VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Den amerikanska drömmens poet

Av Josefin Holmström

Walt Whitmans Leaves of Grass var tänkt som ett slags homeriskt epos för USA.

I år är det tvåhundra år sedan den vidlyftige amerikanske lyrikern Walt Whitman föddes. Han är kanske inte särskilt läst i Sverige idag, även om han har påverkat 1900-talspoeter som Artur Lundkvist. Många svenskar är nog ändå mer bekanta med honom än de tror. Det är han som har skrivit den elegiska dikten ”O Captain, My Captain”, som Robin Williams frisinnade engelsklärare läser för sina elever i filmen Döda poeters sällskap. Dikten var Whitmans hyllning till den mördade president Lincoln och egentligen ganska otypisk för poeten – otypisk men så populär att han till slut önskade att han inte skrivit den alls.

Vad Whitman ville bli ihågkommen för var hela den epokgörande diktsamlingen Leaves of Grass, först utkommen 1855. Samlingen, som han fortsatte att arbeta på under hela sitt liv och ständigt lade till nya dikter i, var tänkt som ett slags homeriskt epos för den Nya världen. Dikterna är lovsånger till människokroppen, associativa folkräkningar, vandringssånger och självbiografiska reseskildringar: en myllrande kartläggning av det amerikanska livet i mitten av artonhundratalet. I förordet till den första utgåvan beskriver Whitman Förenta staterna som den största dikten av alla, genomsyrad av de ”vanliga människornas” briljans. Ralph Waldo Emerson, transcendentaliströrelsens fader, skrev beundrarbrev till Whitman där han kallade Leaves of Grass för ”the most extraordinary piece of wit and wisdom that America has yet contributed”. Whitman skyndade sig att citera Emersons beröm i nästa upplaga – dock utan tillåtelse.

Walt Whitman föddes 1819 i New York i en bullrig och fattig niobarnsfamilj. Han slutade skolan redan som elvaåring och arbetade därefter bland annat som tryckare, lärare, journalist och sjukvårdare under det amerikanska inbördeskriget. Det var ett liv präglat av rastlöshet och identitetssökande, och det är just den där amerikanska jakten på både frihet och individuell identitet som präglar hans diktning, och alldeles särskilt Leaves of Grass och dess kanske mest kända dikt, ”Song of Myself”. Whitman utgör ett slags brygga mellan den romantiskt anstrukna transcendentalismen och den realistiska strömningen i amerikansk litteratur, och hans intensiva jagfokus öppnar på ett sätt upp för senare generationers bekännelsepoeter

Titeln Leaves of Grass kan föra tankarna både till det individuella grässtrået och till ordet ”leaves” i sin andra bemärkelse, det vill säga blad, boksidor, och kanske i förlängningen till Bibelns insisterande på att allt kött är hö (på engelska ibland grass) som snart ska förgås. Hos Whitman finns en dubbel blick: världen är samtidigt evig och föränderlig, människorna han beskriver är både individer och tillfälliga inkarnationer av mänsklighetens ständiga upprepningar. Hans Amerika befolkas av högljudda arbetare, domare med slutna läppar, unga kvinnor på väg någonstans för att gifta sig, lekande barn, stridande soldater och pälsjägare. Det är ett land som söker sig självt: när Leaves of Grass kom ut pågick slaveriet fortfarande för fullt, och inbördeskriget närmade sig. Whitman visste inte hur rätt han hade när han skrev att Amerika var ”en nation full av nationer”. Den harmoni han söker i sina dikter är på många sätt illusorisk: landet må vara ”en ras av raser”, men däri ligger också friktionen.

Nathanael O’Reilly använder sig av Benedict Andersons teori om ”imagined communities” för att förstå Whitmans förhållande till sitt land. Han menar att Whitmans Amerika är just ett ”imagined community”, inte en beskrivning av ett verkligt Amerika utan av en utopi. Landet består av miljoner människor som egentligen är främmande för varandra men som kan känna ett slags gemenskap genom att till exempel läsa samma nyhetsmedier. Whitman, som ju hade ett förflutet som journalist, kunde nog intuitivt uppfatta detta, och hos honom finns en benhård tilltro till, som Peter Coviello skriver, ”främlingars förmåga att känna igen, åtrå, och vara intima med varandra”. I Leaves of Grass ägnar Whitman sig åt att skriva fram ett folk, ett folk att identifiera sig med, gå upp i: ”Of every hue and caste am I, of every rank and religion, / A farmer, mechanic, artist, gentleman, sailor, quaker, / Prisoner, fancy-man, rowdy, lawyer, physician, priest.” Notera hur den typiskt amerikanska drömmen om smältdegeln genomsyrar dikten. Amerika är mångkulturellt och protofeministiskt: ”I am the poet of the woman the same as the man, / And I say it is as great to be a woman as to be a man, / And I say there is nothing greater than the mother of men.”

Alla samhällsklasser ryms i Whitmans öppna blick – och här ger han, paradoxalt nog, samtidigt uttryck för den individualism som definierar amerikanskt nationsbygge. Var och en är fri att leva efter sitt eget samvete, på jakt efter ”liv, frihet och strävan efter lycka”, som det står i den amerikanska självständighetsförklaringen. På så sätt är Leaves of Grass en dikt som aspirerar lika mycket som den beskriver.

Whitman är allmänt ansedd som uppfinnare av den amerikanska fria versen. I Leaves of Grass sträcker diktraden ut sig, otämjd och liksom utspilld, som man släpper efter tyglarna på en häst. Den travar på i sin egen takt mot ett okänt mål. Och textradens lössläppthet är en reflektion av Whitmans gränslöshet: han skröt glatt om att han kunde motsäga sig själv, för ”I am large, I contain multitudes”. Det finns något provocerande över ”Song of Myself”. Dikten är svårklassificerad: Är den en katalog, en meditation, eller som litteraturvetaren Denis Donaghue skriver, ”ett kulturellt missfoster”?

Artonhundratalets kritiker provocerades av Whitmans sexuella frispråkighet. Emily Dickinson sade att hon visserligen inte läst honom men hade hört att han var ”skamlig”. Whitman skrev om kaskader av het kärlek och dallrande kvinnogelé på ett sätt som kunde få Beyoncé att rodna, och genom hans dikter löper ett tydligt homoerotiskt spår. Kroppen är lika viktig som själen och tanken, och i början av ”Song of Myself” bjuder Whitman in läsaren att följa honom till alla dikters källa, där man inte längre behöver nöja sig med de glåmiga spöken som dväljs i gamla böcker. Nyckeln är de egna ögonen, rörligheten och sensualiteten. Det är ett förhållningssätt som inspirerats av transcendentalismen och dess överstepräst Ralph Waldo Emerson, som i essän ”Self-Reliance” uppmanade sina landsmän att lita till och utforska sina egna sinnen. Whitman drömmer om en tid utan kyrkans präster, där var och en ska bli sin egen präst. (Whitmans föräldrar hade samröre med kväkarna, och kanske påverkade hans egen syn på religion.)

I ”Song of the Open Road” skriver Whitman ett slags vagabondmanifest: den slingrande vägen är öppen för alla, den diskriminerar inte. Här ryms svarta, kvinnor, slavar och fattiga. Just den där drömmen om (motor)vägen löper ju som en röd tråd genom i stort sett all amerikansk kulturproduktion, och aktualiseras till exempel i Bruce Springsteens desperadoepos Born to Run och Hungry Heart. Men friheten är dyrköpt, det erkänner Whitman: den som följer honom på vägen kommer att få utstå hån, fattigdom och smälek. Samtidigt är hans tro på ”I”, det starka jaget, så obändig att ingenting egentligen tycks hota honom. Whitmans diktjag ser ”Battles, the horrors of fratricidal war, the fever of doubtful news, the fitful events”, men ”they are not the Me myself”.

visserligen blev whitman mer pessimistisk och konservativ med stigande ålder och sjukdom, men den man som skrev den första versionen av Leaves of Grass fullkomligen sprudlar av den demokratiska optimism som är kännetecknet för den tidiga amerikanska statsbildningen. Han blir aldrig uttalat politisk, men åtnjuter landets frihet och gläds åt dess variationsrikedom. Framförallt är han övertygad om att varje nation värd namnet måste hysa – och älska – sina poeter. Hur det är ställt med det idag är kanske bäst att låta vara osagt, men tvåhundra år efter Walt Whitmans födelse är USA fortfarande i allra högsta grad på jakt efter sin identitet. Vissa saker förändras aldrig.

Mest lästa just nu

1) Den största tomheten av Joel Halldorf

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Manssamhället av Ulrika Carlsson

4) Vi kommer inte undan av Martina Björk

5) Konservatism behövs av Josefin Holmström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

2) Musikalernas mästare av Fredrik Gustafsson

3) Vi styr inte våra känslor av Paul Linjamaa

4) En ofiltrerad mänsklighet av Alfred Sjödin

5) Men vad är en bra värld? av Fanny Forsberg Lundell

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...