Tysk public service: kolossal, konform och känslig för kritik

Inifrån ARD:s kontrollrum (2019). Foto: Marco Verch (Flickr).

Debaclet kring 86-centshöjningen av den tyska public serviceavgiften väcker frågor kring ARD och ZDF:s storlek och uppdrag. Argumenten känns välbekanta för en svensk publik.

Det börjar röra på sig i den tyska public servicedebatten. Den oväntade delstatsstriden om 86-cents höjningen av den avgift som går till utsändarna ARD och ZDF (se tidigare kommentar här) har väckt frågor om public servicebolagens ställning och uppdrag i det tyska samhället. Ja, i alla fall i Gabor Steingarts utmärkta nyhetsbrev (8/12).

Han listar några välbekanta problem för ARD och ZDF, som tillsammans får in åtta miljarder euro årligen från de tyska medborgarna.

För det första går en betydande del av intäkterna inte till nyhetsproduktion och kultur utan till sändningsrättigheter för ligafotboll (en kostnad som stadigt ökar och som huvudsakligen motiverade den senaste höjningen av avgiften. Sammanlagt skulle den ha inbringat ytterligare 400 miljoner euro.) Ju dyrare sporträttigheter, desto knepigare blir det att använda demokratiargumentet varje gång avgiften ska höjas.

”Var är då de unga tittarna? Svaret är, tillspetsat, överallt där ARD och ZDF inte är.”

För det andra är andelen äldre och pensionärer ARD och ZDF:s största målgrupp. Den genomsnittlige tittaren är 62 år, vilket är nästan 20 år över den tyska medelåldern (44 år). I åldersgruppen 14–49 är ”andrakanalen” ZDF:s tittarandel inte större än 5,6 procent.

Att public servicepubliken är äldre behöver i sig inte vara ett problem, men det väcker givetvis frågor om rimligheten i utsändarnas uppdrag och inte minst stora budget. Var är då de unga tittarna? Svaret är, tillspetsat, överallt där ARD och ZDF inte är: Youtube, Instagram och inte minst Netflix dominerar helt den yngre publikens medievanor (ARD är självklart inte omedvetna om detta och gör vad de kan för att nå unga i sociala medier). Tyskland är således ingen isolerad ö där teknikskiftet inte påverkar public serbvicedebatten. 

För det tredje noterar Steingart att åsiktsmångfalden inom ARD och ZDF försämrats rejält sedan 1980-talet. (Paradoxalt nog – kan tyckas – var det som bekant en tid då antalet kanaler och medieplattformar var en bråkdel av idag. Å andra sidan är det kanske just därför: ”trycket” på utsändarna  att vara breda åsiktsmässigt var större i en tid då tekniken inte medgav pluralism i TV-nätet? Min högst personliga reflektion). Att hitta någon kommentator till ”höger om Angela Merkel” är svårt, menar Steingart.

Han noterar också att Annalena Baerbock och Robert Habeck från Die Grünen är återkommande gäster i de största intervjuprogrammen i ARD och ZDF, medan företrädare för AfD ytterst sällan bjuds in. Nu är AfD inte ett parti som vilket annat men trots det, eller just därför, måste public servicebolagen skildra hela åsiktsmångfalden i det tyska samhället eftersom det är fastslaget i uppdraget, menar han. 

”För det tredje noterar Steingart att åsiktsmångfalden inom ARD och ZDF försämrats rejält sedan 1980-talet.”

För det fjärde kritiserar Steingart, som i grunden är ekonomijournalist, programbolagen för att inte skildra det tyska näringslivets villkor på ett mer rättvisande sätt. Ryggraden i tysk ekonomi är de små och framförallt medelstora företagen (”Der Mittelstand”) men i nyhetsrapporteringen förekommer de knappt alls. I stället återkommer samma storbolag (Volkswagen, Amazon, Aldi, Deutsche Bank osv) med ungefär samma vinklar: lönedumpning, orättvisa villkor, miljöförstöring och allmän girighet. För den som bara följer rapporteringen  i ARD och ZDF är det omöjligt att förstå varför ”Made in Germany” är ett kvalitetsbegrepp i omvärlden, konstaterar Steingart syrligt.

Till sist lyfter Steingart en undersökning som gått ut till praktikanter på programbolagen om deras politiska preferenser. Av 150 tillfrågade svarade 86 personer. Die Grünen kom på första plats (57,1 procent) följt av Die Linke (23,4 procent), SPD (11,7 procent), CDU/CSU (3 procent) och liberala FDP på (1,3 procent). Utifrån detta resultat drar Steingart slutsatsen att ARD och ZDF:s åsiktsspektrum inte kommer att bli bredare kommande år.

Striden om höjningen av public serviceavgiften handlar alltså inte om att CDU i Sachsen-Anhalt är tjuriga utan att så många delstater inte orkar bråka eller tar ZDF:s och ARD:s förträfflighet för givet, är Steingarts slutpoäng.

Man kan säkert hitta fel och brister i hans resonemang – Steingarts penna är vass och han drar sig inte för att reta gallfeber på sina kritiker. Att han upplever att 1980-talet var ett bättre decennium för ARD är givetvis inte detsamma som att vetenskapligt fastslå att så är fallet.

Likväl tillhör Steingart en av Tysklands mest respekterade journalister och hans upplevelse av och kritik mot tysk public service är väl värd att ta del av. Att hans kritik mot ARD och ZDF i stora delar sammanfaller med den svenska kritiken mot SVT och SR gör det hela bara intressantare.

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare