Ljus i mörkret

Julen står för dörren. Överallt lyser ljusen. Vi myser – medan världen lider. Sällan har vi varit så akut medvetna om så många smärtpunkter samtidigt. Informationsteknologin leder all världens ondska rakt in i våra hjärnor, klistrar lidandet på våra näthinnor. Vad gör man då när det lackar mot den svenska myshögtiden, när knäcken och skinkan, Stilla natt, jul­oratorium, clementiner och grandoft tränger sig på?

Faktum är att julen kommer extra lägligt i en tid när den mänskliga ondskan tycks pressa sig in i våra tankar som aldrig förr. När kriminaliteten och antisemitismen exponerar ett samhälle vars grundvalar är illa anfrätta. När krigen tycks utan slut, när människor förtrycks av mullor, talibaner och despoter.

Då!

När västvärlden har strypt allt andligt näringsintag och kvarvarande livstecken enbart beror på välståndet, som fungerar som respirator åt en dödsdömd patient. När vi inser att vi inget har att sätta emot de krafter som vill förstöra våra samhällen. Inget att hämta kraft ur, inget att enas kring, inget att försvara som inte lika gärna kan användas av dem som vill oss illa.

Då kan det bli jul på riktigt.

kanske hör du till den växande skara svenskar som går på midnattsmässa. Det är en ny tradition i Sverige, hämtad från katols­ka kyrkan, men har på bara sådär 50, 60 år lyckats utkonkurrera julottan alldeles.

Om du är en av dem som går till kyrkan sent på julaftonskvällen, kommer du sannolikt få höra texten från Jesajas nionde kapitel läsas. Den börjar så här: ”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.” Senare i kapitlet talas om att ett barn blir oss fött, en son blir oss given, en son vars namn, förunderligt nog, ska vara Evig fader.

Det är en text som manifesterar sig 700 år senare för herdarna på ängen utanför Betlehem, den första julnatten: ”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem.” Och så berättar ängeln om en stor glädje för hela folket, om ett barn som är fött, ett barn som är Messias, Herren.

Det är i mörkret som ljuset ska komma.

i början av november skrev den världskända och omåttligt modiga islamkritikern Ayan Hirsi Ali om sin väg från islam, via ateismen, till kristendomen.

Det var en originell text, liksom trevande och undersökande. Det fanns ingen nyfrälst halleluja-extas över texten. Men den andades hopp, det enda lilla hopp som står att finna när världen är mörk.

Hirsi Ali identifierar tre huvudsakliga hot mot Västerlandet: kinesisk och rysk imperialism, växande global islamism och den woke-ideologi som undergräver precis allt som vår civilisation vilar på. Vi försöker försvara oss med militära och ekonomiska vapen, med teknologi och diplomati. Men vi förlorar mark hela tiden.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Vi behöver, skriver Ayan Hirsi Ali, samlas kring vårt judisk-kristna arv. Vår civilisation föddes inte under upplysningstiden. Synen på människan, omsorgen om de svaga, utbildning och rättvisa lagar, alla våra friheter – allt detta som vi vanligtvis tillskriver sekulära, progressiva rörelser från 1700-talet och framåt, är ju produkter av en mycket längre historia. Bara om vi erkänner vad vi är och har, och blir rädda för att förlora det, kan vi finna styrka nog att försvara vår civilisation.

men, skrev hirsi ali, hennes nyfunna tro handlade inte bara om kampen för den västerländska civilisationens överlevnad. Det fanns även en personlig dimension i hennes omvändelse. Hon hade erfarit att tillvaron utan någon andlig tillflykt var outhärdlig, snudd på destruktiv.

För det folk som vandrar i mörkret. Det är för dem som ett stort ljus ska stråla klart. Det finns ingenting i världen som kan vara så mörkt och svart att ljuset från barnet i krubban inte kan förvandla förtvivlan till frid. Ni kanske skrattar. Men läs till exempel den kristna, nederländska motståndskvinnan Corrie ten Booms vittnesbörd från koncentrationslägret där hon och hennes syster satt. De var sannerligen i ”dödsskuggans dal”. Men det visade sig vara sant som evangelisten Johannes skriver, att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Så trots allt: God jul! 

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare