2015 var ett annorlunda år för public service. Status quo rubbades. Det var inte längre business as usual.

Det stora skalvet var en uppmärksammad regerings-pm i Storbritannien som i detalj ifrågasatte BBC:s fundament. BBC är ett omhuldat medieföretag men också en lämplig slagpåse för makthungriga politiker. Att bråka av sig på BBC sker med jämna mellanrum, men den här gången var det ändå annorlunda.

Såväl finansieringsmodellen och BBC:s effektivitet som dess breda uppdrag och påverkan på kommersiella medieföretag ifrågasattes. Ska BBC verkligen lägga värdefulla licenspengar på dansprogram och lättsmält underhållning? Och när den tekniska konvergensen gör att samhällsnyttig journalistik inte längre behöver distribueras via dyr radio och tv-teknik höjs röster om att kanske andra än BBC kan skapa det där uppbyggliga innehållet?

Debatten har delvis flyttat till Sverige. Under 2015 uttrycktes framförallt en utbredd oro över att SVT:s nya satsningar, som Edit och en receptsajt, skulle skada de kommersiella medieföretagen. En oro som bland andra Gunilla Kindstrand gav uttryck för i Axess nr 8/2015.

När nu de två offentligt finansierade mediebolagen lämnat in sina verksamhetsredovisningar för 2015 vore det inte konstigt om de besvarade några av dessa frågeställningar.

Public service-redovisningarna är en egen genomgång av om bolagen uppfyller sändningstillståndet. SVT och SR mäter och redovisar noggrant allt från antalet sända repristimmar av barnprogram, meänkieli-tv, antal skidskyttetävlingar och antalet följare i sociala medier. Ett slags bokslut som granskas av Myndigheten för radio och tv på uppdrag av kulturdepartementet. Public service lägger ned mycket tid och resurser på att redovisa att de uppfyller uppdraget. SVT har till exempel ålagts att 55 procent av programmen ska produceras utanför Stockholm och som av en lycklig slump nådde de förra året 56 procent. Både SVT och SR lyckas enligt sina egna bedömningar nå upp till alla uppsatta målen i sändningstillståndet. Allt självberöm, förnöjsamhet och all måluppfyllnad ger efter en genomläsning av rapporterna en sötsliskig smak.

Då kan det vara uppfriskande nyttigt att vid sidan av dessa redovisningar läsa rapporten Svenskt medieutbud av medieforskaren Kent Asp, utförd på uppdrag av Myndigheten för radio och tv.

Han kommer fram till att SVT de senaste åren kraftigt ökat det totala antalet sändningstimmar medan andelen svenskproducerade timmar är konstant. Asp noterar att det informationsinriktade utbudet minskar för SVT och att utbudet i SVT 2 förra året blev alltmer underhållningbetonat på bästa sändningstid. Andelen informationsinriktade program på bästa sändningstid i SVT:s stora kanaler har minskat de senaste tio åren och är som allra lägst under 2015 – men samtidigt sänder SVT mer informationsinriktat innehåll än underhållning. SVT och SR uppfyller alltså kraven på innehållet, men räcker det?

Kritiken i Storbritannien och även i Norden handlar snarare om underhållning överhuvudtaget ska finansieras med offentliga medier. De offentligt finansierade medierna vill sända de stora programmen för att behålla publiken. ”Bara genom ett stort genomslag kan SVT behålla sin ställning som ett demokratiskt verktyg”, skriver SVT i en passage i sin egen redovisning.

Men det är ingen invändningsfri utsaga. Det skulle gå utmärkt att vända på kuttingen: bara genom att vara ett demokratiskt verktyg kan SVT få ett stort genomslag. Idag är det demokratiska uppdraget målet men inte medlet och i sin jakt på stort genomslag och stora publiker måste det demokratiserande smöret bredas så tunt att det inte ger smak. Om de offentligt finansierade mediebolagen hade i uppdrag att maximera den demokratiska effekten av sina pengar skulle det knappast vara avgörande att nå så många som möjligt.

