SVT:s Historien om Sverige behandlar Norrland styvmoderligt, i alla fall vad den äldsta historien beträffar. Det anser arkeologen Nils Harnesk vid Norrbottens Museum (NSD 18/11). Björn Wahrén, en av seriens två producenter, säger inte emot men konstaterar att det är väldigt mycket som inte kan komma med när man ska förvandla ett mångtusenårigt förflutet till tio timmar tv: ”Det här är ingen kanon över Sveriges historia, vi kan inte berätta allt utan vi måste välja hårt.”

Behovet av begränsning är inte svårt att förstå, men jag undrar över hans sätt att använda uttrycket ”kanon”. För vad är en kanon om inte ett urval? Det var ju inte minst därför som det blev ett sådant ståhej ifjol när Tidöpartierna sade sig vilja få en kulturkanon till stånd. Somt ska i så fall väljas och långt mycket mer ska samtidigt väljas bort. Bäggedera väcker heta känslor.

När Danmarks förre kulturminister Bertil Haarder framträdde vid ett seminarium i riksdagen i våras lyfte han till och med fram just detta som en av de stora poängerna med att upprätta en kanon. Det uppstår en livlig diskussion där kulturen kommer i fokus och många engagerar sig. Vägen till kanon blir på så sätt lika värdefull som kanon själv, enligt Haarder.

Så nog är det en historisk kanon som Björn Wahrén och hans kolleger har tagit fram. Den är för all del inte sanktionerad av regering och riksdag, men med hela SVT:s tyngd och genomslag bakom sig blir den långt mer kraftfull än ett förslag från enskilda opinionsbildare eller historiker. Och även om den inte är resultatet av en debatt har den sannerligen fått fart på debatten. De inledande avsnitten har nått en stor publik och kommenterats flitigt av recensenter och experter, som varit omväxlande kritiska och berömmande men sällan försummat att komma med egna förslag till alternativa prioriteringar och arbetssätt.

Ett Haarderskt samtal om vår historia har kickstartats och tar sig alla möjliga uttryck.

Den halländska forntiden har hittills ägnats lika litet uppmärksamhet i serien som den norrländska. Men istället för att låta sig nedslås har Hallands kulturhistoriska museum börjat göra egna program, som kommenterar respektive epok i Historien om Sverige utifrån ett halländskt perspektiv.

På Gotlands museum vittnar man om ett ökat antal kontakter från personer i allmänheten, som vill resonera om vad som har sänts. ­Länsstyrelsen i Västra Götaland har fått ta emot ett ökat antal anmälningar om möjliga fornfynd.

Medier runt om i landet har noterat det breda folkliga intresset och ser till att hitta egna infallsvinklar.

”Lita på att Öland kommer att få fler besökare nästa säsong som vill uppleva de historiska platserna med egna ögon”, skriver Ölandsbladet i en entusiastisk ledare (14/11).

Arbetarbladet, med huvudredaktion i Gävle, noterar (21/11) att Historien om Sverige myntar uttrycket ”Tierpskvinnan” om ett bronsåldersfynd från den norduppländska grannkommunen. Torun Zachrisson, forskningschef vid Upplandsmuseet, är litet förvånad över namngivningen men gläds åt tv-serien: ”När jag har höststädning hemma i kvarteret kommer grannar fram och vill prata om programmen.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Sydöstran (21/11) rapporterar att tv-serien blandat ihop det blekingska Västra Vång, där 70 små ”guldgubbar” har hittats, med en plats med samma namn utanför Trelleborg. Arkeologipoddaren Lena König förundras över missen men har idel vänligheter att säga om serien i stort.

Bohusläningen (11/11) utreder var i Lysekils kommun som Österödskvinnan, hädangången under stenåldern för cirka 10 000 år sedan och omnämnd i första avsnittet av Historien om Sverige, egentligen först begravdes.

Hösten 2023 pågår en nationell studiecirkel om historien i ”det geografiska område som numera är Sverige” och nyfikenheten och engagemanget jävar alla fördomar om att vårt land skulle vara alltför modernt för att bry sig om sitt förflutna. De som har skapat timplaner och läroplaner för historieämnet i dagens skola har varit lika njugga med utrymmet som generösa med abstraktionerna, men de är i uppenbar otakt med tiden. Intresset för gångna tider är stort: dels för att det fascinerar i sig, dels för att det hjälper oss att förstå varför samtiden har blivit som den är.

Vem vet, regeringens kulturkanon skulle kanske kunna väcka samma aptit på kunskap och debatt om konstarterna. Fast det projektet tycks ha kört fast. Samtidigt har SVT börjat tjuvträna genom att komplettera Historien om Sverige med extramaterial om vår konst-, litteratur- och musikhistoria. Kulturministern får se upp så hon inte blir omkörd.