Att de tyska förtroendesiffrorna för USA har varit rekordlåga under Donald Trumps ledarskap är förmodligen ingen nyhet. Intressantare är däremot att Peking uppenbarligen inte kunnat dra särskilt stor nytta av detta. I en ny studie som Tim Rühlig vid Utrikespolitiska institutet ansvarat för hamnar tyskarnas förtroende för Kina på en bottennotering: på en skala mellan 0 till 100 får landet 35,44 ”poäng” (Internationale Politik Quarterly). Med 39,23 poäng får USA visserligen ingen toppnotering, men det är i alla fall bättre än Rysslands placering (36,71 poäng).

Huvudsaken är att undersökningen speglar en pågående omsvängning hos den tyska allmänheten i synen på Kommunistkina. Under Angela Merkel har Tyskland länge varit Kinas viktigaste allierade i Europa då ledordet för Berlin varit 1990-tals paradigmet ”Wandel durch Handel” (ungefär ”Demokratisk förändring genom handel”).

Pandemin, folkmordet på uigurerna och Kommunistpartiets våldsamma nedmontering av demokratin i Hongkong (som får höga 46,45 poäng i undersökningen) har blottlagt strategins ihålighet på det brutalaste sätt. Något som blev tydligt i somras då ekonomiminister Peter Altmaier (CDU) hänvisade till devisen för att försvara regeringen tystnad kring säkerhetslagen i Hongkong. Diskrepansen mellan Pekingregimens aggressioner och Altmaiers förnumstighet utlöste en kritikvåg, vilket bara var ett av flera tecken på att Tysklands nuvarande Kinalinje tappat i legitimitet (Deutsche Welle 11/07).

Diskrepansen mellan Pekingregimens aggressioner och Altmaiers förnumstighet utlöste en kritikvåg

För Merkel var det planerade toppmötet i Leipzig, där ett investeringsavtal med Kina utgjorde kronan, tänkt att utgöra starten på en gemensam Kinastrategi för hela EU (se Axess 15/9). Istället blev det hela till ett västgötaklimax då pandemin gjorde mötesformatet omöjligt och Pekings agerande försvårat utsikterna för ett avtal.

Lika bra det kanske, då kritiker menar att löftet om ett investeringsavtal aldrig varit seriöst menat från Pekings sida. Snarare fungerade det som ett lockbete för att hindra andra europeiska länder att kritisera regimen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Sett till Berlins agerande de senaste åren verkar det ha varit en framgångsrik taktik.

Föga förvånande återfinns de starkaste förespråkarna för en återhållsam Kinakritik och tilltro till ”Wandel durch Handel”-devisen inom det tyska näringslivet (främst den krisande bilindustrin). Att helt ignorera vad bilindustrin tycker är väldigt svårt som tysk politiker. Var tredje tysk bil som tillverkas säljs idag till Kina och i spåren efter pandemin har marknaden blivit ännu viktigare för Volkswagen, BMW, Mercedes med flera då bilförsäljningen i Västvärlden rasat (Deutsche Welle 25/10). Samtidigt ökar insikten sakta om att ett alltför stort beroende av Kina gör industrin sårbar.

Är då en kraftig omläggning av Tysklands Kinalinje att vänta inom kort? Att Joe Biden vann presidentvalet underlättar definitivt en sådan rörelse, då det inte längre går att motivera ett närmande till Xi Jinping med att ledningen i USA är genuint opålitlig. Många i Berlin ser säkert också fram emot att slippa balansera mellan Washington och Peking.

Det som härnäst kommer påverka Tysklands Kinapolitik är partiledarstriden inom CDU

En symboliskt viktig händelse, som skedde innan presidentvalet, var nyheten om att AKK presenterade en strategi för den indo-pacifiska regionen (i princip hela havsområdet från Afrikas östkust till mitten av Stilla havet). I praktiken innebär det att Tyskland samarbetar med Frankrike, Australien, Indien och ett flertal andra länder för att balansera upp Kinas maktambitioner. Steget från att tidigare knappt ha velat använda ordet ”indo-pacifisk” till att ansluta sig till ett samarbete som uttryckligen har som mål att begränsa Kinas utrymme måste ändå ses som signifikativt. Hoppet är att detta kan bli början på något större.

I förbifarten – även om nyheten kräver en artikel i sig – ska också nämnas att regeringen arbetar på en ny IT-säkerhetslag som, om den klubbas igenom, de facto kommer att utestänga Huawei från 5G-nätet. Något som tyska mobiloperatörer redan nu förbereder sig på (Die Welt 15/11).

Det som härnäst kommer påverka Tysklands Kinapolitik är partiledarstriden inom CDU, eftersom den som blir ny ledare med hög sannolikhet också blir nästa förbundskansler (Politico 3/8). Mittenkandidaten Armin Laschet anses allmänt stå för en fortsättning av Merkels politik och har haft en nedtonad profil i Kinafrågan. Därav inte sagt att han tvunget måste fortsätta på den upptrampade stigen. Norbert Röttgen, vars chanser att vinna anses vara nära noll, är en explicit Kinahök vilket är i linje med hans engagemang för mänskliga rättigheter som ordförande för utrikesutskottet i Förbundsdagen.

Friedrich Merz har också kritiserat Peking hårt för införandet av Hongkongs säkerhetslag och helt korrekt kallat Kinas agerande i Sydkinesiska sjön för en ”aggressiv territoriell expansion” (Die Welt 19/7). Bayerns ministerpresident Markus Söder, som är ordförande för systerpartiet CSU och vars ambitioner att kandidera till kanslerposten varit föremål för spekulation länge (själv har han ännu inte bekänt färg) har däremot legat extremt lågt gentemot Peking. Orsaken är givetvis bilindustrins betydelse för Bayern. Historien har dock visat att Söder kan ändra linje om så krävs (vilket är ett nödvändigt drag om man ska bli en framgångsrik politiker). Intressant nog visade Rühligs undersökning ovan att CSU:s väljare var de mest Kinaskeptiska.

Summerar vi ”läget” inför 2021 står det klart att Tyskland står inför en ny giv i Kinapolitiken.  Bilindustrin må knorra inför detta – men inte ens den är så pass mäktig att den kan påverka de faktorer som nu tvingar Tyskland – och övriga EU – till en mer realistisk hållning inför Pekings maktambitioner. Inte en dag för sent, ska tilläggas.