Få anade väl vid den nya alliansregeringens tillträde 2006 att det under de kommande åren skulle bli ett sådant liv om just precis försvarspolitiken av alla frågor.

Det var ju ändå det gamla försvarspartiet, Moderaterna, om än i ny tappning, som tog över såväl utrikes- som försvarspolitiken. Och i regeringens absoluta topp befann sig dessutom en före detta fjälljägarsoldat, som tillika gått ut som kursetta vid Lapplands jägarregemente; det kändes på något vis betryggande.

Men det tog inte lång tid förrän det började mullra i de borgerliga väljarleden. Att det var stora försvarsreformer på gång var väl i och för sig väntat – och sådana hade ju redan Anders Björck, Bildtregeringens färgstarke försvarsminister, genomfört på sin tid, utan att det protesterades särskilt högljutt.

Men medan Björck omvandlade det svenska försvaret enligt principen ”smalare men vassare” har Reinfeldtregeringarnas reformer lett till ett försvar som samme Björck beskriver som ”smalare men kassare”. Däri instämmer uppenbarligen många borgerliga väljare.

Klivet har förvisso varit rejält från det gamla högerpartiets klassiska paroll om Försvaret främst! till dagens särintresse. För de nya Moderaterna, eller i alla fall dess ledning, är det inget särskilt med just försvaret – det är bara en politisk fråga i mängden, utan någon speciell symbolik eller plats i det nymoderata hjärtat.

Det är i försvarsfrågan som utvecklingen inom Moderata partiet – som ju dominerar inte bara regeringskoalitionen utan även utrikes- och försvarspolitiken – är allra mest påtaglig, och där klyftan mellan nytt och gammalt är som allra störst. Den osentimentala hållningen till partiets snart 110-åriga historia likaså.

Men det är inte bara de moderata försvarsvännerna som har känt en tilltagande alienering gentemot den borgerliga regeringens utrikespolitiska linje.

Bland Folkpartiets många Israelvänner är förundringen stor över att partiets företrädare i regeringen stillatigande accepterar prioriteringen av de palestinska intressena av den moderate utrikesministern, som i mångt och mycket definierar alliansens utrikespolitik.

Och i Natofrågan – en annan folkpartiklassiker – har Sverige inte rört sig en millimeter närmare medlemskap, trots att både FP och M har frågan på sitt program och lovade att ta tag i den under en andra mandatperiod.

Statsministern låter sig emellertid inte bevekas av oron bland väljarna.

Fredrik Reinfeldt räknar kallt med att de gammelmoderata försvarsivrarna dels är för få, dels att den moderata identiteten ändå är så stark att de i slutänden inte klarar av att överge sitt gamla parti. Och inte minst: att de helt enkelt inte har någon annanstans att ta vägen.

Men nu tar de övriga borgerliga partierna upp kampen om försvarsvännerna – och där har Jan Björklund, Natovän och officer, en klar fördel.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På sina håll viskas det nu till och med om det allra mest förbjudna; om steget över till S, där Peter Hultqvist för vissa börjat framstå som en företrädare för gammalt sunt förnuft i försvarspolitiken.

Den politiska erfarenheten säger att val sällan vinns på utrikes- och försvarspolitik, i alla fall inte i fredstid. Bland de arbetsgrupper som alliansen just tillsatt inför valet 2014 lyser både utrikespolitik och försvar också med sin frånvaro. Statsministern och hans allians satsar uppenbarligen på att plånboksfrågorna ännu en gång kommer att leda väljarna rätt på valdagen, precis som vid föregående val.

Men det var innan landets överbefälhavare avancerade till rikshjälte efter sina varningar om enveckasförsvaret.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik.