VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Ut ur labyrinten?

Av Henrik Nilsson

Förväntningarna på Mexikos nye president är höga. Men det finns ingen enkel väg bort från våld och korruption.

Det är tidig morgon i Mexico City. Jag öppnar balkongdörren på Hotel Majestic och tittar ut över stadens stora torg. På gatan nedanför står några patrullerande poliser och pratar vid en pickup med blinkande röda ljus. Katedralen har ännu inte slagit upp sina portar för dagens besökare. Mitt på el zócalo är en vaktstyrka i färd med att hissa upp den väldiga mexikanska flaggan med nationalemblemet – örnen som har landat på en kaktus med en orm i sin näbb. På just denna plats grundade aztekerna sin huvudstad Tenochtitlán på 1300-talet, efter att man skådat tecknet som gudarna uppmanat dem att söka efter i landskapet.

I hotellets frukostmatsal visar teven en direktsändning från Nationalpalatset bara ett par hundra meter härifrån. En slätrakad äldre man med grått hår och iklädd svart skinnjacka – gryningarna i huvudstaden är fortfarande kyliga – talar inför en grupp journalister. Det är president Andrés Manuel López Obrador, i Mexiko ofta kallad AMLO efter sina initialer. Sedan han tillträdde sin post den 1 december i fjol håller han presskonferens varje vardagsmorgon klockan sju. Under dessa förhållandevis anspråkslösa mañaneras redogör han för sina resor i landet och nya politiska initiativ. Att ordet i vardagstal även kan betyda ”morgonsex” är ingen tillfällighet; som inget annat land i den spanskspråkiga världen älskar mexikanerna språkliga dubbeltydigheter av ekivok natur.

Den senaste tiden har López Obrador – som är född 1953 i den heta och fuktiga delstaten Tabasco – ägnat morgonkonferenserna åt att auktionera ut den föregående administrationens kostsamma, bepansrade fordon till högstbjudande. Det är en symbolisk politisk gest besläktad med den medialt uppmärksammade episoden när presidenten under en offentlig redogörelse för sin privatekonomi deklarerade att han inte äger något bankkort och istället visade upp två turbringande sedlar som han alltid förvarar i plånboken. Ett av AMLO:s främsta vallöften var att utradera den korruption som har genomsyrat alla samhällsnivåer under landets hela moderna historia.

Det går inte att ta miste på energin med vilken han har axlat ledarskapet över den spanskspråkiga världens folkrikaste land, vars delstater i teorin har långtgående självbestämmande, men som i praktiken präglas av en centraliserad presidentmakt. Så har López Obrador också länge haft siktet inställt på det högsta politiska ämbetet, men två gånger gått miste om det. I valet 2006 förlorade han med ytterst liten marginal till den konservative kandidaten Felipe Calderón, vilket resulterade i anklagelser om valfusk och långvariga protester bland hans anhängare. Efter att Enrique Peña Nieto återerövrat posten till det gamla maktpartiet PRI 2012 bröt López Obrador sig ur vänsterpartiet PRD – som han varit ledare för – och bildade det nya partiet Morena, vars namn är en förkortning av Movimiento Regeneración Nacional (Rörelsen för nationell förnyelse). Den 1 juli 2018 skrev detta vänsterparti historia när man vann en klar seger och med 53 procent av rösterna – hjälpt på traven av två mindre stödpartier – fick egen majoritet i såväl senat som deputeradekammare.

Efter frukosten promenerar jag över det stora torget som utgjort det geografiska hjärtat i Mexiko under de senaste 500 åren. Det är en av de mest fascinerande platser som jag känner till i Latinamerika, där minsta vrå är sprängfylld av historiska innebörder, av antingen förcolumbianska eller koloniala slag. Zócalon är emellertid också en högst levande plats i vår tid – där konserter, bokmässor, gatustånd och politiska manifestationer ständigt avlöser varandra. Förra året hissades flaggan för första gången någonsin på halv stång, eftersom det då hade gått 50 år sedan hundratals människor förlorade livet i studentmassakern 1968.

Nationalpalatset ligger på den plats där aztekhärskaren Moctezumas palats var beläget fram till spanjorernas erövring, då Tenochtitlán raserades. Längs den imponerande byggnadens framsida står en massa tält uppställda. Det är internflyktingar som flytt undan våldet i delstaten Guerrero och kräver att få träffa presidenten för att berätta om situationen i sina hemtrakter. Själv vill jag återknyta bekantskapen med en av huvudstadens främsta konstnärliga attraktioner – Diego Riveras muralmålningar som skapades på palatsets innergård åren 1929–35.

Man kan tillbringa timmar med att låta blicken glida över Riveras fresker av den mexikanska historien, och fantisera kring de kända och okända människorna som fyller väggarna. Här finns idealiserade scener över tillvaron i Tenochtitlán före européernas ankomst – till och med blodsoffren har något idylliskt över sig – och striderna mellan spanjorerna med Hernán Cortés i spetsen och aztekernas siste härskare Cuauhtémoc. Men här finns också slaveriets vinande piskor, inkvisitionens blossande lågor, klasskampens röda fanor under industrialismen och den mexikanska revolutionens sammandrabbningar på 1910-talet, som kostade uppemot en miljon människor livet.

Efter ett tag är det svårt att inte också börja tänka på allt som hänt i Mexiko efter att dessa muralmålningar skapades. 1900-talet dominerades av Institutionella revolutionspartiet PRI:s långvariga maktinnehav. Sättet som denna vittförgrenade politiska apparat ständigt lyckades anpassa sig efter nya förhållanden och styra landet i hela 71 år föranledde den peruanske författaren Mario Vargas Llosas berömda definition av det mexikanska politiska systemet som ”den perfekta diktaturen”. Under denna epok moderniserades landet i många avseenden, samtidigt som befolkningstalen sköt i höjden, inflyttningen till städerna var stor och andelen fattiga ökade. När den konservative presidentkandidaten Vicente Fox till slut lyckades bryta PRI:s mångåriga dominans år 2000 välkomnades maktskiftet av stora delar av samhället – inklusive vänsterintellektuella som författaren Carlos Fuentes – som en nödvändig transición(övergång) i nationens demokratiska utveckling.

Om en samtida konstnär idag skulle tillfoga en ny muralmålning jämte Diego Riveras, skulle det så kallade narkotikakriget oundvikligen inta en viktig plats. Det krig som regeringen förklarade mot knarkkartellerna 2006 betraktas numera allmänt som ett allvarligt misslyckande – i de senaste årens våldsspiral räknas antalet offer till mer än 200 000. I det sinistra persongalleriet på en målning över denna pågående mexikanska tragedi skulle gestalter som Joaquín ”El Chapo” Guzmán rimligen finnas med; ledaren för den mäktiga Sinaloakartellen som lyckades rymma två gånger från mexikanska högriskfängelser, innan han slutligen utlämnades till USA och nyligen ställdes inför rätta där.

Det råder ingen tvekan om att den historieintresserade AMLO ser sin egen valseger som en milstolpe i landets utveckling. Han kallar sitt politiska projekt la CuartaTransformación, den fjärde omvandlingen – oftast förkortad 4T i den inhemska debatten. De tre tidigare omvandlingarna var enligt hans syn Mexikos självständighet från Spanien i början av 1800-talet, president Benito Juárez liberala reform några decennier senare – som bland annat innefattade skilsmässan mellan kyrka och stat – samt den mexikanska revolutionen på 1910-talet; en serie sociala urladdningar i reaktion mot diktatorn Porfirio Díaz hårdföra regim. Det är tydligt att AMLO idag inte fäster någon större vikt vid det epokgörande maktskiftet år 2000. Så har också den händelsen för många väljare överskuggats av korruptionen och det ökade våldet under de senare åren.

Entusiasmen över 4T bland López Obradors anhängare går inte att ta miste på. ”Henrik, vi har fått en president!” utbrister servitrisen Martha på min stambar, och för förtjust samman händerna framför ansiktet som om valvakan precis tagit slut och hon fortfarande knappt kan tro sina ögon. Detta kollektiva ”vi” syftar förstås på de många lågavlönade i Mexiko som utgör AMLO:s väljarbas. Upp mot två tredjedelar av landets arbetande befolkning är därtill verksam i den informella sektorn, i mångt och mycket bortom skattesystem och sociala förmåner. Inkomstskillnaderna är bland de största inom OECD-länderna. Lägger man till detta ett raserat förtroende för de traditionella partierna PRI och PAN – anfrätta av maktmissbruk och misslyckad våldsbekämpning – så finner man förklaringen till AMLO:s framgångar.

