Den vetenskapliga metodens verkliga styrka visar sig nämligen just i dess förmåga att angripa det ännu okända, och, i minst lika hög grad, i dess beredvillighet att överge tidigare försanthållanden om det skulle visa sig nödvändigt. Som varje forskare kan intyga finns det ingenting mer spännande än ett experimentresultat som bryter mot den etablerade teorins förutsägelser – spännande för att det i avvikelsen bor ett löfte om fördjupad kunskap och nya insikter. Kvantmekanikens och den allmänna relativitetsteorins spektakulära förutsägelseförmåga är, till exempel, fascinerande i sig, men det är först vetskapen om att dessa två framgångsrika teorier om verkligheten är sinsemellan oförenliga som gör situationen verkligt rafflande.

Lawrence M Krauss är teoretisk fysiker och som sådan medveten om de olösta problemens dragningskraft. Därav titeln på hans senaste bok – The Known Un­knowns – som med en anspelning på tidigare amerikanska försvarsministern Donald Rumsfelds famösa fras guidar sin läsare bland fundamentala och ännu oavgjorda frågor om bland annat rummets, tidens och medvetandets natur. Under rubriken ”sådant vi vet att vi inte vet” ryms förstås publikfavoriter som frågan om existensen av annat liv i universum, huruvida tidsresor är möjliga och vad som finns på insidan av ett svart hål – men också mer generella frågeställningar i stil med varför materiefördelningen i universum ser ut som den gör, eller vilka evolutionära mekanismer som kan tänkas ligga bakom medvetandets uppkomst. The Known Unknowns rör sig alltså inte enbart inom Krauss eget fält – som han tidigare utforskat i böcker som A Universe from Nothing och The Physics of Star Trek – utan också in i biologins, neurologins och datateknologins områden.

Den som på mindre än 250 sidor bokstavligt talat vill avhandla livet, universum och allting, måste med nödvändighet vara kortfattad, och Krauss är också synnerligen selektiv i sin presentation. Neutrinon ägnas till exempel ingående uppmärksamhet medan kvantmekanikens grunder avhandlas i fempunktsform på lite drygt två sidor – helt i linje, förstås, med bokens fokus på det ännu outforskade. Också författarens hänvisningar erbjuder intressanta nedslag snarare än överblick: läsaren rekommenderas förkovran i form av en artikel på arxiv.org och ett ämnesöverskridande seminarium med Johnny Depp, snarare än Einstein, Schrödinger och Bohr.

Som populär författare är Krauss uppfriskande saklig och direkt. Där populär fysik ofta förlorar sig i skikt av pedagogiska liknelser – rumtidens krökning som en studsmatta bågnande under ett bowlingklot eller det expanderande universum som en russinspäckad jäsdeg – är The Known Unknowns relativt fri från didaktiska grepp. Krauss berättar om forskningsläget, redogör för de relevanta begreppen, levererar en kort analys av situationen, och så är det inte så mycket mer med det. Stilistiskt är det knappast lysande, men å andra sidan ganska uppmuntrande i sitt vad det tycks grundmurade förtroende för läsarens intresse för sakfrågorna – liksom hennes förmåga att stoiskt gå vidare även om någon teknisk utläggning skulle visa sig svår­genomtränglig. Inom genren av framståen­de-forskare-skriver-för-allmänheten kan Krauss prosa sägas placera sig i ett habilt mellanskikt. Inte lika humanistiskt orienterad och stilistiskt medveten som en Brian Greene, men mer medryckande än de torraste av sina kolleger. Någonstans mellan Frank Wilczek och sir Martin Rees, kanske, och sämre sällskap än så kan man tänka sig.

”Det är den klassiska mekaniken som är en slarvig uppskattning av den underliggande, kvantmekaniska verkligheten.”

