I en av Chaucers Canterburysägner från 1300-talet vill en köpmanshustru pigga upp sig med en shoppingrunda och ber att få låna hundra franc av sir John. Men sir John är en fattig munk som först måste låna pengar av köpmannen för att kunna hjälpa frun. När sagan är slut efter litet tjuv- och rackar­spel har kvinnan betalat av samma skuld två gånger genom att ha sex med både munken och köpmannen. Och allt är frid och fröjd.

Köpmannen i Venedig, Middlemarch och En julsaga är andra klassiker i en lång tradition av berättelser som lutar narrativet mot den blandekonomi av monetära och sociala transaktioner som historiskt varit en del av människans vardag. Anseende, familjeband och tjänster har genom tiderna urskillningslöst mixats med sedlar, kreditnotor och aktiebrev. Under 5 000 år har finansiell skuld varit tätt sammanflätad med personliga relationer och moraliska påbud. Sumererna höll ordning på skuld och fordringar med hjälp av lertavlor redan innan det fanns pengar, och kloka härskare lärde sig att utropa skuldamnesti lagom till nyår för att undvika kravaller. I de tidiga veda­texterna talas det återkommande om det farliga i att försätta sig i skuld, medan islam, judendomen och kristendomen såg det finansiella syndafallet i räntan.

Lika konkreta som kopparmynt, guld och sedlar, lika påtagliga var de plikter som knöts till transaktionerna. Skulder som låntagaren inte lyckades reglera har utan pardon krävts åter genom alltifrån exil och gäldstuga, till spöstraff, tvångsäktenskap och slaveri. Så kallade skuldslavar var vanliga i Europa under antiken och medeltiden, med en betalningsskyldighet som sträckte sig bortom döden: olösta förpliktelser förslavade även nästa generation.

Inte undra på att förnekelse, stress, rädsla, panik, vrede, depression, skam, ånger och ångest ännu idag räknas som typiska psykologiska reaktioner hos dem som irrar in i en skuldfälla. Inte minst eftersom den skuldsatte kan räkna med att utöver konkreta följder som fattigdom och straff också behöva utstå kollektivets långvariga sociala dom.

Refaat El-Sayed diskrediterades som affärsman på 1980-talet, men hans unika aforismer lever kvar: ”En liten skuld är en sten surrad med ett rep runt halsen. En stor skuld är ett berg som man kan gå upp på och kika litet på utsikten.” Det var en iakttagelse som vunnit i insiktsfullhet med åren (om än inte i poetiskt värde). Psykologiska experiment har nämligen visat att en större finansiell skuld inte leder till signifikant mer ångest än det första övertrasserade kreditkortet. Våra skulder kan stiga utan att vi betalar ett känslomässigt högre pris, och att döma av den makroekonomiska bilden tycks vi dra full nytta av den effekten.

Världens länders samlade skuld, i statskassor, hushåll och företag, motsvarar i dagsläget mer än tre gånger världens totala BNP och i de avancerade ekonomierna, som har bäst tillgång till billig kredit, är siffran närmare fyra gånger nationalprodukten. Så har det inte alltid sett ut. När Sveriges statsskuld under 90-talskrisen nådde drygt 70 procent var alla överens om att situationen var ohållbar och att drastiska aktioner var nödvändiga för att bevara landets förtroende i omvärldens ögon. Likaså bemöttes länder som Spanien, Portugal och Italien så sent som under finans- och statsskuldskriserna för tio år sedan med illa dold snorkighet av nordeuropéer­ som muttrade om sydländsk ansvarslöshet – med anledning av skuldkvoter som i många fall låg under de 107 procent USA:s statsskuld löper på idag. (Undantaget Grekland som med närmare 180 procent bildade en egen liten klubb.)

”Men handlar det om ren pragmatism i ett ekonomiskt undantagstillstånd, eller började manegen krattas långt tidigare för en ny syn på skuldsättning?”

Förvisso är situationen realekonomiskt en annan idag och jämförelsen därmed inte helt rättvis. Det exceptionella ränteläget gör långt större skulder än tidigare hanterbara, samtidigt som pandemin hostat upp nya skäl till varför riskerna för deflation, massarbetslöshet och negativ tillväxt bör nedprioritera oron för stigande statsskulder. Icke desto mindre är det intressant att ett nytt skuldparadigm så snabbt gjort insteg bland nationalekonomer på Världsbanken, Internationella valutafonden, OECD, centralbanker, universitet och Financial Times-kolumnister. I dessa policyskapande kretsar har en avgörande attitydförändring ägt rum: Tidigare extremiststämplade teorier som Modern Monetary Theory rinner allt närmare mittfåran (kort sammanfattad ”en stat kan lugnt trycka så mycket pengar den behöver eftersom den inte kan gå bankrutt i sin egen valuta”), samtidigt som centralbanker rådslås att gå ännu längre i användandet av obeprövade verktyg som negativa styrräntor och kontantgåvor till befolkningen, så kallade helikopterpengar. Det konsensus om inflationsmål och budgetbalans som styrt OECD-ekonomiernas makropolitik de senaste decennierna har frångåtts, eller snarare frånsprungits, till synes för att det brinner i bakhasorna på regeringar världen över.

