VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Kulturlivets tillrättaläggare

Av Johan Sundeen och Roger Blomgren

Aktivistiska tjänstemän och kulturutövare sätter sina egna värdegrunder över intellektuella friheter. Kulturens autonomi kan hotas av institutionerna själva.

Mot bakgrund av sina landsmäns tilltagande förundran över utvecklingen i det österut liggande broderlandet ger sig den norske författaren Bjarne Riiser Gundersen ut på exkursion i Sverige. Sina intryck redovisar han i Svenske Tillstander, en titel som anspelar på en spridd dystopisk Sverigebild. I bokens upptakt återges en norsk tidningsredaktörs förundrade fråga: ”Varför är det gåtfulla folket” – svenskarna – ”så extremt?” Lagomlandet tycks ha utvecklats till ”ett landskap av paradoxer och ytterligheter”.

Till de företeelser som skapar en känsla av häpenhet på andra sidan riksgränsen hör det svenska kulturlivet, då inte minst inställningen till intellektuella friheter. I en intervju om biblioteken som arenor för en levande samhällsdebatt år 2014 pekar Norges dåvarande kulturminister Thorhild Widvey på förekomsten av en bristande medvetenhet i Sverige om yttrandefrihetens värde och innebörd: ”Den politiske korrektheten i Sverige har blitt ett traume. Vi burde sende noen nordmenn over grensen for å utfordre dem. Ytringsfrihet er å akseptere den stemme man ikke liker.” Under ett besök i Malmö noterar Bjarne Riiser Gundersen hur obekväma personer och potentiellt kränkande kulturyttringar tenderar att städas undan i Sverige: Svenskt kulturliv sägs vilja glömma existensen av den provokative och till livet hotade konstnären Lars Vilks, samtidigt som Malmö stadsbibliotek flyttar barnbokserien Lilla Hjärtat till magasinens underjordiska värld av hänsyn till mörkhyade personer.

Till bilden hör uppmärksammade exempel på att svenska folkbibliotek har vägrat köpa in eller fjärrlåna hem böcker som efterfrågats av låntagare, bland annat nationalekonomen Tino Sanandajis Massutmaning. Flera av dessa åtgärder har kritiserats med skärpa av Justitieombudsmannen, detsamma gäller beslut om att inte upplåta folkbibliotekens lokaler för offentliga möten till arrangörer med felaktig ”värdegrund”. Dessa åtgärder bryter enligt JO mot såväl Bibliotekslagens intentioner som grundlagens skrivning om att ”förvaltningsmyndighet [ska] beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet”.

Under sensommaren har den inhemska debatten ånyo blossat upp, denna gång med återöppnade Nationalmuseum i fokus. Kulturvetaren Sebastian Marquez von Hage vittnade om hur han fylldes av skamkänslor inför utländska besökare som på museet möttes av uppfordrande och uppfostrande informationstexter om de fördomar och uttryck för ojämlikhet som ryms innanför ramarna i svenska nationalskatter. Genusmoralismen skämmer ut Sverige var rubriken i Expressen.

Bruket av bibliotekens urvalsarbete för ideologiska syften och instrumentaliseringen av historiska konstverk till verktyg i den samtida könskampen är två exempel på aktivistiska manövrer från professionsutövares sida vid offentligfinansierade institutioner. Ett tredje verksamhetsområde inom kulturlivets domäner som figurerat relativt flitigt i den offentliga debatten är teatern. I Axess (9/2018) skriver kulturjournalisten Gunilla Kindstrand om hur opinionsbildning i frågor om klimat, HBTQ, feminism och etnicitet bedrivs från scener runt om i landet.

I svensk offentlig debatt riktas kritiska blickar hellre utåt än inåt. Kina och Ungern lyfts fram som länder där principerna om kulturens frihet bryts och där hotet från politiken är manifest. I Sverige finns förvisso en betydande koncensus inom partier och kulturområdet om att folkvalda politiker ska hålla sig på armlängds avstånd. Konst och kultur ska inte styras av partipolitik eller ideologi. I kulturpolitikens styrdokument är yttrandefrihetens ställning stark. I Bibliotekslagen stadgas att ”biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Beslutsfattarna har överlåtit betydande makt till utförarledet. Men är det en principiell skillnad mellan att förtroendevalda bedriver politisk och ideologisk styrning, och om det sker på myndighetsnivå eller inom implementeringsansvariga organisationer? Vår principiella huvudfråga är om kulturens frihet och autonomi kan hotas av institutionerna själva – av aktivistiska tjänstemän och kulturutövare.

Aktivistiska föreställningar inom yrkeslivet kännetecknas av att den professionella självuppfattningen och verksamheten knyts till strävan att på basis av värden grundade i ideologi och/eller partipolitik åstadkomma samhällsförändringar. Även om den från Max Weber utgående föreställningen om en strikt neutral och verkställande byråkrat måhända alltid utgjort en illusorisk bild av verklighetens tjänsteman, finns det skäl att skilja mellan professionell autonomi baserad på värderingar som vuxit fram inom professionerna respektive importerats från de politiska och akademiska samhällssfärerna. Tjänstemannaaktivism kan ses som ett sammanfattande begrepp för externt influerade föreställningar om yrkesidentitet och dito praktik. När en företrädare för den progressiva organisationen Bibliotek i Samhälle (BIS) på tidigt 1970-tal presenterade föreningens verksamhetsidé gjorde vederbörande det i aktivistiska termer: ”Till skillnad från andra biblioteksföreningar är BiS inte intresserat av biblioteksaktiviteter som sådana, organisationens ändamål är att åstadkomma av socialistiska ideal präglade samhällsförändringar.”

Som uppenbart är för var och en som hjälpligt följer med i svensk samhällsdebatt har tjänstemannaaktivismen brett ut sig inom stora delar av samhällslivet. Utrikesdepartementet, Migrationsverket, Polismyndigheten och Naturvårdsverket är exempel på förvaltnings- och myndighetsmiljöer vars tjänstemän har sagts agera politiskt och mer eller mindre självsvåldigt. Emellertid utgör kulturlivet på många sätt ett särskilt brännande område. Bäringen som kulturverksamheter har på intellektuella friheter och därmed på det demokratiska samhällsskicket hör till dessa faktorer.

Det förefaller också rymmas en särskild emotionell laddning i kritiken mot aktivism inom kulturområdet. En känsla av att ha blivit personligt förorättad av till informationsskyltar förklädd ideologisk beskäftighet återkommer i flera debattartiklar. ”Behandla mig som en vuxen, vill jag skrika”, skrev Catarina Kärkkäinen nyligen efter ett besök på Nationalmuseum. Kulturens betydelse för vad det innebär att i djupare mening vara människa torde bidra till att skapa särskild nerv i debatten om den politiska korrekthetens skadliga inverkan på konst, litteratur och drama. Tillrättaläggandets praktiker kan komma i konflikt med föreställningar om individens autonomi, hennes rätt till personlig utveckling utan vägledning av kulturlivets sociala ingenjörer.

Det kulturpolitiska fältet utgör därtill en särdeles god illustration till ett för all tjänstemannaaktivism viktigt faktum: genljudet från det röda decenniet (1965–1975). Ett antal humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare har med olika begrepp sökt åskådliggöra hur ideal, perspektiv och praktiker som grundlades under studentrevoltens år kommit att leva kvar i svenskt samhällsliv, mer eller mindre finjusterade över tid. Det långa 1968 respektive Arvet efter 1968 är två exempel ur den historievetenskapliga vokabulären. Övergången mellan 1960-talet och 1970-talet har setts som en formativ period för aktivistiska grupperingar med hemhörighet i den radikala vänstern. Inom bibliotekshistorisk forskning har det uppmärksammats hur det så kallat socialt och politiskt medvetna biblioteket vann mark på bekostnad av det förment neutrala dito i en tid präglad av utopiska ideal och sociala protester. Genom aktivisternas långa marsch genom institutionerna blev radikaliseringen bestående.

Sociologen Göran Therborn, själv frontfigur för 1965 års nya vänster, har karakteriserat det sena 1960-talet som en tid då receptionskretsen för marxistisk samhälls- och kulturkritik lika påtagligt som snabbt vidgades. Ett uttryck för detta fenomen var grundläggandet av politiska professionsorganisationer inom kulturlivets område runt om i Europa, inte sällan i opposition mot etablerade och enligt aktivisterna reaktionära yrkeslivsföreningar. Om de senares logik huvudsakligen bestämdes av inomprofessionella värderingar präglades de senares av uppfattningen att kulturen utgjorde ett verktyg i klasskampen. Beteckningar som kultur- och biblioteksarbetare utgjorde till viss del konceptualiseringar av tidsandan. I en för sammanvävningen av professionsutveckling och plakatpolitik betecknande formulering i premiärnumret (1/1969) av tidskriften Bibliotek i Samhälle talas om ”vikten av målinriktad biblioteksforskning och av att krossa kapitalismen”.

Socialistiskt biblioteksarbete skulle vara samhällskritiskt, antikommersiellt, politiskt medvetet samt revolutionsfrämjande. Som det heter i en representativ artikel: ”Den slapphet som under täcknamn av allsidighet eller neutralitet avhåller biblioteken att ta ställning i […] politiska frågor kan naturligtvis inte längre tolereras”. Biblioteken borde göras till ”centra i kampen mot kommersialism, kapitalism, storfinans och allt vad dessa begrepp står för”. I ett uttryck för självinsikt heter det i samma organ tiotalet år senare att en socialistisk urvalspolitik inte kan förverkligas ”utan kontroverser med dem som lånar på biblioteken”.

68-rörelsen och dess politiserade uppfattning av det kulturella skapandets värden och funktioner påverkade inte bara bibliotek utan också teatrar och museer samt övrig kulturverksamhet grundligt. De så kallade centrumbildningar som etablerades i slutet av 1960-talet och framåt – Författarcentrum, Danscentrum, Musikcentrum, Konstnärscentrum och Teatercentrum – kan i likhet med Bibliotek i Samhälle ses som plattformar för socialistisk aktivism inom kulturpolitikens genomförandeled. Teatercentrum, som distribuerade de fria gruppernas föreställningar, kämpade mot kultur som ansågs passivisera människan och förvandla henne till ett konsumtionsobjekt. Organisationen stred vidare mot imperialism, kämpade för yttrandefrihet och för en kultur som var ett redskap för det arbetande folket.

Snarlika synsätt uttrycktes av en framträdande profil i Göteborgs teaterliv år 1969: ”Vår uppgift är att skapa en konst som är ett vapen i kampen mot borgarklassen. [...] Arbetet på kulturens område är en del av undertrycktas revolutionära kamp för ett socialistiskt samhälle.” I uppsättningar som distribuerades av Teatercentrum var det heller inte tillåtet att framföra skildringar som bestred tron på människan som utvecklingsbar. Det var sålunda inte staten, som i Sovjetunionen och Kina, utan teaterorganisationer själva som granskade pjäser i syfte att hindra skadliga intryck och ideologer från att få fotfäste.

Historikern Johan Bergman, som har studerat och analyserat flera av centrumbildningarna inom svenskt kulturliv, beskriver de politiseringsprocesser som kännetecknade 1970-talet: Det sattes likhetstecken mellan engagemang och politiskt engagemang, betonades att kulturverksamhet skulle präglas av medvetenhet om orättvisor och förtryckande strukturer samt odlades en antiimperialistisk hållning. Vi känner igen dessa hållningar från svunna årtiondens radikala kulturarbetare bland dagens identitetspolitiskt vägledda tjänstemannaaktivister. Kulturen förväntas komma till rätta med en stor uppsättning orättvisor. Inom facklitteratur sprids budskapet att museerna skall göras om till säkra platser för etniska och sexuella minoriteter och förtryckta människor i stort. Utställningar bedöms utifrån kriterier som huruvida de ”stöder och bidrar […] till den samhällskultur som mångfaldssamhället behöver” eller ej.

1970-talets och 2010-talets respektive aktivistiska agendor inom kultursektorn uppvisar både iögonfallande skillnader och påtagliga uttryck för kontinuitet. Hymnerna till världsproletariatet har klingat ut och bilderna av förfördelade har bytts ut. Svante Nordin och Lennart Berntson har koncist fångat huvuddragen i den aktivistiska vänsterns transformationer: ”Nu ersattes kampen för arbetarklassens intressen med krav på sexuella och etniska minoriteters rätt till egen identitet – arbetarklassens frigörelse blev till de homosexuellas frigörelse, kvinnans frigörelse, invandrarnas frigörelse.”

Ett uppmärksammat exempel på den identitetspolitiska agendans genomslag i museivärlden gavs när Moderna museet Malmö försåg Nils Dardels målningar Svarta Diana och Huvudjägarens eftermiddag med varningslika texter. Konstverken dömdes ut som stereotypa och som stridande mot museets värdegrund, en åtgärd som motiverades med hänvisning till den höga andelen invandrare i Malmös befolkning. Ett angränsande, normkritiskt exempel utgörs av Svensk Scenkonsts och Teaterförbundets mångfaldscheck, enligt vilken teatrar skall beakta att pjäser och program inte tas fram av en heterogen grupp, vad gäller kön, etnisk tillhörighet, ålder och socioekonomisk bakgrund. Enskilda pjäser ska granskas utifrån frågan om ”huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor” eller ej.

Det jämförelsevis begränsade intresset inom såväl kulturdebatten som forskningen för den maktpolitiska problematik som aktivistiska föreställningar utgör är förvånande. En perspektivförskjutning från den av betydande konsensus omgärdade principen om att politikerna ska hålla sig på armlängds avstånd till frågan om vilka värden, ideal och praktiker som borde känneteckna genomförandeledets aktörer skulle kunna verka vitaliserande. Att hotet om politisering av kulturen inte enbart eller ens främst kommer från förtroendevalda torde vara obestridligt. Varför skulle politisk och ideologisk styrning utgöra ett mindre allvarligt hot mot kulturens autonomi och våra intellektuella friheter om det sker på myndighetsnivå eller inom implementeringsansvariga organisationer istället för i riksdagen, regionparlament och kommunala församlingar? Statsvetaren Christian Fernández har karakteriserat frågan om yttrandefriheten som själva nerven i debatten om politisk korrekthet. Exemplen är som framgått talrika på hur aktivistiska tjänstemän och kulturutövare sätter egenförfattade värdegrunder över intellektuella friheter och kulturkonsumenters rätt att uppleva konst, litteratur och kulturarvsartefakter utan indoktrinering.

I anslutning till den urvalspolitiska debatt som pågått de senaste åren har juristen Johan Hirschfeldt framhållit att det är viktigt att beakta att bibliotekarier i egenskap av offentliga tjänstemän utövar makt. De har ett ”stort ansvar som ska genomsyras av” regeringsformens skrivningar om ”saklighet och opartiskhet”. Bibliotekarier kan genom till sin yrkespraktik knuten maktutövning ses som exempel på vad den svenska maktutredningen betecknar som agendasättare. Bibliotekarier kan endera befordra ideologiska och moraliska föreställningar som anses lämpliga eller stoppa olämpliga sådana att få tillträde till det offentliga rummet, vilket kan uppfattas som ett demokratiskt dilemma och som ett hot mot yttrandefriheten.

Att vad som utspelar sig inom konstens värld också har bäring på frågan om vilket utrymme medborgaren ges att utöva sina fri- och rättigheter kan illustreras av en skrivning i en handlingsplan från den av offentliga medel stödda föreningen Art Lab Gnesta enligt vilken delar av den svenska väljarkåren bör utestängas från inflytande över kulturen: ”Särskilt viktigt är att ännu fler i grupper i samhället tar plats i konstfältet och kräver säkrandet av konstens fria ytor gentemot höger-konservativa och nyliberala partipolitiska ideologier.” Likaledes riktade sig Riksteaterns vd Magnus Aspegren 2018 i en film på Youtube till valmanskåren med en uppmaning att inte rösta på Sverigedemokraterna med hänvisning till kulturlivets frihet.

Aktivistiska tjänstemäns och kulturutövares maktutövning är åtminstone i en mening att betrakta som ett större problem än politiker som inte respekterar principen om armlängds avstånd. Medan den politiska debatten till större del pågår inför öppen ridå och förtroendevalda kan ersättas genom viljeyttringar i fria val sker politisk-ideologiskt betingade handlingar vid kulturinstitutioner inte sällan i det fördolda och bortom möjlighet för reell påverkan från medborgarnas sida.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...