Men är inte premissen aningen onyanserad? En av de muslimer som bidrog mest till rondellhundens internationella genomslag var Irans dåvarande president, Mahmoud Ahmadinejad, som förklarade att ”sionisterna” låg bakom teckningen. Det är svårt att se hur han skulle befinna sig i underläge i förhållande till Vilks. Att presidenten för en islamisk teokrati, där hädelse kan straffas med döden, tar illa vid sig av en respektlös karikatyr är däremot rimligt – då hela det system som garanterar hans makt vilar på respekten för islam.

Idag, när Danmark har infört ett hädelse-förbud och Sverige utreder lagändringar för att få stopp på koranbränningarna, så verkar det osannolikt att motivet för de här reformerna uteslutande skulle vara omsorg om maktlösa människors känslor.

Snarare än att dela Gitte Ørskous grunda maktanalys förhåller sig nog lagstiftarna till verkligheten: att yttrandefriheten, som den ser ut idag, kan bli dyrköpt när det kommer till islams heliga symboler. Med andra ord: att islams makt är för stor att stå emot.

Populärt

Valhänta inför livet

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.

Annika Borg Krönika 2020 3

Det utesluter självklart inte att det finns fördomar mot, och förekommer diskriminering av och hatbrott mot muslimer – men inte heller att det finns muslimer som lider under religiöst motiverat förtryck, på betydligt närmare håll än Iran.

Till skillnad från de indonesiska karikatyrerna i Kassel uttryckte Lars Vilks teckning inte avsky för en folkgrupp. Vad den gjorde var att ta sig friheter med symbolen för en tro, och kränka de anspråk på respekt och lydnad som förvaltarna av denna tro – från iranska mullor till svenska imamer – gör i dess namn. Rondellhunden är alltså maktkritisk. Det är en egenskap med högsta status i konstvärlden. Utom när den undergräver avkoloniseringsnarrativet.

Myndigheten Moderna museet löste i slutändan problemet med rondellhunden – och det besvärliga erbjudandet att få teckningen donerad till sig – med att bestämma att den inte ska definieras som konst. För Moderna museets intendenter är rondellhundens sociala plastik ett ”samtidsfenomen”, men inte konst.

Och skulle det mot förmodan ändå vara konst så är det dålig konst. Sämre än vart och ett av de omkring 140 000 konstverk museet har i sin samling.

”Den uppmärksammar oss inte på något nytt om världen”, slog överintendenten fast 2021. Hon borde haft fel. Men har, som företrädare för konstvärlden, uppenbarligen rätt. Det är bara att beklaga. Inte för rondellhundens skull, i första hand, eller för Vilks.

För som John Stuart Mill konstaterar i en av yttrandefrihetens vackraste källtexter – Om friheten (1859) – så är det ”inte kättarnas karaktärer som lider mest av att man bannlyser all forskning som inte mynnar ut i rättrogna slutsatser. Största skadan tillfogas dem som inte är kättare, vilkas hela andliga utveckling blir förkrympt och vilkas förnuft klavbinds av fruktan för kätteri”.