VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Ta oss på allvar!

Av Jasenko Selimovic

Public service måste våga satsa på kvalitet och lita på att lyssnare och tittare är kapabla att själva ta ställning.

Få tycker att public service inte skulle kunna bli bättre. Förmodligen inte en enda politiker, oavsett parti. Inte heller de som jobbar där. Så varför pratas så lite om det? Varför finns så få politiska förslag? Varför ändras så lite?

Därför att politikerna, i likhet med cheferna för public service, har begränsad självmordsbenägenhet. Man jäklas inte med folk som har 30 sekunder till mikrofonen med en miljon lyssnare. Fråga Peter Örn.

Varför förändras det inte inifrån? För att det journalistiska fältet har få avanceringsmöjligheter, stor konkurrens, relativt små möjligheter att tjäna pengar och få alternativa vägar. Man har endast sitt arbete, sitt inslag, reportage, dokumentär och det ger allt: status, position, substitut för bra lön. Det tar du inte från människor. För då har du tagit ifrån dem allt.

Bra förslag till förändring har inte saknats. Som att slå samman samma typ av redaktioner på SR och SVT, till exempel dokumentärredaktioner på SR och SVT-dokumentär. Det skulle ge större kritisk massa, högre kvalitet, mer flexibilitet, större finansiell styrka, synergier. Men hellre än att ta fajten väljer de flesta att låta public service långsamt förvandlas till en dinosaur. De flesta väljer att vara Lena Adelsohn Liljeroth, Kerstin Brunnberg, Mats Svegfors. Vad tyckte de? Ingen vet. Vad ville de med public service? Det vet de knappast själva.

Jag sms:ar en god vän på SR att jag ska skriva denna artikel. Hon svarar: OMG! DU KOMMER FÅ LÖPA GATLOPP.

Kanske. Men jag tycker att public service är för nödvändig för att låta bli. Därför följer här en uppräkning med de största problemen för dagens public service: 1. politisk omedvetenhet, 2. otydlighet kring begreppet kvalitet, 3. förvirring kring det demokratiska uppdraget och oförmåga att formulera en public service-idé värd 2000-talet.

1. Politisk snedvridning av public service är internt en ickefråga. Under mina fem år på SR diskuterade vi ibland partiskhet i något inslag eller så, men inte en enda gång om från vilket politiskt perspektiv våra program speglade världen. Socialister brukar se en specifik fråga från ett visst perspektiv, konservativa ser i samma fråga något annat, radikaler klagar på just detta, liberaler tjatar om den här saken – och: Från vilket perspektiv speglade vårt inslag samma fråga? Inte heller pratade vi om möjligheten att våra politiska sympatier kunde påverka våra program. Undersökningar som visade på en överrepresentation av miljöpartister och vänsterpartister avfärdades med argumentet: ”om journalister röstar på MP och V betyder det inte att deras program är miljöpartistiska eller vänsterpartistiska”. Delvis för att vi var självtillräckliga, delvis för att den yrkesmässiga ambitionsnivån var väldigt hög, uppfattade inte vi som jobbade på SR detta som en legitimitets- och trovärdighetsfråga. Man kan inte ha acceptans, betalningsvilja och legitimitet för public service om väldigt många känner att den knappast representerar dem.

Googla SVT Kulturnyheterna + fri entré. Då kan ni läsa följande på SVT Kulturnyheternas webbsida:

”Löfven lovar fri entré på statliga museer” (i regeringsdeklarationen). ”Fri entré på museer återinförs”. ”S: Inför fri entré på statliga museer”. Man kan också läsa om finansministerns och kulturministerns gemensamma presskonferens. ”Det blir, som väntat, fri entré på statliga museer från och med nästa år”. SVT rapporterar också att finansministern ”betonar vikten av tillgänglighet till kultur trots svåra ekonomiska tider”. Bland en mängd sådana artiklar kan ni också läsa listan över vilka museer som berörs.

Vad händer då när fri entré inte införs, trots alla löften? Ja, man skulle väl väntat sig ord som svek, brutna löften etcetera. Men icke. Vad är kulturnyheternas vinkel då? Det förtjänas att citeras: ”Kulturminister: Fri entré på museer är målsättningen”.

Tittar man på inslagen blir det värre. I ett av dem med rubriken ”Satsar pengar på skapande i skolan” (ja, det är alltså rubriken på ett av inslagen om bland annat utebliven fri entré) står det bland de sista nyheterna att det inte blir någon fri entré. Meningen är värd att återges: ”Det blir ingen slopad entréavgift till statliga museer, som regeringen tidigare har slagits för, men ambitionen kvarstår enligt regeringen.” Visst är det bra? Vem stoppar regeringen att göra verklighet av sin ambition? Inte vet jag. Jag trodde att decemberöverenskommelsen (DÖ) gjorde det möjligt för regeringen att föra den politik som den vill.

SVT länkar vidare till inslaget ”Fri entré är målsättningen” och rapporterar där att ”de fria entréerna är en fortsatt prioriterad fråga för regeringen”. SVT får ursäkta, men om frågan är ”prioriterad” för en regering som i kraft av DÖ kan genomföra den – hur kom det då sig att den inte blev genomförd? Det som är prioriterat – det genomförs väl, när man nu kan? Eller förstår jag ordet prioriterat fel?

SVT toppar allt detta med (det regionala?) inslaget med rubriken ”Ingen fri entré – än”. Skratta ni bara men rubriken var förmodligen ovanligt kritisk så man mildrade den med ”- än”. I inslaget hörs först kulturministern klaga på borgarna, sedan berätta om alla sina satsningar och för att därefter aldrig få frågan om det där med museerna! Istället säger reportern lite senare att ”en liten överraskning är att regeringen inte lägger fram förslaget om fri entré…”. Enligt SVT är alltså en reform som två regeringspartier (plus deras stödparti) gick till val på, som statsministern lovat i regeringsförklaring, som finansministern lovat på en särskilt presskonferens, som kulturministern lovat, miljöpartister skrivit artiklar om, som SVT själva kallade (när den skulle bli av) för ”viktigaste kulturlöften”, allt detta är alltså nu, när det inte blir av – ”en liten överraskning”?

Hur sade man? ”Om journalister röstar på MP och V betyder det inte att deras program är miljöpartistiska eller vänsterpartistiska.” Nej, verkligen inte.

Den som tror att detta beror på kulturjournalisternas vilja att hjälpa Miljöpartiet gör det lätt för sig. Ingen journalist går till jobbet med ambitionen att ”nu ska jag göra något för kulturministern”. De allra flesta journalister jag träffat på SR vill vara professionella och utföra sitt jobb bra. Men de är omedvetna om att deras förtroende för Miljöpartiet, sympati för deras företrädare och värderingar påverkar deras rapportering och vips… Skulle alliansen ha begått samma löftesbrott hade det låtit annorlunda. Och om SD lovat fri entré skulle det förmodligen inte ens tolkas i termer av viljan till fri entré utan som del av något skumt politiskt spel.

Det egentliga problemet här är inte sympatier för vissa perspektiv utan brist på förståelse för andra. Vissa frågor ställs därför sällan. Perspektiv kommer inte fram och konkretiseringar äger sällan rum. Ber ni medarbetare på public service att konkretisera fördelarna med jämlikhet kommer många konkreta, roliga programidéer fram. Frågar man dem däremot om nackdelarna med jämlikhet kommer det att stå lite stilla. För dem känner man inte till, och vet därför inte heller hur de skulle kunna konkretiseras i personliga berättelser. Denna brist på förståelse för andra perspektiv gör att SR:s OBS (P 1) nyligen kunde sända ett program där det på allvar påstods att det bara existerar två sorters solidaritet, den socialistiska och den kristna (som dock inte visar sig vara en riktig form av solidaritet). De andra ideologierna har ingen idé om solidaritet, om man ska tro OBS.

Denna ensidighet, för det handlar snarare om ensidighet i perspektivvalet än om snedvridning, är inte huvudsakligen resultatet av journalisternas politiska sympatier. De journalister jag känner vill vara opartiska och kritiska. Men ofta handlar det om en sorts politisk okunnighet. För ensidigheten minskar och förståelsen för andra perspektiv ökar ju närmare politisk journalistik man kommer. Politiska journalister har suttit på riksdagens läktare, lyssnat på olika partier, hört argument både för och emot i olika sakfrågor och har därför större kunskap om och förståelse för andra perspektiv.

Under min tid på SR ansågs frågan om representation väsentlig. Vi räknade på hur många kvinnor, invandrare, homosexuella etcetera som fanns i SR:s program, var dessa människor bodde, hur länge de fick prata. Allt detta försökte vi skapa en medvetenhet om. Jag är tacksam över att public service har lärt mig vissa saker om detta. Däremot ägde aldrig en diskussion rum om politiska perspektiv, representation, och dess konsekvenser.

Å andra sidan har en stor del av borgerligheten också gjort sig dum i denna debatt. De klagar ofta på brist på liberala och högerperspektiv i public service och samtidigt skrattar de åt diskussionerna om representation. Men om de tycker att representationsdiskussioner är värdelösa, varför överhuvudtaget diskutera politisk representation?

2. Antingen kan man bli en del av marknaden, kämpa om tittarna och producera kommersiellt gångbara program. Då finns det ingen anledning att ha en licensfinansierad verksamhet. Eller också kan man producera kvalitetsprogram, sluta vara ängslig och skippa meningslösheter. Då har man också rätt att kräva en garanterad licensintäkt, för dessa verksamheter har det enormt svårt på en marknad. Man kan, i och för sig, också vilja vara ”både och”. Men vanligtvis slutar det att man blir ”varken eller”. Ungefär som nu.

Public service brukar ju slåss för det breda publicistiska uppdraget. Argumentet är att det ger legitimitet, vilket skapar trovärdighet och säkrar betalningsviljan. Allt enligt logiken ju större tittarskaror desto större legitimitet, desto större trovärdighet och därmed ökad betalningsvilja. Men är det verkligen så? Då måste man dra slutsatsen att Under samma tak, Gift vid första ögonkastet, samt Ung och bortskämd har en större legitimitet och trovärdighet än Agenda. Och att de därmed ökar min betalningsvilja.

Sanningen är att det breda public service-uppdraget urholkar anledningen till att ha public service. När man har fått SVT 1 dit man försöker tvinga det nu kommer det inte längre att finnas någon anledning att licensfinansiera SVT 1. Varför ska vi betala för public service om dess program föga skiljer sig från andra kommersiella stationers?

Anledningen till problemet är missuppfattningen av begreppet kvalitet. På SR och SVT definieras kvalitet i något slags motsats till begreppet tillgänglighet. Kvalitet anses vara, förenklat sagt, smala föreställningar på Operan och Dramaten. Men det är en missuppfattning. Kvalitet är en hög grad av excellens som kan igenkännas i ljuset av utbildning och erfarenhet. Så definierad hittas den mycket oftare på Galeasen än på Dramaten, på BBC än på SVT, på Axess TV mycket oftare än på SVT 1.

Public service måste tänka igenom begreppet kvalitet och relevans. Sätter man kvalitet i första rummet lär en del program försvinna, och ingen, förutom de inblandade, kommer att sörja. Sedan kommer man att tvingas att erkänna att kvalitet kostar. Bra granskande verksamhet kostar en slant. Men tycker någon att SVT och SR inte bör ägna sig åt en granskande verksamhet? Slutligen kommer man att upptäcka att otillgänglighet och få tittare inte är samma sak som kvalitet. Taskiga operor och överideologiserade tv-dokumentärer är skräp. Som inte blir bättre av att få tittar på dem.

Sätter man relevans i första rummet inser man att det är ofattbart hur vi efter 20 år i EU ännu saknar en EU-kanal. Vi har inte ens specialiserade europeiska sändningar i existerande kanaler. Ungefär som man har lokala sändningar. Varför ska vi som redan betalar för public service behöva betala privata aktörer för att se utfrågningar från det brittiska valet, rumänska nya vågen- filmer, danska dramaserier och engelsk fotboll kan ingen förklara.

Public service bör urskilja sig genom relevans och kvalitet, och inte genom att härma kommersiella bolags utbud. Det är först då den kommer att få sin fulla legitimitet. När medborgare i detta land känner att public service verkligen är något som man inte kan få hos andra, då kommer det inte att finnas några problem med betalningsviljan.

3. Idén om journalistiken håller på att förändras. Tidigare handlade journalistik (och konst) om att spegla, visa väljarna verklighet ur olika vinklar, få dem att förstå människor som inte tänker som en själv, öppna upp debatten. Nuförtiden agerar journalister allt oftare som ledsagare, hjälpare och opinionsbildare och allt mindre som journalister. Jag har under min tid på SR deltagit i minst tre fyra debatter om ”hur vi ska hantera SD”. Journalisternas uppdrag blev alltså inte att visa, spegla och granska SD och sedan överlåta till väljarna att dra sina slutsatser, utan att själva ”hantera” partiet.

Idén bottnar i en övertygelse om att medborgare är svaga, infångade i övermäktiga strukturer, oförmögna att motsätta sig eliternas och mediernas makt. Därför behöver de hjälp, uttolkare, ledsagare, snarare än journalister. Vänstern på Arena och Aftonbladets kultursidor hånar oviljan att ta ställning. Neutralitet anses vara medlöperi. För om medborgarna är svaga och faran med rasismen riktig, måste alla, inklusive journalister, agera, tycks de mena. Så försvaras medborgarna och demokratin.

Aktivism istället för journalistik, ställningstagande istället för neutralitet, konsekvensmedvetande istället för konsekvensneutralitet. Vissa frågor bör därför inte ställas (till exempel ”Hur mycket invandring tål Sverige?”), andra bör vi ställa med konsekvensmedvetande i tanke. Rollövertagande, identifikation, reportage som syftar till att få mig att förstå någon, utan att berätta för mig vad jag ska tycka, minskar i popularitet. Väldigt få skulle idag våga, eller ens vilja, göra en riktig Susanne Björkman-dokumentär om SD-väljare, där man utan att karikera och dumförklara får lyssnaren att känna identifikation, medlidande och förståelse för SD:s anhängare. Eller för den delen en uppriktig, inkännande dokumentär om en terrorist av idag, om en religiös fanatiker, om en extremist. Det skulle väl anses som förhärligande av våldsideologier, icke ställningstagande, försök att normalisera, ett omoraliskt medlöperi.

Jag är säker på att detta är ett misstag. Konstens och journalistikens demokratiska roll har alltid varit att få oss att förstå den andre, att se världen med deras ögon, att erbjuda rollövertagande, inte att föreskriva, fördöma, moralisera och göra politik av det. För det – avgörandena, hantering av materialet, moraliska ställningstagande – skulle medborgarna göra själva. De ansågs kapabla till det.

Demokrati kräver tilltron till att medborgarna kan ta de där svåra besluten och göra kloka val, även efter att de har blivit presenterade olika, ibland obehagliga åsikter. För det är just friheten att göra dessa val, friheten att tänka själv, som ger oss en chans att konstituera oss som ansvarsfulla medborgare. Demokratin är en ständigt pågående träning i att ta ansvar, att välja klokt. Därför blir uppdraget för public service att visa så många perspektiv som möjligt, att bredda det offentliga rummet, att erbjuda många alternativ. Vår, medborgarnas, sak är att göra valet. Det kräver att vi tar våra val och oss själva på allvar.

Problemet är att ju mer medier, politiska partier, facket eller någon annan tänker och väljer för oss – desto mindre gör vi det själva. Och tvärt om. Ju mer man litar på oss, ger oss en chans att som individer bli mogna ansvaret, desto klokare medborgare blir vi, värda den demokratiska möjligheten att välja. Public service är ett av de främsta instrumenten för detta. Just därför är dess uppdrag att bredda det offentliga rummet, att lita på oss medborgare, att ta sitt demokratiska uppdrag på allvar. Det är där dess demokratiska relevans ligger.

Public service måste hitta sitt existensberättigande genom att vara relevant i globaliseringsåldern. Där finns ett publicistiskt uppdrag värt 2000-talet. Att spegla världen, globaliseringen, Europa, EU. Att spegla oss i andra och andra i oss. Public services relevans i globaliseringsåldern ligger inte i att på ett isolationistiskt sätt vända sig inåt i något slags nationalromantiskt tv-program som #ettSverige. Vi behöver en public service som speglar globaliseringen, inte en som försöker hantera den åt oss. Vi behöver en public service som förbättrar demokratin genom att öppna upp det offentliga rummet, istället för att minska det. Som inte konkurrerar om att producera dumheter utan erbjuder det som andra inte kan, eller inte förmår. Vi behöver en relevant och kvalitetsbaserad public service. Då kommer det inte att finnas några problem med varken trovärdigheten, legitimiteten eller betalningsviljan. Inte heller med medborgarnas svar på frågan: Varför ska vi ha public service?

Jasenko Selimovic är tidigare chef för SR Radioteater och före detta statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet.

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

3) Nej till fegheten av Thomas Engström

4) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

NR 5 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...