Vad som däremot har lyckats är vaccineringsinsatsen, där man agerat betydligt mer alert än det tungfotade EU. I förrgår hade engelsmännen hunnit ge ca 27 procent av befolkningen en första dos, att jämföras med EU-genomsnittet på 6 procent.

Med den vinden i ryggen lade premiärminister Boris Johnson i går fram en plan för hur samhället åter ska kunna öppnas. Det ska ske gradvis, efter tydligt angivna kriterier, och har som mål att ingreppen i medborgarnas frihet ska vara avvecklade den 21 juni. Om detta blir verklighet återstår naturligtvis att se – smittan har gäckat beslutsfattare förut – men här finns ändå ett inspirerande och begripligt budskap som kan ingjuta litet hopp i en dämpad och deppig befolkning.

I Sverige tävlar samtidigt politiker, byråkrater och vårdföreträdare om att lansera nya förhållningsorder och inskränkningar. Det tog nästan tio månader från pandemistarten till att regeringen lade fram en pandemilag, men i gengäld öppnar den för nedstängningar som ligger nära ett fullfjädrat undantagstillstånd. Det kommer skärpta krav på munskydd i flera regioner, och i till exempel Stockholm ska även högstadieskolor gå över till distansundervisning. Sjundeklassare framför skärmen fem timmar om dagen, det lär bli samma succé här som i andra länder där det tillämpats.

Budskapet är förstås att smittspridningen måste hållas i schack, men var redovisas den sakliga grunden för åtgärderna? Hur mycket lägre kan smittan väntas bli om munskyddstvånget i kollektivtrafiken ska gälla hela dagarna i stället för bara i rusningstrafik? Hur många sjukdomsfall undviker vi genom att förbjuda människor att gå på restaurang kvällstid eller att fira gudstjänst i större sällskap än åtta personer? Därom hörs inte ett knyst. Misstanken inställer sig att besluten fattas på måfå och snarare dikteras av känsla för opinionen än av kunskap.

Man kan instämma i flera av förslagen som Moderaternas Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson lade fram på DN Debatt häromdagen, inte minst vad gäller vaccinationerna och snabbtestning i helt annan omfattning än hittills, men man blir besviken på den ensidiga ansatsen: Varför bara krav på insatser mot en eventuell tredje våg? Var är kraven på en strategi för att öppna samhället på nytt? Hur länge ska till exempel gymnasister och studenter berövas möjligheten till normalt umgänge och undervisning med allt vad det betyder av försämrad psykisk ohälsa och allmänt sämre förutsättningar för ett väl fungerande vuxenliv?

Moderaterna tog inte fasta på JO:s hårda kritik av pandemilagens inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter och perspektivet saknas även i partiets senaste utspel. I stället talas om lagar i stället för rekommendationer och bötesstraff för den som inte lyder.

Vad händer om regeringen börjar lyssna på sirensången från dem som vill ha en nollvision mot viruset? Evig kamp, ständigt nya drakoniska insatser närhelst det dyker upp smitta igen? Ska M och övriga riksdagspartier hänga på då också i oro för att inte framstå som tillräckigt handlingskraftiga?

Igår var Boris Johnson var i alla fall tydlig med att det inte blir fråga om någon engelsk nollpolitik. Vi måste lära oss leva med viruset, som vi lever med influensavirus, sade han.

Löper vi linan ut vad gäller nollvisioner slutar vårt samhälle som en kasern (säger jag, inte han).

Det är gott om röster som ropar på mer kraftfulla tag. De kan ha rätt i somt . Men de måste få sällskap av röster som manar till frihet, besinning och hopp. Annars kommer det här att gå dåligt på ännu fler sätt än vad det redan har gjort.