VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Kritikerns kriser

Av Mikael Timm

En epok inom kulturkritiken är slut. Men som genre är kritiken avgjort inte död. Vad som idag behövs är en lustfylld kritikergeneration.

Under slutet av 2019 avled fyra framstående kritiker som hade tre saker gemensamt: de var män, de var bildade och de gick i otakt med den tid de lämnade. Harold Bloom, John Simon, Thomas Elsaesser och Nils Petter Sundgren ter sig som statyer på Påskön. Imponerande… men avlägsna.

”Att gamla människor dör är väl för fan ingen nyhet”, fräste en chef på Dagens Eko till mig för många år sedan när jag skulle sända en runa över en känd författare. Nej, kanske är inte en gammal människas frånfälle överraskande men det kan vara ett ”punktum”, ett fruset ögonblick, som gör tiden synlig.

Amerikanen Harold Bloom var en stridslysten, rolig och arrogant förespråkare för fasta litterära värden. Han blev känd för sin ”kanon” där han valde ut vilka texter ur världslitteraturen det var nödvändigt att läsa.

En sådan lista skulle aldrig John Simon ha upprättat. Hade han någon kanon var det över vad man inte skulle befatta sig med. Och den listan var lång. Simon behärskade förutom litteratur även dramatik, musik och film. Men det var inte lärdomen som gjorde honom berömd utan elakheten. Hans recensioner var så sårande att det fanns teaterkompanier och regissörer som vägrade att ge honom biljett.

I min kompassros av kritiker finns också tysken Thomas Elsaesser som avled i december när han var på föreläsningsturné i Kina. Dödsfallet gick obemärkt förbi i Sverige trots att han var den förste innehavaren av den så kallade Bergmanprofessuren i filmvetenskap på Stockholms universitet. Elsaesser turnerade som gästprofessor världen över och har satt avtryck i åtskilliga avhandlingar. I New York Times dödsruna sades att han gjorde studiet av film till en vetenskap.

Och så avled då Nils Petter Sundgren, kunnig inom litteratur, konst och film och en hel del därtill. Han var lika vänlig som John Simon och Harold Bloom var stridslystna. Lika antiakademisk i sin framtoning som Elsaesser var akademisk.

När de nu har tystnat känns det onekligen som om en epok inom kulturkritiken är slut. Men som genre är kritiken avgjort inte död. Tvärtom. Twitterflöden, bloggar och nättidningar fylls av omdömen, analyser och betygssättningar. Alla redaktioner vet att det finns en kö av människor som vill recensera allt från poesi till dataspel. Det finns som sig bör fler åsikter än det finns romaner, filmer, dansverk och pjäser.

Mängden av kommentarer blir till en tsunami som riskerar att dränka verken. Och vem orkar gå till teatern när skådespelarna intervjuats i tv och regissörerna hånats i sociala medier? Vem vill se en Woody Allen-film när det verkligt intressanta inte är hans verk utan hans förhållande till sina barn?

Kritikern behövs för att visa vägen till konsten. Som bekant kan vilken idiot som helst ha en åsikt, kunskaper är svårare att skaffa sig. Det intressanta med en kritikers arbete är inte åsikterna utan hur hen kommer fram till dem.

Klagan är en undergenre av kritiken. Litteraturkritiker har länge klagat på att ingen bryr sig om vad de skriver. Alla från vänner av storbandsjazz till älskare av modern poesi ojar sig över att just deras konstart inte recenseras lika noga som förr. Men egentligen behöver ingen kritiker oroa sig över genren som sådan (däremot möjligen över sin egen placering i den). Att så många gör sig möda att kritisera kritiken tyder på att den för många är meningsfull.

Men på vilket sätt?

Harold Bloom hade inte tvekat om svaret. Han menade att kritikerns uppgift var att ge läsarna vägledning. Ja, läsaren skulle helt enkelt följa Blooms anvisningar. När The Western Canon kom 1994 hade Bloom en lång karriär bakom sig. Han slog igenom på 1970-talet när han skrev om hur skönlitterära författare gör fadersuppror mot äldre kolleger. Med The Western Canon blev han själv en fadersfigur för kulturintresserade som redan oroat sig för videovåld, kommersiell tv, rockmusik och allt annat som hotade den traditionella kulturen. Givetvis fick Bloom mothugg. Bland annat påpekade litteraturvetare att en kanon är lika föränderlig som den föränderlighet den motsätter sig.

Åt detta fnös Bloom. Så kunde han också glädja sig åt större upplagor än de författare han skrev om. Bloom var en litterär flåbuse, men en bildad sådan. Att han var medlem i den så kallade Yaleskolan som närläste Derrida glömdes bort. Bloom var den arge men rättvise lärare 1990-talet verkade behöva. Modernisterna förstod han sig inte alltid på, inte ens dem han tyckte om. Kapitlet om Pessoa i västerländsk kanon är pliktskyldigt men när han skrev om Shakespeare var han nästan lika överdådigt lustfylld som Master Will själv.

Blooms sätt att spela sig själv, Supermagistern, passade i en tid när personligheterna var starkare och mer synliga än sina verk. Bloom må ha varit traditionell i sina värderingar men han uppmärksammades därför att han var provokativ. Eller som han själv sade 1985:

”It is not for nothing that I am known as the truly outrageous contemporary critic.”

När Stephen King fick ett pris 2003 skrev Bloom:

Our society and our literature and our culture are being dumbed down, and the causes are very complex.[...] The decision to give the National Book Foundation’s annual award for ”distinguished contribution” to Stephen King is extraordinary, another low in the shocking process of dumbing down our cultural life. I’ve described King in the past as a writer of penny dreadfuls, but perhaps even that is too kind.

Som provokatör hade dock Bloom sin överman i John Simon som under decennier var USA:s mest fruktade teaterkritiker. Han växte upp i Belgrad och kom som tonåring till USA, som han kritiserade och älskade och framförallt älskade att kritisera. Att samtala med Simon var som att snurra runt i en skenande kulturkarusell. Han var full av referenser till allt och alla. Han hade doktorerat på Harvard men hade lämnat seminariesalarna för redaktionerna. Han var polemisk, ironisk och elak i en manisk blandning som gjorde honom synligare än någon samtida kollega.

Med sina språkkunskaper och sitt intresse för europeisk film befann sig John Simon i ständig konflikt med den amerikanska kultur han verkade i. Det var en hatkärlek som Simon njöt av. Hans skärpa gällde framför teatern. Det var ett nöje att gå på teatern med honom.

Hur många uppsättningar av en pjäs han än sett var uppmärksamheten total när ljuset i salongen släcktes. Och hur många uppsättningar han än slaktat gick han på nästan varje ny uppsättning. Han beundrade klassikerna men hans längtan efter det nya var lika stark som hans missnöje.

Samtidigt fann Simon ett nöje i att vara oförsonligt spirituell. Formuleringsglädjen ökade med elakheten.

Det fanns regissörer som blev överlyckliga när Simon berömde en pjäs i New York Magazine bara för att någon vecka senare vägra hälsa på honom när de såg på någon krog i teaterkvarteren. Under dagarna som gått hade han strimlat någon annan uppsättning.

Det hände förstås att John Simon gillade det han såg. Också då använde han drastiska formuleringar men de var aldrig lika roliga som hans elakheter. I botten av Simons ilska fanns en kärlek till den klassiska kulturen, därför hade han i likhet med Harold Bloom ingen förmåga att ta till sig populärkultur eller ens se dess kopplingar till äldre kultur. Riktigt ilsken blev Simon när kritiker var positiva mot populärkultur med akademiska argument. När jag en gång talade uppskattande om en underhållande film fräste Simon: ”Yes Mikael, you’re one of these critics who have read film and seen the book it’s based on. I am not!”

Sedan bjöd han på en god cocktail. Med tanke på hans bildning och språkkunskaper skulle man kunna tro att Simon satte en ära i att använda intellektuella metoder som ”närläsning” av film, men det var förstås tvärtom. Just den oborstade kultur Simon fördömde lockade honom. Den bildade Simon var inte olik Jonathan Swift: rasande, rolig och missförstådd. Mest (ö)känd blev Simon för sina omdömen om skådespelarnas fysik som ingick i mer allmänna sågningar. Om Barbra Streisand eller rättare sagt om hennes näsa skrev han att den:

cleaves the giant screen from east to west, bisects it from north to south. It zigzags across our horizon like a bolt of fleshy lightning.

Det var inte enda gången han recenserade skådespelare utifrån deras utseenden. Det skadade hans eget anseende mer än skådespelarnas. Till hans heder skall sägas att han visade självironi när han parodierade sig själv som elak gubbe i ett tv-program. Men hans eftermäle är trots allt just ”elak”.

Simon fortsatte att skriva långt efter att han avskedats från New York Magazine (om jag minns rätt påstod han att det var för att han kritiserat en skådespelerska som var flickvän till tidningens ägare). Polemiken höll hans namn levande och Simon fortsatte att skriva in flera decennier, men när 1980-talet var över var kritikern inte längre en magister som satte betyg. Nu gällde det att vara en guide genom tidsgalaxen. Den rollen avstod John Simon från.

