VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Inte att lita på

Av Axel Odelberg

Kronans fall har ingenting med räntan att göra. Problemet är politisk osäkerhet.

Hård valuta, sa Margaret Thatcher, det är för herrar som inte har något annat som är hårt. Vilket möjligen var roligare sagt än sant. I Sverige finns hursomhelst såväl herrar som inte knaprar Viagra, som damer, som längtar efter en hårdare krona.

Standardförklaringen till kronfallet är att Stefan Ingves och Riksbankens suboptimerar styrräntan i det tvåfaldiga syftet att driva upp inflationen till 2 procent och boosta näringslivets internationella konkurrenskraft. I själva verket är Ingves påverkan inte mer än marginell. Studerar man styrräntenivåer och valutors kursutveckling i ett längre perspektiv försvinner Ingves ur fokus. Det är inte räntor utan politik som styr.

Beträffande kronan framträder en tydlig och klar trend; värdeutvecklingen pekar nedåt sedan snart ett halvsekel. Kronan har försvagats i omgångar alltsedan den så kallade Nixonchocken 1971 då USA upplöste Bretton Woods-samarbetet. Under finansminister Gunnar Strängs överbryggningspolitik och de militanta lönekravens storhetstid på 1970-talet hängde nedgången samman med överhöga löneavtal, som skickade inflationen i taket.

Eftersom Sverige då tillämpade fast valutakurs ledde penningsvärdesnedgången till att näringslivet tappade konkurrenskraft på exportmarknaden. Det tvingade fram en serie devalveringar som avslutades med alla devalveringars moder hösten 1982, då den nytillträdda s-regeringen skrev ned kronan med 16 procent. Det var elva år efter Nixonchocken.

Då hade en US-dollar kostat 4,77 kronor. 1983, året efter serien av krondevalveringar, hade värdet på en dollar stigit till 7,68 kronor. Än mer spektakulärt var fallet mot D-mark och schweizerfranc. 1972 kostade D-marken 1,50 kronor och francen 1,25 kronor. 1983 var kursen tre kronor för mark och 3,66 kronor för franc.

Därefter upphörde devalveringspolitiken. Kronkursen garanterades mot en korg av valutor som under 1980-talet innebar viss succesiv depreciering av den alltjämt inflationsbenägna kronan. 1992 hade värdet på en D-mark vuxit till 3,73 kronor och på en schweizerfranc till 4,15 kronor. Bara mot dollarn hade kronan vunnit lite. Men lugnet var bedrägligt.

1992 bestämde sig marknaden för att kronan åter blivit mogen för nedskrivning. Valutahajarna cirklade tätare. Bland dem den senare till liberal filantrop upphöjde George Soros. Regeringen, och riksbankschef Bengt Dennis tog i så livstycket sprack för att försvara kronkursen. Men inte ens 500 procents ränta förmådde övertyga. Senhösten 1992 mötte kronan sitt Poltava. 20 år av misslyckad finans- och penningpolitik exponerades i sin bedagade nakenhet.

Den fasta växelkursen övergavs. Valutamarknadens hajar drabbades av feedingfrenzy. Efter det kalaset kostade en dollar nästan åtta kronor, en D-mark 4,71 kronor, en schweizerfranc 5,27 kronor.

Förtroendet för krona och svensk politik var i botten. Makten över penningpolitiken flyttades från finansministern till riksbankschefen vars uppgift blev att bekämpa inflation och bevara kronans värde. Förväntan var nu att förtroendet för kronan skulle återvända och kursen repa sig då regering och riksbank så småningom visat att de menade allvar.

Riktigt så blev det inte. 1990-talet präglades av fortsatt lågt förtroende för svensk politik efter decennier av underbalanserade budgetar, utmynnande i det begynnande 1990-talets crescendo av budgetunderskott och exploderande statsskuld. Med talesättet ”Den som är satt i skuld är inte fri” som besvärjelse satte finansminister Göran Persson svenskarna och staten på svältkur.

Förtroendet för svensk politik steg sakta. Tack vare den bamsedepreciering av kronan som resulterade då kronan blev valutahajarnas byte, ökade svensk konkurrenskraft, näringslivet presterade och Sverige återtog sakta förlorade positioner i BNP/capita-rankningen. Den förväntade kronförstärkningen uteblev dock. Priset för en tysk mark fluktuerade mellan 4,50 och 5 kronor.