Idémässigt driver Krauss inte heller någon egen linje, åtminstone inte när det kommer till sitt eget ämne. Det är förstås ingen ovanlighet inom genren – med några undantag i form av namn som Roger Penrose, Lee Smolin och Sabine­ Hossenfelder tenderar den populära fysiklitteraturen att vara redogörande snarare än argumenterande. Då och då erbjuds läsaren emellertid ett oväntat perspektiv på forskningsrönen, som när författaren med en referens till kollegan Sidney Coleman ifrågasätter relevansen av de olika tolkningarna av kvantmekanikens kontraintuitiva resultat: När vi talar om tolkningar av kvantmekaniken är det, menar Krauss, bakvänt: det är den klassiska mekaniken som är en slarvig uppskattning av den underliggande, kvantmekaniska verkligheten och således är det den klassiska mekaniken som borde tolkas i termer av den mer fundamentala teorin, inte tvärtom. Varför förväntar vi oss att det ska finnas en klassisk beskrivning av kvantmekaniken, när det klassiska beteendet uppträder enbart i vår klumpiga approximation?

Mellan raderna skymtar också stundtals ett temperament som man nog får beskriva som starkt präglat av naturvetenskapens ideal. Ur kapitlet om med­vetande, till exempel: ”Min fru säger att min hund alltid verkar ledsen och nedstämd när jag är hemifrån. Det låter förstås väldigt rörande, men är kanske snarare vittnesbörd om hennes medvetna omsorg om mig och min hund, än något entydigt bevis för att min hund har känslor.”

Det är också främst i partierna om medvetande och liv som jag som läsare får lust att verkligen gå i idémässig dialog med Krauss ståndpunkter, inte sällan för att invända mot dem. Till exempel är ett hårdraget påstående som att det utan språk ”inte finns något medvetet sinne, enbart en hjärna” – att språk och tänkande med andra ord är helt och hållet synonymt – långt ifrån självklart giltigt, och också något mer omstritt än vad Krauss ger sken av.

Överhuvudtaget förlorar texten en del i skärpa så snart Krauss lämnar de rena forskningsrönens område. Visserligen är det lätt att hålla med författaren när han i ett avslutande stycke uttrycker sin oro för att en upptagenhet vid kränkningar, offermentalitet och marginalisering hämmar en av den vetenskapliga metodens grundvalar, nämligen förmågan att kritiskt ifrågasätta alla påståenden, oberoende av vem som står bakom dem. Om något hotar det ”Jag vet inte” som Krauss menar är en kärnpunkt i den vetenskapliga praktiken är det tveklöst det ideo­logiskt drivna kravet att inta den rätta ståndpunkten, som om denna vore en gång för alla bestämd. Universum, betonar Krauss gång på gång, bryr sig inte det minsta om vilka ekvationer vi tycker ser vackra ut, eller vilka teorier vi skulle föredra – och detta gäller i högsta grad också de raster av mänsklig moral som vi tenderar att lägga ut över vår värld.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Något mindre klarsynt är möjligen författarens bemötande av farhågor gällande en framtida övermänsklig (och potentiellt medveten) artificiell intelligens med ett sorglöst avfärdande; ”Visst, en värld där vi inte längre är de dominanta kognitiva organismerna skulle vara en annan värld. Men varför måste den nödvändigtvis vara sämre?” Det är en retorisk fråga som helt förbigår att de främsta riskerna knutna till en hypotetisk övermänsklig AI gäller dess inställning till oss. Vad är det till exempel som säger att den skulle behandla oss med mer respekt än vi idag behandlar, säg, en gris?

Dessutom anför han, som svar till dem som känner skepsis inför den digitala teknikens utveckling, Platons berömda motstånd mot skrivkonsten: Då var det skriften man var emot, idag är det AI-utveckling och skärmkultur. Det är, vill jag påstå, ett slappare argument än vad som anstår en prisbelönt fysiker – eftersom giltigheten hos Platons farhågor om skrivkonsten strängt taget inte säger något alls om giltigheten hos en teknikkritik av idag. Med tanke på att Platons oro bland annat gällde skrivkonstens påverkan på den enskilda individens minne är det för övrigt högst sannolikt att han hade rätt.

Icke desto mindre är det ganska få författare förunnat att ha förmåga och kunskaper nog att inom samma pärmar skriva intresseväckande om tidens natur, universums födelse, materiepartiklarnas egenskaper och split brain-fenomen. Med det i åtanke må kanske vissa brister faktiskt vara förlåtna.