Till 1990-talet hörde inte bara populärkultur uppvärderades utan också att kritiken ändrade form. ”Seriös kultur” började recenseras som populärkultur. Alltfler tidningar började betygsätta verk med symboler. Det blev inne att skriva slängigt och göra ”typ tidsmarkeringar”. Samtidigt började den akademiska världen och seriösa kritiker ta populärkulturen på allvar. Redan Göran Printz-Påhlson hade på 1960-talet skrivit om Bob Dylan som möjlig Nobelpristagare. Då var han ett undantag. Idag analyseras en ny skiva av lady Gaga som ett inlägg i samhällsdebatten.

Hur hamnade vi där?

Utvecklingen föregicks inte av en hård kamp. Tvärtom. Progressiva intellektuella ville upphäva skillnaden mellan fin- och populärkultur. Till och med BLM funderade på att börja skriva om rockmusik och film. Men höll fast vid det gamla och försvann. Att inkorporera populärkulturen föreföll livsviktigt för institutionerna. Men det blev aldrig någon sammansmältning av lågt- och högt som modernisterna drömt om. Populärkulturen tog över. Finkulturen reducerades.

När Thomas Elsaesser avled i december 2019 försvann en företrädare för populärkulturens uppvärdering. New York Times rapporterade om Elsaessers död under rubriken ”Film scholar with a broad view”. Det var ett understatement.

När universiteten på 1960- och 70-talen startade filminstitutioner studerade man de stora förnyarna av filmkonsten: Bergman, Fellini, Kurosawa. Men Elsaesser slog igenom med essäer om Douglas Sirk och andra regissörer ur det som då uppfattades som Hollywoods B-lag.

Förändringen var större än man kan ana idag. Filmkritiken trampade länge i fotspår Truffaut, Rohmer och Chabrol gjort på 1950-talet när de – till läsarnas och ibland även regissörernas förvåning – utropade Hitchcock, Howard Hawk och andra äldre Hollywoodregissörer till ”stora konstnärer”. Det var ett nytt perspektiv men det handlade fortfarande om att analysera (dolda) mästerverk. Elsaesser och hans kolleger gick längre. De tog B-filmer och behandlade dem som viktiga även om de inte var mästerverk. De övertygade förmodligen inte alla sina läsare, men nästan i det fördolda vände de på en smakernas hierarki som existerat i sekler. Denna kritiska omvärdering kom att omfatta alla konstarter. Ingen intellektuell kunde längre ignorera populärkulturen.

Omvändelsen var väl förberedd. 90-talisterna förverkligade vad tidigare generationers modernister drömt om: blandade högt och lågt. Men sett på ett par decenniers avstånd kan man undra om inte de lågkulturella studierna bäddade marken för nutidens instrumentella syn på konst.

”Ska allt ha samma värde? Ska vi inte tala om kvalitet längre”, utbröt en förtrytsam lärare när jag läste litteraturvetenskap på 1970-talet.

Föga anade han vad som skulle komma. ”Konst för konstens skull” är numera ett skällsord. Istället skall kulturen vara bra för miljön, stävja ungdomsbrottsligheten eller åtminstone gynna turismen. Den som tycker jag överdriver kan erinra sig hur Peter Handkes Nobelpris togs emot.

Det produceras förvisso fortfarande finkultur och den recenseras. Men vad varken Elsaesser, Bloom eller John Simon räknade med var att debatten skulle ta slut. Striden är över. Inte för att populärkulturen segrat utan därför att få bryr sig om den kulturella hierarkin. Det finns knappt någon debatt om estetik. Det finns personangrepp, påhopp, Twitterstormar och tv-soffor. Men det bildade samtalet har tystnat eftersom det förutsätter deltagare som vill lyssna.

Utvecklingen går inte att vrida tillbaka. Vi lever i en tid som kräver en ny sorts kritiker. Eller en nygammal?

Nils Petter Sundgren brukade de sista decennierna av sitt liv säga att om han hade varit ung skulle han inte blivit filmkritiker utan valt en annan bransch. Kanske IT eller reklam – något ställe där intelligenta människor samlas, tillade han och log snett mot den som frågat.

Den var ett stillsamt konstaterande av att kritikens tid är över. Varför?

Det självklara svaret är att alla har blivit kritiker. John Simon, Harold Bloom och Thomas Elsaesser hade alla en fot i den akademiska världen och den andra i medievärlden. Robert Musil tänkte sig i Mannen utan egenskaper att en tidningsredaktion var som ett slags universitet. Önsketänkande skulle Bloom ha sagt. Hemska tanke, tyckte journalister som använde ordet ”akademiskt” för att såga en bok. Men spänningen mellan akademierna och redaktionerna var fruktbar. Akademiker skrev bättre, kritiker och journalister läste på.

