Tyskland utan svenska vänner i flyktingkrisen

Då glöden ännu fanns. Flyktingdemonstration i Berlin 2014. Foto: FLICKR.COM/MONTECRUZ/CC.

Expressens Anna Dahlberg skriver i lördagens tidning (18/3) helt korrekt att flera länder i EU riskerar att gå mot en ny flyktingkris. Ett av undantagen är Sverige. Signalerna från den nya regeringen verkar ha gett effekt. Annat är det i Tyskland.

Där har flyktingfrågan kokat länge. Sedan Putins anfallskrig har en över miljon ukrainare sökt skydd i Tyskland. Men antalet asylsökande från bland annat Syrien och Afghanistan har också ökat mycket kraftigt det senaste året (Tagesschau 22/3). På kommun- och regionnivå har politiker larmat i månader om att mottagningskapaciteten slagit i taket, men utan någon egentlig respons från förbundsregeringen. 

Tvärtom annonserade SPD, Die Grünen och liberala FDP rätt omgående efter maktskiftet att man ville driva en betydligt generösare migrationspolitik än tidigare. Det var nästan som om Stefan Löfven och Åsa Romsons frustande entusiasm, ja åtminstone före den där ödesdigra presskonferensen 2015, hade gjort comeback i Berlin. 

Att många av de stora redaktionerna, inte minst public servicebolagen, varit påfallande reaktiva i sin rapportering givet vad som redan då, senhösten 2021, var känt för också tankarna till svenska mediers hantering av migrationsfrågan fram till 2015. (Nej, ingen gastar här om ”mörkläggning”, det tyska medielandskapet präglas av betydligt mer åsiktspluralism än det svenska, men att huvudstadsredaktionerna stundtals har svårt att närma sig frågor kopplade till migrationens baksidor är uppenbart).        

På EU-nivå har Tyskland och Sverige historiskt krokat arm med varandra då de båda länderna förordnat någon form av omfördelning av flyktingar mellan medlemsländerna. Även om knappt ens de ansvariga s-statsråden orkade låtsas tro på ambitionen att skapa en fördelningsnyckel förblev det Sveriges officiella linje. När Sverige nu är ordförandeland i EU med en ny borgerlig regering är budskapet ett annat. Den lilla entusiasm som fanns inför utsikterna att nå en omfördelning av asylsökande inom EU är borta och ersatt av krass realism. 

När statsminister Ulf Kristersson (M) besökte förbundskansler Olaf Scholz (SPD) i Berlin förra veckan stod så flera viktiga teman på agendan – undantaget migrationen, rapporterar Welt. För att understryka Sveriges kursomläggning för den tyska publiken, kan man anta, skrev migrationsminister Mara Malmer Stenergaard (M) veckan före Kristerssons besök en debattartikel i samma tidning under rubriken ”Därför lägger jag asylinvandringen till Sverige på ett minimum” (ty. ”Warum ich die Asyl-Einwanderung nach Schweden auf ein Minimum eindämme”). 

Utrikespolitiskt har alltså Berlin tappat en av sina huvudallierade i migrationsfrågan, samtidigt som det blåser upp till storm på hemmaplan. Nu har trycket blivit så stort att Scholz till sist meddelat att en konferens ska hållas med de 16 delstaternas ministerpresidenter 10 maj. Han är nog så illa tvungen. Den 30 mars har Friedrich Merz (CDU) bjudit in 700 kommunalpolitiker från hela landet till Berlin för att diskutera flyktingfrågan. För CDU-ordförande Merz blev krisen en möjlighet att sluta leden: den grupp om 20 parlamentariker som förra året vägrade kritisera förbundsregeringens generösare migrationspolitik står nu bakom partiets linje. För Scholz del är läget knivigare, då han dels har sitt eget parti och dels samarbetspartnern Die Grünen att förhålla sig till.

Men varför dröjde det så länge innan migrationsfrågan hamnade på dagordningen även i Berlins regeringskvarter? Mantrat från politikerna, menar Welts luttrade politikrepoter Robin Alexander, har länge varit:

”Det skulle bara gynna AfD”. 

En nyckel, tror jag, för att förstå varför Sverige och Tyskland befinner sig i så olika positioner åtta år efter flyktingkrisen är att Sverige, trots allt, hade en plågsam offentlig uppgörelse med den tidigare förda politiken medan den i princip uteblev i Tyskland. Kursen lades givetvis om, men utan någon större kommunikation från regeringens sida. 

Det är också en av anledningarna varför migrationsfrågan har varit extra smärtsam för CDU. Dåvarande partiordförande Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) försökte läka såret som 2015 års flyktingkris skapat mellan de mer konservativa partidistrikten i öst och de mer Merkeltrogna (i brist på bättre uttryck) i väst. Det dröjde inte länge efter det initiativet som förbundskansler Angela Merkel började motarbeta AKK så till den grad att hennes roll som partiordförande blev omöjlig.    

Vissa stenar fick alltså inte vändas på. Förrän nu, det vill säga. 

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare