VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Apocalypse now!

Av Emil Uddhammar

Vi ser en klimatjournalistik som inte vill mötas av ifrågasättande läsare. Men hur ska vi nå framsteg om vi kastar vårt kritisk-rationella tänkande över bord?

När jag åkte tåg från arbetet häromsistens satt några gymnasieflickor snett över gången och pratade. De talade om att de varit i Frankrike under sommaren. Sedan sade en av dem att hon tänkte flyga utomlands en gång om året i framtiden. De två andra protesterade förskräckta att det kunde hon inte göra. Vi kan inte fortsätta att flyga, invände de. Den första insisterade och sade att hon var vegetarian, sorterade soporna och köpte begagnade kläder, så hon tyckte att hon kunde flyga då och då. De andra var mycket kritiska.

Den debatt som förts om miljövård sedan 1960-talet har i allt väsentligt haft solid vetenskaplig grund, exempelvis i väl belagda samband mellan giftanvändning och miljöproblem.

Tidigare betades utsäde på åkrarna med kvicksilver mot växtsjukdomar. Kvicksilvret anrikades i småfåglar som åt utsädet och koncentrerades ytterligare, ju högre upp i näringskedjan det kom. Rovfåglar hade höga halter, med påföljd att deras ägg fick så tunna skal att de sprack. Människor som åt fisk fick också höga halter. Debatten blev kortlivad och de allra flesta länder i väst förbjöd kvicksilver i utsäde och andra liknande användningar.

På liknande sätt har många andra miljöföroreningar minskat drastiskt. När mina systrar i slutet av 1950-talet skulle gå till skolan passerade de en träbro över en bäck invid en färgfabrik. Varje morgon hade de vadslagning om vilken färg bäcken skulle ha – gul, grön, röd eller blå? Mycket smutsigt vatten har runnit under broarna sedan dess, men successivt har det blivit allt renare. Många miljöproblem finns kvar att hantera, men utvecklade mänskliga samhällen har en förmåga till effektivt kollektivt handlande i detta avseende.

Idag domineras miljödebatten av klimatfrågan. De av människan orsakade utsläppen av koldioxid och andra så kallade växthusgaser anses av en stor majoritet av forskare inom relevanta områden bidra till att temperaturen inom biosfären stiger. Inom politik och näringsliv görs nu många ansträngningar för att minska utsläppen av växthusgaser och ställa om produktionen till mer hållbara system. Samtidigt fortsätter mediedebatten om klimatet i ett allt högre tonläge med allt fler märkliga inslag.

Guardian, den brittiska dagstidningen, utfärdade för en tid sedan nya riktlinjer för hur man borde rapportera om klimatfrågor. Istället för ”klimatförändring” är rekommendationen att använda ”klimatkris”, ”klimatnödläge” eller ”klimatsammanbrott”. Istället för ”global uppvärmning” kommer man använda ”global upphettning”. De som ifrågasätter forskningsresultat inom dessa områden skall kallas ”klimatforskningsförnekare”.

Bakgrunden till detta är, som Svenska Dagbladets nyhetschef Peter Alestig framhöll i en krönika den 26 maj, att man anser att ”klimatjournalistiken misslyckats”. Varför har den det? Alestig beskriver olika ”mekanismer” vi läsare använder för att ”förneka” det som journalister rapporterar om i detta ämne. ”Hur”, skriver Alestig, ”kan vi utveckla klimatjournalistiken så att den tar sig förbi våra försvar?” Här handlar det alltså om att åstadkomma blind tro och lydnad hos läsaren; krisen är så stor, tycks Alestig och Guardian mena, att normala kritiska kapaciteter – ”vårt försvar” – bör läggas åt sidan.

Ibland tror man att man sett det mesta av mänsklig dumhet, men verkligheten har en otrevlig förmåga att hinna ikapp. Visst finns det skäl att varna för att var och en av oss kan vilja vända bort blicken från obehagliga sanningar och ha intressen som förblindar oss, men vem säger att journalister på våra dagstidningar är de enda som skådat ljuset? Kanske en del klimatforskare också läser tidningen? Det förhållningssätt som Alestig gör till sitt är helt enkelt oerhört nedlåtande mot läsekretsen.

Grunden för den offentliga journalistiken och debatten i ett öppet samhälle bör vara ett kritiskt förhållningssätt. Så brukar vi tänka, och det gäller givetvis även läsare och allmänhet. Detta är också i linje med vetenskapsfilosofen Karl Poppers kritisk-rationella metod, vilken han kortfattat beskrev som ”conjectures and refutations”, teser och motbevis.

Den tvivelaktiga väg som journalistiken slår in på i klimatfrågan, motsvaras av ett närmast religiöst symbolspråk i det offentliga samtalet. Dies irae, dies illa klingar i bakgrunden. Apokalypsen är nära. Barn ”vittnar” om den förestående undergången, som på ett väckelsemöte. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman sjunger Lacrimosa och fäller tårar.

I en artikel den 31 augusti beskriver Wiman hur han och några andra journalister gjort ett slags pilgrimsfärd med tåg i Europa. Han framhåller sitt eget goda exempel i en ond värld. Det är inte utan att man påminner sig Luthers kritik av Bibelns fariséer, som berömde sig över de egna gärningarna.

Flera av de forskare som efter andra världskriget analyserade den ödesdigra framväxten av totalitära ideologier betonade att dessa kunde ses som ett slags sekulära religioner. J L Talmon underströk i sin The Origins of Totalitarian Democracy hur det finns en parallell mellan sekulär och religiös messianism.

Demokrater, menade Talmon, var övertygade om att man borde bygga ett samhälle utan tvång och med frihet som ett grundvärde, medan totalitära rörelser var inriktade på uppnåendet av ett absolut givet, kollektivt mål. Demokrater ansåg att samhället genom en process av ”trial and error” successivt kunde nå allt bättre livsförhållanden. Totalitära rörelser definierar på förhand målet för all strävan och ”detta mål kräver direkt handling, det pockar på sitt ofördröjliga och angelägna förverkligande”.

Den klimatjournalistik och klimatretorik som idag anförs i det offentliga samtalet har ett givet mål för all strävan, ett mål som enligt Svenska Dagbladets nyhetschef kräver direkt handling och pockar på ett ofördröjligt förverkligande. Det ställs också krav på att dessa mål skall trumfas in i läsare och allmänhet helt utan sedvanligt kritiskt sinnelag. I sig synnerligen angelägna problem behandlas av ledande medieföreträdare med metoder som är tydligt totalitära i sina ambitioner. Men – hur skall vi kunna nå stegvis framgång i forskning och politik kring miljön, om vi kastar vårt kritisk- rationella tänkande överbord?

En vetenskaplig studie från 2017 menar att klimatförändringen motverkas på det individuella planet mest effektivt genom att föda ett barn mindre. Detta tema har vidareutvecklats av den tyska läraren och författarinnan Verena Brunschweiger, som i en bok hävdar att barnafödande bör upphöra. Också här ser vi extrema, eskatologiska drag, som påminner om medeltida religiösa sekter eller självmordsrörelser i USA under 1900-talet.

En religiös parallell är också de många råd och anvisningar om personlig livsföring som skall ”rädda klimatet”; de är uttryck för en strävan efter absolut renhet, motiverad av att klimatet (Gud) ser dig! Detta ligger inte långt från den medeltida flagellantrörelsen, där man skulle plåga sig själv som en väg till syndaförlåtelse. Vi minns den från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet där munken som ledde självplågarna ställer den retoriska frågan till de skräckslagna åhörarna: ”Hur länge skall du smutsa jorden med ditt avskräde?”

En norsk statsvetare och filosof, Jon Elster, riktade i en av sina studier kritik mot en förklaringsmodell som han kallade funktionalistisk. Den används allmänt inom biologin, där utvecklingsläran är typexemplet. De livsformer vi finner idag existerar, därför att deras funktion har visat sig gynnsam för överlevnaden. Detta argument underbyggs i den funktionalistiska modellen av att dessa nu levande livsformer själva också bidrar till att den miljö där de lever fungerar på ett sådant sätt att livsformens egen fortsatta existens gynnas.

Problemet med den funktionalistiska modellen, tillämpad på mänskliga samhällen, är att den hamnar i ett cirkelresonemang. Feodalism och livegenskap kan fortsätta under århundraden i ett samhälle, och på olika sätt bidra till sin egen fortlevnad, men behöver inte vara ”bra” för det. Inom biologin kan detta ändå vara ett fruktbart sätt att tänka, om man genom empiriska studier kan förstå hur en livsform bidrar till sin egen existens. Men för evolutionen gäller inte samma värdeskalor som i mänskliga samhällen. Det är en antropomorfism att förutsätta att ett givet ekosystem är ”bra” eller ”dåligt”. Det bara är.

Elster noterar också att ekosystem inte är statiska. Det ligger i utvecklingens natur. Biosfären har genomlevt minst fem olika kraftfulla utrotningsvågor under jordens historia, och vi kan nu vara på väg mot en sjätte. Biologisk mångfald bidrar till ekosystems förmåga att stå emot yttre påverkan. Ekosystem som har färre arter är mer sköra.

I naturdokumentären One planet som producerats för Netflix nyligen, i samverkan med WWF, presenteras öknar i ett avsnitt. De är fantastiska, framhålls det, då de på olika sätt bidrar till att stabilisera den lokala miljön. Skarvar kan ostört häcka där, långt från predatorer. De flyger fram och tillbaka mellan havets matförråd och öknen. I andra sammanhang där miljö diskuteras brukar istället utbredningen av öknar framhållas som något negativt, orsakad av bland annat överbetning och skogsskövling. Hur ”bra” är det egentligen med öknar?

Här är Elsters kritik av funktionalistiska cirkelresonemang relevant. I One planet framhålls öknar som något fantastiskt och funktionellt. Det tycks som om de nu existerande öknarna är bra – men inte om de ökar i omfattning. Frågan är om det är bra om de minskar i omfattning? Forskningen visar att det är precis vad som sker, och man misstänker att de ökande halterna av koldioxid gynnar växtligheten i kringområdena.

Pudelns kärna är – hur kan vi veta vad som är ”bra” ekosystem? De som existerar nu? De som existerade på dinosauriernas tid? Fräken, ormbunkar och gråsuggor som vi möter i vår svenska natur fanns då och finns nu. Är det ”bra” eller ”dåligt”? Är de kulturlandskap där vi odlar den mat som föder i stort sett hela jordens befolkning ”bra” eller ”dåliga”?

Syftet med detta resonemang är inte sofistens, att relativisera våra miljöproblem och hävda att till slut går jorden ändå under – då solen blir en supernova – så varför bry sig. Vår biosfär är vårt hem, och vi bör ta ansvar för att lämna en så god miljö och så livskraftiga ekosystem som möjligt till kommande generationer.

Syftet är istället att ringa i varningsklockorna inför den journalistik och offentliga diskussion som uppmanar allmänheten att acceptera aktivistiska teser utan sedvanligt kritiskt tänkande. Det är inte värdigt ett öppet samhälle, det är också ett tecken på djup dekadens i det offentliga samtalet.

Ett annat tecken på dekadens lyfts fram av Joakim Jakobsen i danska Weekendavisen den 4 oktober. Han beskriver vår tid som hysterisk, med hänvisning till att ytterlighetsföreträdare till vänster och höger ofta kritiserar utställningar på museer, som de uppfattar sig kränkta av, och inte sällan lyckas de stänga dem. Jakobsen talar om de goda föresatsernas tyranni, som leder till ett nytt slags bildstormande, ett nedrivande av allt som tycks stå i vägen för den egna sanningen, en ny intolerans.

Den klimatretorik som växer fram i medierna och i det offentliga samtalet fokuserar på konsekvenser och åtgärder, men med rekommendationen att vi skall slänga allt kritisk-rationellt tänkande ut med badvattnet. Det är ett journalistikens bildstormande; det är de goda föresatsernas tyranni som begär förtroende.

Jag tänker också på gymnasieflickorna som diskuterade om de fick flyga utomlands eller inte. Det är en ödets ironi, att de politiska krafter som ser global solidaritet och en gränslös värld som sina ideal, i sin demagogi nu kräver att dessa ungdomar inte skall få resa ut och se världen, inte resa på fältstudier till Afrika, Asien eller Sydamerika när de kanske senare studerar på universitetet. Helst skulle de tre flickorna förstås – om vi följer de mer extrema, eskatologiska strömningarna inom klimatdebatten – inte ha fötts.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Ropen från stammen av David Andersson

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...