Men handlar det om ren pragmatism i ett ekonomiskt undantagstillstånd, eller började manegen krattas långt tidigare för en ny syn på skuldsättning? Och hur står det till med individen i förhållande till institutionerna? För hushållen lånar också som aldrig förr, inte minst i ­Sverige vars skuldkvot på 188 procent av disponibel inkomst slog rekord förra året och placerade oss tvåa i Europaligan. Utöver bostadslån, studielån och andra reglerade krediter har svenska folkets symboliskt nog också en ökande obetald bötesskuld för fortkörningar, dagsböter i tingsrätt och ordningsförseelser. Varför är det inte längre lika skuldbelagt som tidigare att vara skyldig, vare sig för individer eller nationer?

Den långsamma erosionen av moralen kring mammon började redan på 1500-talet när ur-kalvinisten Jean Calvin skrev ett antal brev som ifrågasatte det syndfulla i att begära ersättning för utlåning av pengar. Med en tidsrelativistisk läsning av evangelierna som stöd ansåg han att långivare kunde ses som en viktig del av samhället så länge räntorna var måttfulla. Den bibelläsningen mottogs tacksamt av tillväxtsinnade protestantiska ledare i Europa och förbudet mot räntor avskaffades litet snabbare än kyrkan egentligen var pigg på. Ocker, det tidigare begreppet för allt slags ränta, blev ett ord som kom att förknippas med orimliga lånevillkor. Katolska kyrkan tog längre tid på sig att officiellt acceptera utlåning som affärsverksamhet och satte inte ett godkännande på pränt förrän i en serie beslut under 1800-talet.

Runt den tiden började det även av andra skäl dra och streta ordentligt i de urgamla banden mellan moralitet och monetär skuld. Hjälpt av en mer penningbaserad ekonomi och bättre kommunikationer växte ett storskaligt och sofistikerat banksystem fram som för första gången på ­allvar bröt förbindelsen mellan personligt anseende och kreditvärdighet. Viktigare än lånsökarens klass och moral blev det påvisbara ekonomiska beteendet, oavsett om låntagaren var en stat, ett företag eller en privatperson. Lättvindiga fängelsestraff för gäldenärer avskaffades i flera länder.

I Sverige gick kreditsystemet från att vara informellt och grundat på personliga relationer till att bli formaliserat och statligt övervakat. Behovet av finansiell infrastruktur ökade och under 1820-talet bildades de första sparbankerna. Något årtionde senare etablerades de förs­ta affärsbankerna och år 1901 fick börshandeln sitt genombrott när Stockholms fondbörs reformerades. Tillgången på krediter ökade men Riksbanken definierade fortfarande ett totalt kreditutrymme som hushåll och företag fick slåss om. På 1980-talet började systemet svikta under ökad efterfrågan på kapital; bland annat blev hushållen mer sugna på att låna när låga realräntor och avdragsrätter gjorde det uppenbart fördelaktigt. Många europeiska länder avreglerade sina kreditmarknader och Sverige följde efter med ”novemberrevolutionen” år 1985.

Sedan dess har ytterligare avregleringar tillsammans med algoritmer och nya låneinstrument fortsatt att avpersonifiera låneprocessen, och att öka kredittillgången. De konkurser som oundvikligen inträffar har man i Europa traditionellt sett som ett social-moraliskt problem där låntagaren stämplats som oansvarig. Skuldsanering infördes endast motvilligt på 1980- och 1990-talen – som om man erbjöd en alltför lätt utväg. I USA ser det annorlunda ut. Trots utbredd religiositet har amerikanerna varit snabbare att lägga skuldoket åt sidan. Istället för att betrakta en konkurs som resultatet av ett moraliskt misslyckande ser man avskrivningar som ett sätt att fördela risken mellan långivare och låntagare utifrån grundprincipen att risken främst ska bäras av den starkaste parten, det vill säga fordringsägaren. En obetald skuld är ett marknadsmisslyckande där den kommersiella parten misslyckats i sin riskbedömning. Medan en personlig konkurs främst är administrativ i USA, har vi européer länge uppfattat den som ett imperativ att ”omskola” individen.

Dock klingar de moraliska övertonerna allt svagare allteftersom den utdragna skilsmässan mellan sociala strukturer, moral och finansiell skuld fortgår. Det återspeglas även i nutidens berättelser. Långsamt har skuld glidit över från att vara ett Jane Austenskt verktyg för att analysera en persons moraliska status, till att bli en ren och skär spänningshöjare. Nu spelar pengar en större roll än skuld i populärkulturen: obetalda ”para” till ett gäng eller en maffiaboss blir ett akut problem för protagonisterna att lösa, men utgör sällan en katalysator för socialt komplexa analyser. Gordon Gekko-karaktärer som arbetar med pengar allena skildras som obotligt distanserade och socialt frånkopplade. Så bleknar skuldens stigma långsamt. Från att ha varit ett personligt, socialt och kroppsligt ansvar, övergår den till att bli en transaktion att ”hantera”.