Idag bryr sig få om vad som händer på universiteten utom de anställda och de som hoppas bli det. Och dödsmedvetandet hos redaktionerna är starkare än deras formuleringsförmåga.

Åtskilliga kritiker – det är en yrkesgrupp med anlag för dysterhet – har förutspått kritikens död. Men det är nog fel. Filmtidningen Chaplin lades ner av Filminstitutet men nu finns det två bra nättidningar om film (FLM och Point of View). Webbtidningen och sajten Örnen och Kråkan är ypperlig för alla som vill läsa om poesi. Tidskriften Lira kommer ut på papper men nätupplagan ger mycket aktuella information.

Kritiken är alltså inte död. Men vad ska den handla om?

Ingmar Bergman brukade säga att man behöver en kritiker av samma slag som man behöver en husläkare. Någon vars omdöme man kan lita på. Sedan kan man gå vidare till specialister.

Det är långt från nykritiken som Barthes och andra lanserade på 1960-talet då texten blev viktigare än den som skrivit den. Barthes själv svängde tillbaka till mer författarintresserade tolkningar och började skriva om mode, design, film, reklam och konst. Barthes är borta sedan länge men hann visa ett alternativ till den intellektuelle som upphöjd smakdomare. Vad han och andra kring tidskriften Tel Quel inte förutsåg var att Smakdomaren skulle bli Moralist. I Sverige har moralismen länge varit en folksport. DN:s kultursida har ibland en nästan frikyrklig framtoning. Den är tidningen inte ensam om. 70-talsdogmatismen är tillbaka om än med andra nyckelord.

Möjligen saknar kulturredaktionerna självförtroende. De tror inte på kulturens betydelse. Fallet med den franske författaren Gabriel Matzneff som skrivit en lång serie dagböcker som till stor del handlar om sex med minderåriga visar hur kritikerna duckar. Att Matzneff bör åtalas för övergrepp på minderåriga föreföll mig självklart redan första gången jag läste en av hans rätt enkla böcker. Men ska utgivningen stoppas? Rimligen borde litteraturkritiker protestera – men de vågar förmodligen inte av risk för att bli offer i nästa politiskt korrekta kulturdebatt.

I en lättskrämd litterär värld behövs professionella kritiker som utvecklar yrket. Problemet är inte att kultursidorna förändrats. Problemet är att de inte ändrats nog. Att pliktmässiga och tråkiga recensioner av mediokra böcker, sega teaterföreställningar och trist måleri inte publiceras stör mig inte. Men jag saknar Blooms och Simons stridslystnad. Ändå tror jag inte striden är lösningen.

Nils Petter Sundgren beskrev sig själv som en ständig turist. Det låter fridfullare än vad det var. Jag minns hur en vänsterkritiker kallade honom för ”en havererad intellektuell” som inte åstadkom något av värde. Kollegerna på tv fann honom alltför intellektuell som snobbade med sina kunskaper när han borde ha brytt sig mer om publiksiffror.

Roland Barthes talade om textens trädgårdar. Också det en formulering som irriterade mer militanta skribenter. Men idag är det dags att släppa lös den vandrande kritikern i kulturens trädgårdar. Dags för en lustfylld kritikergeneration att ta över. Film, musik, måleri, teater och dans är redan inspirerade av varandra. Litteraturen är påverkad av alla konstarter. Vår tid behöver kritiker som vågar korsa genregränserna, vågar ta risken att bli motsagda, att göra fel. Vår tid behöver också kritiker som inte drabbas av moralpanik, kritiker som bjuder in, öppnar portar – och vågar gå fel.

I eftermälena till John Simons död (så kritiska att de inte kan kallas för runor) noterade en skribent att Simons texter inte gynnade den konstart han älskade. Det kan tyckas vara en naiv anmärkning, varje kritiker talar i egen sak. Men efter ha läst och skrivit många recensioner tycker jag att texten bör göra läsaren rikare oavsett kritikerns bedömning av verket. Kulturen blir rikare ju fler vi är som delar den.

Ingmar Bergman brukade framhålla att kritiker och konstnärer egentligen uppträder på samma scen. Bägge skapar. Barthes tyckte att en intellektuells plikt var att svara intelligent oavsett vem som frågade, oavsett om frågan gällde låg- eller högkultur.

Tid för generösa och krävande kritiker. Smakdomarna får fällas av amatörer.

Mest lästa just nu

1) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

2) Rationalitetens rötter i religion av Torbjörn Elensky

3) Till vilket pris som helst? av Eva Forslund

4) Denna svåra insikt av Bengt Ohlsson

5) En historia om känslor av Joel Halldorf

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...