Svt:s mål att ha ett stort genomslag är dessutom en självpåtagen uppgift. Det är inte något som är specificerat i sändningstillståndet, men är förstås kopplat till licensavgiften: utan ett brett tittande blir det allt svårare att legitimera licensavgiften. Finansieringen står och faller med ett stort genomslag, speciellt om licensavgiften ersätts med andra mer frivilliga affärsmodeller.

En annan smärtpunkt i dagens public service-diskussion är bolagens relation till det kommersiella medielandskapet. Den kommersiella mediebranschen har stora finansieringsproblem i såväl Sverige som Storbritannien. BBC och SVT är offentligt finansierade och behöver inte turboutveckla sin affärsmodell. Många aktörer oroas över att en alltför stark public service skadar de viktiga kommersiella medierna. I Sverige var oron så stark att regeringen 2013 tillsatte en utredning som i maj förra året lade fram slutrapporten ”Public service-bolagens marknadspåverkan”.

Slutsatsen löd att innehållet i SVT inte fått ett mer underhållningsinriktat utbud och kunde därmed inte anses vara marknadspåverkande – en mycket förenklad och kritiserad slutsats men som alltså talade för SVT:s sak. Men inte ens denna positiva rapport refereras i public service-redovisningen. Ordet ”marknadspåverkan” existerar inte i redovisningarna. Samtidigt finns det ett uppdrag att öppna upp public service-bolagen mot den kommersiella mediemarknaden genom att ålägga dem att köpa in externa produktioner. Där har SVT kommit en bra bit (40 procent enligt deras eget sätt att räkna), medan Sveriges Radios användande av externa produktionsbolag är 157 miljoner kronor. Det motsvarar 5,7 procent av de totala kostnaderna och är på decimalen samma andel som 2014.

Det blir rent parodiskt när de då i redovisningen berömmer sig själva för den internsajt som startades 2014 för externa bolag. Den blev enligt redovisningen ”än mer informativ” under 2015 och det genomfördes ett lunchmöte och flera utbildningsdagar i sociala medier. Men någon reell förändring i andelen externa produktioner uteblev alltså.

Sveriges radio är helt enkelt helt ointresserat av att öka andelen externa produktioner. I Storbritannien, däremot, lanserade BBC-chefen Tony Hall förra våren en ny strategi: ”compete or compare”. Som tidigare ska en fjärdedel av BBC:s innehåll vara producerat av externa producenter, enligt brittiska sändningstillståndet. Men framöver ska allt konkurrensutsättas, förutom nyheter och några andra program. Syftet är inte billigare BBC-produktioner utan mer innovation, mer kreativitet och effektivitet.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En liknande frisk luft skulle utan tvekan betyda mycket för Sveriges Radio. Men SR:s public service-redovisning pekar inte ut någon ambition i den frågan. Redovisningen genomsyras av en påtaglig tillfredsställelse med egna workshoppar och utbildningsdagar.

Det finns säkert flera förklaringar till public service-bolagens förnöjsamhet men en ligger nog i att de arbetar i allmänhetens tjänst med både sin journalistik, information och underhållning. De står på tittarnas och lyssnarnas sida i sin granskning och sina avslöjanden.

Problemet är bara att det gör även de flesta kommersiella medieföretag – även bland de stora kommersiella medieföretagen är det läsaren, allmänheten som är uppdragsgivaren. Det kommersiella medieföretag som går ägarens, maktens eller annonsörens vägnar blir snart av med sina läsare och tittare. Även för en journalist på säg Mittmedia, Dagens Nyheter eller Aftonbladet är detta självklart: de kommersiella medierna arbetar förstås också i allmänhetens tjänst. Allt annat vore provocerande.

Men den polletten har inte trillat ned i SVT:s och SR:s redovisningar.