Det är en märklig och lite gammeldags barnsyn som ligger till grund för beslutet, där barn ses som extremt utsatta och samtidigt som potentiella förövare. Så löd en svensk forskarkommentar till det faktum att EU:s nya dataskyddsförordning nu införlivas i svensk lag. Men barnsynen låter inte särskilt gammaldags.

Alla vet att unga inte bara potentiellt kan skada varandra, och andra. De gör det också. Bara under det senaste halvåret finns exempel som de elever i Skåne som talade om för sin lärare att de skulle spränga dennes bostad. Med tillägget: ”Du kan säga hej då till din man för du kommer inte att se honom igen.” En 14-åring greps av polis sedan han siktat med ett skjutvapen mot en lärare på skolan. En grundskolelev greppade en kniv i slöjdsalen, och hotade läraren. Två elever uttalade ett sådant hot mot sin lärare att polis tillkallades.

Det nya direktivet innebär att unga upp till 13, eller 16, år ska be sina föräldrar om lov att använda Facebook, Snapchat och Instagram. Sverige får helt enkelt en reglering av ungas deltagande i sociala medier.

Det blev fler reaktioner än den som kritiserade barnsynen. En var att lagen berövar barn deras rättigheter att uttrycka sig, umgås och söka hjälp. För sociala medier ses som en mänsklig rättighet. Och den ska vi, som inte längre är barn, omsorgsfullt bevaka. Det tyckte en docent, som i en nyutkommen bok kallar sig en ”ganska normal näthatare”. En annan synpunkt var att krav på föräldrars samtycke kan göra att barns internetanvändning går under jorden, vilket gör dem mer utsatta för potentiella faror. Alltså är en åldersgräns inte bara idiotisk, utan farlig.

men? under den tid barnen helt fritt har haft tillgång till sina ”mänskliga rättigheter” i form av närvaro i sociala medier har vi läst spaltkilometer om hur illa de kan fara – näthat, mobbning och sexuellt utnyttjande. Nu kommer en lag som kräver att föräldrar tar ansvar. Då riktas kritiken mot rättighetsinskränkningar.

För dem som saknar skolbarn levereras nya kunskaper om skolans värld. En rektor anser att skolan kommer att få svårt att följa den nya lagen eftersom de jobbar med Facebooksidor, Instagram och ”till och med Periscope använder vi för att förstå hur samhället och omvärlden fungerar”. Det är lätt att föreställa sig att dessa företag jublar. Men i många sammanhang är det för många ganska naturligt att följa lagen. Och om föräldrarna inte vill ge sitt samtycke till närvaro på sociala medier, ska då lagen gälla – eller skolans idé om vilka sociala medier som är intressanta att gynna? Vad ska barnen lära sig?

Sen kom reaktionerna på efterlevnaden, eller den förväntade bristen på sådan. ”Hur skall man kontrollera det såvida man inte kör med fullständig nätövervakning à la Nordkorea?” var en reaktion. Någon politiker såg en motsats mellan föräldraansvar och lagstiftning, och en annan att det var svårt att kontrollera efterlevnaden. Men det finns många fall då kontroll av efterlevnad är svår, rattonykterhet till exempel, utan att vi får en diskussion om slopande av förbud att köra berusad.

Den digitala världen har visat sig trigga igång de frihetsfixerade. Men tänk om rätt många både föräldrar och barn tycker att det vore skönt med en lag att luta sig mot? För anställda i skolan vet att till exempel åttonde klass, som är full med fjortonåringar, är en väldigt besvärlig period för många unga. Puberteten slår till och den mentala mognaden hänger inte med. Lägg lite sociala medier på det och kaos väntar runt hörnet.

Barn som intervjuades i nyhetsinslag där EU:s nya dataskyddsförordning presenterades uppvisade lustigt nog inte övervägande negativa reaktioner. Tvärtom började en del av dem genast förhandla, inte om förordningens vara eller icke vara, utan om åldersgränsen. För den som är intresserad inte bara av barns yttrandefrihet utan innehållet i vad de säger, skulle den reaktionen kunna vara en fingervisning.

Barn vet att nätet kan vara en konfliktfylld plats, och att de själva kan bidra till det. En annan sak, som somliga barn inser, är att vuxna vet mer än de själva om vad som kan skada barn. Det handlar om vem som har ansvaret för att sätta gränser, vem som är auktoritet – utan att nödvändigtvis vara auktoritär. Men i den svenska egalitära förhandlingskulturen, känns en EU-påkallad gränssättning helt enkelt opassande och ett påpekande om att föräldrar ska sätta gränser närmast som en förolämpning.

Föräldrar har haft en svag position i Sverige, ända sen Alva och Gunnar Myrdal i Kris i befolkningsfrågan (1934) förespråkade att barn skulle bringas i ”samvaro med jämnåriga” vilket ”har en oerhörd psykologisk betydelse för deras sunda utveckling”. Industrialismen hade försvagat familjens roll och makarna Myrdals recept löd jämnåriga, och ”ändamålsenliga uppfostringsmiljöer” i ”offentliga barnkammarskolor”.

Sjuttio år senare konstaterar utvecklingspsykologen Gordon Neufeld (i boken Våga ta plats i ditt barns liv . Så stärker du relationen till ditt barn och undviker att barnets jämnåriga övertar din roll) att vi nått vägs ände. Nu inte bara accepterar föräldrar att barn i första hand vänder sig till jämnåriga för gemenskap och stöd. Många av dagens vuxna uppmuntrar barn att i första hand relatera till varandra, och drar sig därmed undan i den relation där de själva borde vara det viktigaste stödet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Få saker har blivit mer provocerande i svensk offentlighet än föräldraansvar. Därför avvisas den nya lag som kommer att hjälpa föräldrar att inte bara se till, utan att verka för, barns bästa.

Den svenska diskussionen om åldersgränser i sociala medier började från en låg nivå. Intressant nog kom strax därefter en av regeringens särskilda utredare med ett förslag för att komma tillrätta med hot och kränkningar av den personliga integriteten på internet. Sättet som föreslogs är en ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång. Att sprida nakenbilder eller så kallad hämndporr är exempel som den nya bestämmelsen omfattar och som har en straffskala från böter till, vid grova brott, fängelse i upp till fyra år.

Frågan är om vuxna har lättare att acceptera tillslag mot vuxenmobbning än förebyggande åtgärder för att skydda unga. Eller kommer frihetsargumentet också här att automatiskt övertrumfa alla andra värden?

Susanna Popova är författare och journalist.