VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Var ska vi mötas?

Av Karin Stensdotter

En stor del av det offentliga samtalet sker nu på sociala medier. Men hur orienterar man sig i en offentlighet utan gränser?

Det offentliga samtalet. När jag funderar över det blir jag osäker på vad det egentligen är, hur det definieras. Jag googlar, tittar i gamla kursböcker. Funderar.

Och jag minns att jag en gång i tiden lärde mig att själva grundförutsättningen för det offentliga samtalet är det offentliga rummet, närmare bestämt grekernas agora, torget eller platsen dit alla hade tillträde, där politik, samhällsfrågor, religion och filosofi dryftades och där besluten fattades.

Jag kommer ihåg det därför att i slutet av åttiotalet, då jag pluggade till arkitekt, fanns tämligen plötsligt en massa internationellt riskkapital i omlopp och det landade bland annat i svenska förorter, där centrum glasades in. Det centrala offentliga rummet blev privatiserat, var alltså inte längre offentligt. Något vi diskuterade och fann väldigt oroande.

Det kan man ju nu tycka var nästan gulligt, för hur många samhällsomdanande rörelser har startat i ett blåsigt förortscentrum?

Om man nu skulle försöka sig på en snabb sammanfattning av samtalets plats efter agora skulle det väl bli något i stil med: Gutenberg, böcker och press, radio, teve och nu på sluttampen: internet och sociala medier. Inte så att det har flyttat, det har istället brett ut sig, och den senaste arenan, de sociala medierna, tycks däremot, till skillnad från torget, erbjuda den plattform som behövdes för att en genomgripande politisk förändring skulle bli möjlig. Här har andra och nya politiska aktörer funnit en plattform som etablerade medier inte erbjudit dem.

Det i sin tur har förmodligen påverkat hela det offentliga samtalet som utöver att det blivit hårdare och mer polariserat också har blivit än mer oöverskådligt. Och globalt. Endast våra språkkunskaper begränsar oss.

Att en stor del av det offentliga samtalet dessutom sker just på sociala medier innebär faktiskt att det tagit steget in i en sorts virtuella inglasade förortscentrum – rum där samtalet inte förs inom ramarna för svensk lagstiftning och där de alltså enkelt kan stoppas av utomstående aktörer – om dessa en dag får lust. Något som redan visat sig vara problematiskt och som säkert kan bli värre.

Ett annat och än mer uppenbart problem för den medborgare som vill ta del av ett vettigt offentligt samtal för att kunna orientera sig och begripa det samhälle hon lever i är just mängden information och diskussioner. Hur hittar man i ett kaos där professionella opinionsbildare och politiker showar med festliga mössor och/eller gapar på varandra i falsett och där en sorts undervegetation av följare och svansar morrar, hatar och hotar? Den här delen av offentligheten, inte samtalet, måste nog kallas dysfunktionell. Men den tar stor plats.

Man måste alltså försöka hitta en frekvens, ett röstläge i det offentliga samtalet där förnuft och saklig debatt fortfarande dominerar. Och naturligtvis vet man inte förrän efteråt om den information man tog del av var riktig, var den som stämde.

I två frågor som varit stora under senare år tycker jag ändå att jag just via det offentliga samtal jag själv omger mig med har visat sig fungera. Den första är det som nu kallas migrationskrisen 2015. I svenska medier framställdes den ungefär som en folkfest. Ballonger och nallar på landets järnvägsstationer. Själv följde jag händelserna via direktrapportering från Ungern och så småningom Balkan (tack vare en Twitterbekant vars namn jag fortfarande inte vet) med fördjupningar från fransk-tyska Arte. Jag fick en helt annan bild och jag begrep, långt tidigare än mina svensk-svenska vänner, att det här kommer att bli svårt att stoppa, men det kommer att bli nödvändigt att stoppa.

Den andra frågan är det senaste svenska valet. Jag insåg att om jag ville ha en vänsterregering så borde jag rösta på S, om jag ville ha en borgerlig regering på M eller KD. Om jag däremot inte visste vad jag ville ha för regering eller bara ha en regering i största allmänhet, så var L eller C de bästa alternativen. Här kom den i min bubbla bästa informationen från den lilla men mycket proffsiga nätsajten Kvartals valbevakning.

Nu efter valet kan jag dessutom konstatera att den politiska delen av det offentliga samtalet också haltar. Jag begär inte att alla partier ska kunna förhandla med varandra och komma överens. Däremot tycker jag att det är en rimlig begäran att de försöker. Att de sedan kan misslyckas är rätt självklart.

Men så ser det inte ut.

Att dra några entydiga slutsatser av detta är omöjligt. Det offentliga samtalet är på väg, om det leder eller följer den politiska och sociala utvecklingen vet vi inte. Däremot kan man konstatera, bland annat tack vare det offentliga samtalet, att vi befinner oss i en tid där stora politiska och sociala förändringar just nu sker.

Karin Stensdotter är författare och arkitekt.

Mest lästa just nu

1) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

2) Tystnadskultur av Jon Åsberg

3) Barnen byggs bort av Simon Westberg

4) Lugnt, ordnat och liberalt av Mattias Svensson

5) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ta inget av det goda för givet av PJ Anders Linder

2) Sent för orden av Mats Wiklund

3) Vanärad i all evighet av Johan Tralau

4) På väg mot en krasch av Anders Olshov

5) Rampfeber av Anna Victoria Hallberg

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...