Hur har då den nye presidenten använt sina första månader vid makten? Samma dag som han tillträdde öppnades det luxuösa presidentpalatset Los Pinos för allmänheten – omvandlat till kulturcentrum – medan presidenten bor kvar i sin privata lägenhet. I ett försök att måla upp bilden av en sparsam och transparent administration har presidentplanet lagts ut till försäljning, och López Obrador flyger istället reguljärt till sina åtaganden runt om i landet. Det kostsamma, planerade bygget av en ny flygplats utanför huvudstaden har stoppats – men kritikerna menar att staten också får betala dyrt för att dra sig ur de ingångna avtalen. Istället har AMLO lanserat ett annat stort infrastrukturprojekt i södra Mexiko, tågnätet Tren Maya som ska binda samman turistattraktioner som ruinstäderna Palenque och Chichén Itzá med strandorterna på Yucutánhalvöns östkust, för att stimulera en endast fläckvist utvecklad region. Såväl urfolksrepresentanter som miljöorganisationer har varit splittrade i sina reaktioner på det omdebatterade förslaget.

Under stora delar av sitt vuxna liv har López Obrador varit en välkänd offentlig gestalt i Mexiko, inte minst i egenskap av framgångsrik borgmästare för Mexiko City under åren 2000–2005. Han har ena foten i en aktivistisk politisk miljö av massprotester och gatublockader, och den andra i realpolitikens förhandlingskultur. Efter att han tillträtt som president har den diplomatiska och försonliga tonen dominerat – men gång på gång lyserprotestledaren också igenom. Inte minst i hans kritiserade förkärlek för folkomröstningar. Det finns här en allmän tendens att vilja reducera de administrativa nivåerna mellan folket och makten; något som kan behövas för att bekämpa byråkratin och korruptionen, men dessa myndigheter spelar samtidigt en balanserande roll för maktutövningen.

Författaren och historikern Héctor Aguilar Camín – tillika en av landets främsta intellektuella och politiska analytiker – har i sin senaste bok Nocturno de la democraciamexicana (Debate, 2018), samlat egna essäer och artiklar från millennieskiftet fram till det senaste valet. När han sammanfattar sin generations politiska erfarenhet – han är själv född 1946 – får formuleringarna en bitter smak. ”Efter hand har det gått upp för oss att vi har levt i en demokrati utan demokrater”, skriver han och tillägger att ”vi inte har levt upp till drömmarna vi hade”. Men när Aguilar Camín ställer sin mörka diagnos på det moderna Mexikos politiska kultur är det inte bara partier och makthavare som svikit väljarnas förtroende för att berika sig själva som står i centrum. Han följer också trådarna bakåt i tiden, och kritiserar den kult av starka ledare och våldsamma historiska gestalter som lett till ett förhärligande av våldet på bekostnad av civila och kulturella föredömen.

Enligt Aguilar Camín lever Mexiko fortfarande med de destruktiva konsekvenserna av att landet under frigörelsen från Spanien bröt med hela den europeiska delen av sitt förflutna. När man ensidigt lyfte fram sitt förcolumbianska arv skapades ett komplexfyllt förhållande till Spanien som fortfarande förvirrar. Det blev inte minst tydligt när López Obrador i mars skickade ett brev till den spanske kungen med ett krav på ursäkt för oförrätterna som begicks under den erövring som inleddes med Hernán Cortés ankomst till Tenochtilán för 500 år sedan. Utspelet orsakade stor uppståndelse på båda sidor av Atlanten, och den spanska regeringen tillbakavisade bestämt kravet. Med tanke på att dagens Mexiko ofrånkomligen är en legering av både indianska och spanska arv framstår både brevets avsändare och intention som minst sagt diffusa; till saken hör också att ursprungsfolk stred på de europeiska erövrarnas sida mot aztekerna.

Kanske kan man se López Obradors brev till Spanien som ett uttryck för den populism som han ofta har anklagats för. Det nya partiets initialer – Morena – betyder dessutom ”mörk” eller ”mörkhyad” i feminin form, och är en uppenbar anspelning på Jungfrun av Guadalupe, Mariagestalten med indianska drag som sades ha uppenbarat sig i utkanten av huvudstaden på 1500-talet och som är föremål för en utbredd religiös kult med synkretistiska drag. Presidentens språkbruk leder ibland tankarna i samma riktning. Han talar med förkärlek om folket som en enhetlig massa, om landets ”pånyttfödelse” och om sina ambitioner att göra mexikanerna ”lyckliga”. Man måste emellertid vara försiktig med att tolka sådana formuleringar utifrån en europeisk kontext, och AMLO:s nationalism särskiljer honom knappast från mexikanska politiker av annan ideologisk färg.

López Obrador talar nostalgiskt om tiden före 1982, då de marknadsliberala reformernas epok inleddes i Mexiko, men under sin tid som borgmästare i Mexico City samarbetade han framgångsrikt med det privata näringslivet, inte minst i samband med den omfattande vitaliseringen av den historiska stadskärnan. I förhållandet till krisen i Venezuela har han hållit en låg profil – Mexiko har en lång tradition av att göra det i utrikespolitiska frågor – men det saknas inte kritiker som oroar sig för att han ska styra in landet på ett vänsterauktoritärt spår. Jag talar med intellektuella – en del av dem har röstat på López Obrador i brist på bättre alternativ – som tycker sig se tendenser till att regeringen vill bygga upp en tillförlitlig och beroende folklig bas av venezuelanskt snitt.

Få saker tyder emellertid än så länge på att López Obrador kommer att slå in på en väg som påminner om Venezuelas eller Nicaraguas. Till skillnad från politiker som Hugo Chávez och Daniel Ortega är det svårt att föreställa sig López Obrador i uniform; mest bekväm verkar han vara iklädd munderingen och kepsen för en match i favoritsporten baseboll. Inte heller Héctor Aguilar Camín – som visserligen ser populistiska drag hos López Obrador – tror att den nye presidenten kommer att gå i den auktoritära vänsterns fotspår, men manar till vaksamhet på grund av det ovanligt stora mandat som väljarna gett honom.

Någon konflikt med USA efter maktskiftet har heller inte brutit ut. Tvärtom tycks López Obrador och Trump hittills komma bra överens. Kanske för att de – trots ansenliga ideologiska skillnader – har en hel del gemensamt; de ser sig båda som anti-etablissemangspolitiker som vill värna den egna nationen. Dessutom är AMLO förstås medveten om att de båda ländernas marknader är tätt sammanflätade – USA är Mexikos viktigaste handelspartner och miljontals mexikaner bor och arbetar i grannlandet i norr.

Många frågetecken finns dock kring hur den nya regimen ska hanterade det utbredda våldet. Bara i fjol dödades drygt 33 000 människor. Runt 40 000 har försvunnit och ständigt hittas nya massgravar på olika håll i landet. Att arrestera kartelledare är inte längre en prioritet för AMLO, som på sikt hellre vill råda bot på kriminaliteten genom sociala reformer. Att situationen är akut fick López Obrador emellertid nästan omedelbart erfara efter att han tillträtt, då situationen med bränslestölderna eskalerade – en illegal verksamhet som innefattar narkotikakarteller, korrupta myndigheter och fattiga familjer som bara vill skaffa billig bensin till sina bilar.

Det folkliga missnöjet som bringat AMLO till makten är högst legitimt, och i längden är de brutala inkomstskillnaderna i Mexiko inte hållbara. Men frågan är hur Mexiko ska finna vägen ut ur sin labyrint. Kanske kommer – som Aguilar Camín skriver – AMLO:s svaghet bestå i de höga förväntningarna på honom i kombination med de svaga instrument som står till hans förfogande. Ännu är det alltför tidigt att säga hur den nye presidentens porträtt kommer att te sig på framtidens muralmålningar.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

3) Den största tomheten av Joel Halldorf

4) Låt oss försonas av Louise Belfrage

5) Lär av historien av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Med EU för handel eller smartare hus? av PJ Anders Linder

2) Till liberalismens försvar av Susanne Birgersson

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) En kapitulation av Mats Bergstrand

5) Den store aktören av Anders Johnson

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...