I vårt sekulära samhälle är det svårt att uppmana folk att ägna den stilla veckan med påtvingad karantän till reflektion. Men det är reflektion vi behöver, kanske särskilt i tider av kris. Kanske behöver vi rent av även religion, oavsett vad vi väljer att kalla den eller hur den tar sig uttryck.
För människan glömmer så snabbt. Bara några generationer bort var tron betydligt mer självklar i vår vardag. Många dömer idag ut den som vidskepelse. Men religionen fyllde och fyller en funktion som vi människor behöver, inte minst för att minnas vad det är att vara just människa.
Den medeltida människan levde hela sitt liv, från vaggan till graven, under religionens ok. Regler och tvång, absolut, och hot om indraget liv efter detta. Men också – ett språk. Ett språk för de svåraste frågorna. Varför finns vi? Har vi en själ och vad är det för något? Vad händer med min själ när min kropp har dött?
Genetiskt skiljer vi oss inte alls från dessa människor, och vårt behov av att få ställa de här frågorna kvarstår.
I ljuset av de frågorna blir inte några veckor i isolering lika svåra. De ger ett perspektiv på evigheten, på människor före oss och på dem som ska komma efter. Virus kommer och går, men de stora frågorna om livet och döden består.
Så låt stilla veckan ägnas åt reflektion över de stora frågorna. Men också de små, de som gör livet värt att leva och som kanske kommer att prioriteras lite extra när allt detta är över.

Foto: Wikimedia Commons/ National Gallery of Art