När hon gjorde en tämligen detaljerad genomgång av energiinnehållet i ett antal stapellivsmedel kände den rättmätiga vreden inga gränser. I synnerhet inte på kultursidorna.

Erik Rosén i Aftonbladet lät efterlysa ”en större plan för samhället än att pissa på dem som vi tycker borde gjort bättre val och ätit mindre paprika”. Rasmus Hansson föreslog i en så kal­lad vass satir att man helt enkelt kunde äta upp de fattigas barn. Jodå, Hansson skrev också – med elegansen hos en ­påse skridskor – att han minsann kände till Jonathan Swift.

”Hon går från att vara en människa till att bli något annat.”

Men det räckte inte. Det hela var så till den milda grad förgripligt att man var tvungen att gå över ån efter vatten. Eller i alla fall över Nordsjön efter monstret.

Lena Andersson ”åkallar sin inre Margaret Thatcher”, menade Kristina Lindqvist i Dagens Nyheter. Genom självsuggestion förflyttar sig Andersson till ett tillstånd av gränslös empatilöshet. Hon går från att vara en människa till att bli något annat.

För vem passar bättre än Margaret Thatcher? Thatcher The milk snatcher. Järnladyn. Med sin särskilt brinnande brist på medmänsklighet.

Och som hon uttryckte sig!

I en intervju 1987 i Womens Own sa den brittiska premiärministern att ”there is no such thing as society”.

Det hela framstår som huvudlöst. En sorts bisarr atomism.

Sa hon verkligen så? Ja. Menade hon verkligen att det inte finns något samhälle? Nej.

Intressant nog fäste tidningens redaktörer inte heller någon större vikt vid citatet, utan den som fick snurr på det var en viss Tony Blair. Blair hade knappt börjat den resa som skulle göra honom till premiärminister. Men spinna kunde han redan 1987. Resten är historia. En oändligt upprepad och djupt missvisande historia.

För vad sa Thatcher?

”I think we’ve been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it’s the government’s job to cope with it… They’re casting their problem on society.

And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families, and no government can do anything except through people, and people must look to themselves first.”

Hon talar om samhället som en väv av varand­ra ömsesidigt beroende människor, men också om att staten inte kan vara något utanför människorna.

”It’s our duty to look after ourselves and then, also, to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There’s no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation.”

Charles Moore skriver i den tredje delen av sin auktoriserade Thatcherbiografi:

”Far from advocating selfishness, she was arguing against it. […] As so often in her thinking, she was reflecting on the balance between dependence and independence, arguing that the former could be sustained only by plenty of the latter.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tio år efter sin död är Margaret Thatcher som en häxa i en Disneyfilm. En egen populärkulturell tradition. Och kanske ligger förklaringen till besattheten där.

Billy Bragg kallade henne för sin största inspirationskälla. Morrissey placerade henne på giljotinen med frågan: ”When will you die?” Thatchers död är ett tema i låtar från en rad upphovsmän: från Elvis Costello till Elton John. Det hela är unikt.

Kanske är det här vi hittar de svenska kulturskribenterna. De är – som många av oss andra – marinerade i en brittisk populärkultur där hatet mot thatcherismen var en huvudingrediens. Och demoniseringen av Thatcher en hörnsten. Varje fjortonåring som upptäcker London Calling eller Viva Hate sugs in i det.

Det blir en kulturell appropriering, som handlar om att man ”egentligen” är uppvuxen med arbetslösa föräldrar i Sheffield på åttiotalet. Och inte alls i Falköping, Sollentuna eller Ängelholm.

Så åkalla din inre Joe Strummer. Han sjunger ut sin frustration och sitt hat över det England Margaret Thatcher skapade och som du växte upp i genom dina skivor och sönderlästa nummer av New Musical Express.

Hör upp, Lena Andersson! This is England!