När euron introducerades 1999 var det svenska motvärdet cirka 9,40 och höll sig under de kommande åtta åren i spannet 9–9,50 kronor. Men så kom finanskrisen 2008. Kronan sjönk som torpederad till mer än 11 kr per euro innan värdet åter började stiga. Efter ett drygt år var den tillbaka i utgångsläget men fortsatte därefter att öka i värde till väl under 9 kronor per euro i slutet av 2010. I snitt höll sig kronans eurovärde stabilt under 9 kronor i mer än tre år med en rekordnotering på 8,20 kronor i mitten på 2012.

Då pågick eurokrisen och Sverige styrdes sedan sex år av en regering som förbättrat villkoren för arbete, näringsliv och kapital. Svenska skatteflyktingar förmåddes repatriera sina slantar och Anders Borg utnämndes till världens bäste finansminister. Kronan befann sig plötsligt i rollen som tillflyktsvaluta.

Men 2014 inleddes en ny trend. Kronan började åter tappa värde. Från 6,50 kronor mot dollarn till dagens 9,40 kronor, från 8,80 kronor per euro till 10,50 kronor, från 7 kronor per schweizerfranc till 9,30 kronor. Trendmässigt har kronan försvagats i nästan 50 år. Euron fanns inte 1972 men med ledning av värdeökningen på en D-mark från 1972 till 2002, då den ersattes av euro, bör en euro ha kostat cirka 2,50 kronor 1972.

Högre svensk inflation än i omvärlden var orsaken till devalveringskriserna på 1970- och 80-talen och det slutliga nederlaget för fastkurspolitiken 1992. Idag är inflation inte ett problem. Istället är det motsatsen som centralbankerna försöker bekämpa. Motmedlet heter låga räntor. Svenska Riksbanken har hört till de mest aggressiva räntesänkarna i världen.

Räntesänkningspolitiken inleddes 2012 men kronkursen började inte sjunka förrän andra halvåret 2014. Som mest sjönk den under 2018 när ingen räntesänkning hade gjorts på tre år. Och räntehöjningen i januari 2019 från minus 0,5 procent till minus 0,25 har inte ändrat kräftgångstrenden.

Det är helt enkelt svårt att se någon korrelation mellan valutakursrörelserna och räntepolitiken.

Lägg därtill att den hårdaste av all världens valutor, schweizerfrancen, bjuder på världens lägsta ränta. I sin fåfänga kamp mot francens eviga appreciering tillämpar Nationalbank sedan fyra år en styrränta på minus 0,75 procent (egentligen ett spann från -1,25 till -0,25), alltså lika länge som den svenska räntan var minus 0,5 procent. Men kronan bara sjunker och francen stiger. De är lite av varandras spegelbilder.

Vad skiljer då Sverige från Schweiz, vad gör kronan slapp och francen hård?Tja, tågen är ju punktligare i Schweiz, vilket förstås inte är en förklaring i sig, men kan symbolisera särskiljande egenskaper, som kan förklara suget efter franc; nämligen pålitlighet, förutsägbarhet och kvalitet.

Schweiz är sedan länge etablerat som ett pålitligt stabilt och förutsägbart samhälle. Där ligger Sverige idag långt under schweizisk nivå. Förutsägbarheten förflyktigades på valnatten den 19 september 2014 då Sverigedemokraterna seglade upp som riksdagens tredje största parti. Mandatmatematiken vändes upp och ned, resulterande i obeslutsamhet och splittring bland Allianspartierna och därmed permanent osäkerhet om den framtida närings- och skattepolitiken.

Liksom händelsevis korrelerar det tilltagande kronfallet med den period av politisk osäkerhet som inleddes efter valet för mer än fyra år sedan.

Schweiz har förvisso sitt eget nationalist- och populistparti SVPschweiziska folkpartietsom därtill numera är landets största, men det har inte genererat politisk osäkerhet. Det hänger samman med Schweiz politiska beslutssystem, byggt på samförstånd, kompromisser, permanent samlingsregering samt grundlagsstadgade referendum och folkinitiativ. Politiska experiment, karismatiska ledare, återställare och regeringskriser är lika vanliga i Schweiz som en isbjörn på savannen.

Om någon tvivlar på den politiska förutsägbarhetens betydelse för valutakursen föreslår jag ett studium av det brittiska pundets utveckling. Särskilt efter brexitomröstningen. Av alla större i-landsvalutor är det bara pundet som inte kostar mer i kronor idag än efter Nixonchocken -71. Trots betydligt högre ränta.

För att återknyta till Thatchercitatet i inledningen: Hård brexit, det är för herrar som inte har något annat som är hårt.

Mest lästa just nu

1) Inte att lita på av Axel Odelberg

2) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Sårbar okunskap av Annika Borg

5) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...