VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Musikalernas mästare

Av Fredrik Gustafsson

Regissören Stanley Donen, mest känd för Singin’ in the Rain, avled nyligen.

1950-talet kan kännas avlägset, som något som inte har med oss att göra. När en person som på många sätt definierar decenniet dör i vår egen tid blir effekten dubbel. Å ena sidan kan vi sörja personen ifråga och å andra sidan förbluffas av att han fortfarande var i livet alldeles nyss. Stanley Donen är en sådan person. Han var född i april 1924 och dog häromveckan, 94 år gammal. Det var under 1950-talet han gav sina mest berömda bidrag till världens gemensamma populärkulturella arv med musikalerna Kungligt bröllop (Royal Wedding 1951), Singin’ in the Rain (1952), Alltid vackert väder (It’s Always Fair Weather 1955), Kär i Paris (Funny Face 1957), Pyjamasleken (The Pajama Game 1957) och flera andra. Han hade gjort film innan dess och fortsatte långt in på 1990-talet, men det var 50-talsfilmerna som gjorde honom odödlig.

Donens fascination för film och dans började tidigt. Han har berättat hur han som nioåring såg Fred Astaire dansa i Flyg med till Rio! (Flying Down to Rio 1933) och blev djupt imponerad och hänförd. Han började sin karriär inom filmen knappt 10 år senare.

Filmmusikaler har funnits lika länge som ljudfilmen, och en första guldålder inleddes runt 1932 med titlar som Din för ikväll (Love Me Tonight 1932). En ny guldålder uppstod på 1950-talet, inte minst på MGM och dess så kallade ”Freed unit”, ledd av producenten Arthur Freed. Den var aktiv redan på 1940-talet, med regissörer som George Sidney, Charles Vidor, Charles Walters och framförallt Vincente Minnelli, den stora auteuren. Gene Kelly tillhörde också den gruppen, och där hamnade naturligt nog Donen. Han gjorde koreografi till exempelvis Vidors Omslagsflickan (Cover Girl 1944), där Kelly i en freudiansk scen dansar med sitt undermedvetna i form av sin egen spegelbild, och till Sidneys Säg det med sång (Anchors Aweigh 1945), där Kelly bland annat dansar med den animerade musen Jerry (från Tom och Jerry), en sekvens som Donen arbetade med i nästan ett helt år för att få till den precis som han ville. År 1949 fick Donen chansen att själv regissera: New York dansar (On the Town). Det var ännu ett samarbete med Kelly och de hade delat ansvar för regin, även om Donen drog det tyngsta lasset. Filmen är banbrytande som musikal eftersom den inte bara är filmad i studio utan på plats runt om i New York, och utnyttjar den autentiska miljön och låter den vara en naturlig, organisk del i sång- och dansnumren. Det är något som kännetecknar Donens musikaler, att blanda det autentiska med det iscensatta.

Något annat som kännetecknar Donen är hans placering av kameran på en kran, så att den höjer sig och sänker sig och till synes böljar fritt över och runt den eller dem som dansar, inklusive det mest berömda numret från någon av hans filmer: Kelly som dansar med ett paraply i Singin’ in the Rain. Ibland kunde Donen filma ett helt dansnummer, med en mängd dansare, i en enda lång tagning. Det kräver en extrem precision och stort tålamod, och det hade han uppenbarligen gott om.

Men samtidigt så var det något som skavde. Han kände sig inte riktigt tillfreds med MGM och med sitt samarbete med Kelly. De skildes som ovänner efter Alltid vackert väder. Donen var också bitter över sin rival Vincente Minnelli som hade lättare att få sin vilja igenom och som fick generösare budgetar. Donen tyckte han var pretentiös. I slutet av 1950-talet lämnade Donen MGM och sedan också USA och flyttade till England. Han slutade göra musikaler och gjorde istället en serie dramakomedier om relationer, där höjdpunkten är Indiskret (Indiscreet 1958) med Cary Grant och Ingrid Bergman. Han gjorde två thriller där den första, Charade (1963) med Cary Grant och Audrey Hepburn, är superb och kanske hans bästa film. Den andra, Arabesque (1966), utmärker sig främst genom sin avancerade och smått avantgardistiska visuella stil. Om Donen tidigare hade experimenterat med dans och koreografi hade han nu blivit inspirerad av de olika vågor som svepte över europeisk film, och han experimenterade istället med foto och berättarstruktur. Relationsdramat Två på väg (Two on the Road 1967) med Audrey Hepburn och Albert Finney som ett olyckligt äkta par blandar återblickar, nutid och framåtblickar på ett sådant raffinerat sätt att tiden sätts ur spel och hela deras relation tycks äga rum i ett konstant nu. Till slut blir det svårt att avgöra vad som är ”nu”. Få bortom Alain Resnais har experimenterat med tid och icke-linjärt berättande på ett så lyckat vis. Donen gjorde också Trappan (Staircase 1969), om ett äldre homosexuellt par spelat av Rex Harrison och Richard Burton.

Därefter var donens karriär otillfredsställande, men avbrutna projekt och filmer av tvivelaktig kvalitet, till exempel är Mördarroboten (Saturn 3 1980) nästan omöjlig att ta sig igenom. Det mest intressanta Donen gjorde under sina sista decennier var nog videon till Lionel Richies hit från 1988, Dancing on the Ceiling.

Den mest berömda scenen från Kungligt bröllop är när Fred Astaire dansar i sitt vardagsrum. Först dansar han som vanligt på golvet men snart börjar han dansa på väggen och till slut dansar han uppochned, i taket. Det är gjort i en lång tagning och är en enastående bedrift (med hjälp av ett rum som kunde rotera). I videon för Richie, som titeln antyder, upprepar Donen tricket. Det är ännu en sak som kännetecknar Donen, självmedvetenheten och de tydliga blinkningarna till sin egen karriär och till filmhistorien. På sätt och vis kanske han kan kallas en postmodernistisk filmskapare. Det är ingen slump att hans mest kända och hyllade film, Singin’ in the Rain, handlar om film. Det är en medvetet artificiell konstruktion, som driver med sig själv och sin egen konstart. Men det kan också göra att inte heller känslorna känns på riktigt i Donens filmer, när allt får ett distanserande filter över sig. Två på väg är ett undantag, den är, för att vara av Donen, ovanligt stark och gripande.

Här blir kontrasten mellan Donen och Vincente Minnelli tydlig. Bland filmskapare är de som Beatles eller Rolling Stones, där filmvetare och fans ofta föredrar den ena och baktalar den andra. De har så mycket gemensamt men är ändå så olika. För Minnelli är allt på riktigt, varje känsla, varje uttryck, men han delar inte Donens intresse för autentiska miljöer. För Minnelli är mise-en-scène, det av honom själv minutiöst utformade, detaljerade, skulpterade rummet, allt och skådespelarna är en del av det. Allt smälter samman till en helhet, samtidigt som det finns en frenesi och en desperation i skådespelarnas agerande. Den frihet och spontanitet som Donen ger uttryck för finns inte hos Minnelli. Minnelli varvade mellan att göra musikaler och melodramer och återkom ständigt till människor, ofta konstnärer, som lider och plågas av inre demoner och yttre press. Hos Donen saknas den dimensionen. Personligen tycker jag Minnelli är överlägsen Donen som filmskapare och konstnär, men jag anser å andra sidan Minnelli överlägsen de flesta. Oavsett vem du föredrar är det intressant att jämföra Minnelli och Donen, i jämförelsen blir bådas egenskaper och personligheter tydliga.

Donen höll sig aktiv in i det sista och besökte festivaler och universitet, gav intervjuer och mottog hedersutmärkelser. Även om han var besviken i perioder, och även om hans karriär föll isär de sista decennierna, så var han i allra högsta grad medveten om vad han lyckats åstadkomma och hur älskade hans filmer fortfarande är.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) En ocean av nonsens av Margareta Melén

3) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

4) Vår tid var då av Nina Lekander

5) Önskedrömmande av Thomas Steinfeld

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...