Idag invigs Nordiska museets nya permanenta utställning ”Nordbor” med pompa och ståt i närvaro av kronprinsessan Victoria. Genom 4 000 föremål, bilder och arkivmaterial ur museets samlingar berättar ”Nordbor” om livet i Sverige och Norden under 500 år och genom fyra årstider.

Det har tagit fem år för muséet att förbereda denna nya permanenta utställning och allmänheten bereds tillträde från och med den 10 februari. Är det en slump att utställningen kommer nu; just när vi alla ser på ”Historien om Sverige”?

De digitala skärmarna är muséets hjälpmedel och vår tids historieberättare. Jag kan sakna enkelheten i analoga skyltar med sifferhänvisning till vad som är vad i montrarna. Men våra digitala hjälpmedel har fördelen att de kan visa oss nordbor från historien genom att proffsiga skådespelare iklädda tidsenlig dräkter och placerade i rätt miljö (allt från skog till slott och koja) får berätta om ett visst livsöde och dess påverkan på historien.

All heder åt detta och vad det kan berika oss med. Men jag kan ändå rekommendera den vetgirige att plocka upp museets tegelsten Nordbor. Liv och rörelse under 500 år (red. Anna Arfvidsson Womack, Fredrik Svanberg & Ulrika Torell) för en mer djuplodande berättelse.

Boken inleds med en oljemålning från 1715 av prästfrun Kristina Roosén och den poetiska bildtexten: ”Kulturhistorien saknar ofta pusselbitar och ibland finns bara skärvor av livsberättelser kvar.”

Det är mycket med den här utställningen som är vackert och tänkvärt.

För museibesökaren börjar allt i ett vintrigt och kallt 1500-tal. Skogen är på många sätt just det allt börjar med; den som berikat och berikar oss i Sverige. På den här tiden vandrade tiotusentals människor från Savolax i Finland till de mellersta och norra delarna av Sveriges skogar för att leva av svedjebruk. Här tar också samernas berättelser plats sida vid sida med det övriga, vilket är en av utställningens styrkor: att inte ha en separat (och närmast pliktskyldig) utställningsdel om samer. Och att vi kan veta i hög grad hur det var för samerna på den här tiden är tack vare vad den katolske prästen Olaus Magnus nedtecknat från sina resor i regionen – vilket Kjell-Åke Aronsson, fil dr i arkeologi, skriver om i sitt kapitel i Nordbor.

Men 1500-talets skog, trosblandningar och tyska influenser är snabbt överspelade och vi förflyttar oss redan i andra rummet till 1600-talet. Där har interiören – originaltapeter och möblemang – hämtats från Ulfsunda slott. Även här får midvinterns istappar och köldrosor dekorera och bidra till det spännande helhetsintrycket.

Efter att man tagit den nyinstallerade bron (påminner i stilen lite om London Millennium Bridge och påminner passande nog om att vi är tidsresenärer som vandrar mellan olika epoker) kliver man rätt in i 1700-talets prunkande trädgårdar. Här finns Carl von Linnés lilla förstoringsglas! Trädgårdsrummet är ett eden av buskage som tar oss vidare till borgerlighetens ljusa vardagsrum med fokus på barns lärande och pedagogikens födelse. När vi till slut kommer över till det ångande 1800-talet och möter arbetet med timmer och järn slår doften av trä emot en.

”Nordbor” utspelar sig på mer än 1700 kvm och under fem sekler. Variationen i färg och form, doft och ljudintryck visar på en lekfullhet och skaparglädje. Den är väl värt ett besök – och helst flera, om man vill hinna djupdyka i materialet.

Precis före entrén till det sista rummet får besökaren fotografera sig själv. Sedan får man ett porträtt digitalt projicerat på väggen. Det blir en lite märklig avslutning. Men visst är det talande för vår tid. Och jag vill helst backa lite bakåt i utställningen, bort en bit från denna jagfokuserade samtid.