Om den finansiella skuldens koppling till våra normer och moralsentiment har försvagats, har däremot inte det sammanlagda måttet av känslomässig skuld i omlopp avtagit. Förnekelsen, stressen, rädslan, paniken, vreden, depressionen, skammen, ångern och ångesten finns kvar. Skulden har tagit nya teman som gisslan.

Så kan en individ idag prata öppet om sina stora lån, men inte om att hon tog ett lättsinnigt flyg till Paris över helgen. En statsminister eller president behöver inte skämmas över en stor statsskuld på toppmötet, men desto mer för landets moraliska uppförande, inte minst historiskt. Den skam som så länge slagit känslomässigt mynt av monetära skulder, råkar, i takt med avpersonifieringen av dessa, ha hittat andra områden att exploatera, till exempel humanitära förbrytelser och miljöförstöring.

Sedan 1980-talet har statsöverhuvuden regelbundet bett om förlåtelse för handlingar som tynger nationens samvete, inte minst krigsbrott och förtryck. Storbritannien har som ärkeimperialist varit särskilt aktivt och har bland annat bett om ursäkt till offer under Mau-Mau-revolten i Kenya; Tony Blair har bett om ursäkt för misstag under Irakkriget, och förra året beklagade parlamentet sig (men bad inte om förlåtelse) för massakern i Amritsar i Indien. Hemma hos oss är en samisk sanningskommission på väg.

Äkta skuld och ånger, eller politiskt motiverade gester? Åtminstone ser man att statsöverhuvuden drar öronen åt sig när ursäkter riskerar att kopplas till kompensation; när en moralisk skuld ser ut att behöva växlas till reda pengar. Tyskland är villigt att be om ursäkt för död och förtryck bland hererofolket i tidigare Tyska Sydvästafrika, men skadestånd har man konsekvent undvikit att diskutera. På samma sätt vägrar andra länder hårdnackat att finansiellt ersätta brott som har imperialistiska förtecken eftersom det skulle öppna en Pandoras vedergällningsbox, inte minst vad beträffar slavhandeln, som de flesta kolonialmakter var inblandad i.

Så är vi tillbaka vid kopplingen mellan pengar och känslomässig skuld, som vore de valutor med sinsemellan flytande växelkurs.

Och just så används de, med ständigt uppdaterade jämviktspriser; som kapital i kohandeln om narrativen, både de personliga och nationella. Arvet som gick till den sämst bemedlade sonen tolkas som ett kärleksbevis istället för ett rationellt beslut, och minnet lever kvar i generationer. Scenen med ett statsöverhuvud som böjer knä inför en minneslund kan vara första steget mot rannsakning av nationens psyke, omprövade läroplaner och en ny självbild. Skulden som hårdvaluta eftersom den brutits och vaskats fram ur sociala mönster som letar sig ända ner till schimpansers förmåga att håller reda på vilken flockkamrat de är skyldiga hur många ryggkliningar.

Både den känslomässiga och finansiella skuldens obönhörliga plats i det sociala spelet sporrar Rabelais karaktär Panurge,­ i Den store Gargantuas förskräckliga leverne, att som besatt försvara dess existens (fritt översatt): ”Gud förbjude att jag stod utan skuld, som om jag inte vore att lita på. […] Jag skulle verkligen hata med ett perfekt hat att anpassa mig till en ilsken och pervers värld som ingenting lånar. (Samhällets) ben skulle vägra att bära kroppen och ­händerna skulle sluta arbeta för resten av lemmarna […] en sådan värld har gått ur led som inte är skyldig något, inte lånar ut något […] en sådan värld skulle alldeles snart gå under.”

Att skulden är människans ständige följeslagare gör de normer som definierar och fördelar den spännande att iaktta, som den här texten ger ett ofullständigt smakprov på. Men med vilken måttstock kan skuldnormen eventuellt mätas? Vilket rättesnöre kunde man blott ta till i detta magnetfält av emotioner och val?

Romarrikets svar på Oscar Wilde, Publilius Syrus, sa ”skuld är de frias slaveri”. Liberalismen utgår ifrån att frihet är vars och ens rättighet. Lägger man därtill en nypa Aristoteles vågar man i ett första steg dra slutsatsen att det inte kan ses som en ärofylld handling att göra kommande generationer till moderna skuldslavar. Oavsett hur väl argumenterad en viss aktion må vara i nuet; om den leder till finansiell eller emotionell skuld bortom vår eget livs horisont, så är den oetisk. Framtiden ska inte dölja några gravade hundar, för att parafrasera El-Sayed. Varje generation bör ha frihet att försätta sig i skuld av eget val.