Det är källor som ligger till grund för Nordirlandkännaren Aaaron Edwards nya bok Agents of Influence. Britain’s Secret Intelligence War Against the IRA, som i detalj kartlägger brittiska informatörers roll under de mest konfliktfyllda åren på Nordirland; den våldsamma period mellan åren 1968 och 1998 som med engelsk flair för underdrifter kallas The Troubles.

Utgivningen är vältajmad till 100-årsminnet av Irlands uppdelning i en självständig Free State (sedermera republiken Irland), och Nordirland under brittisk överhöghet. Delningen var då det begav sig ett utmattat politiskt försök att få slut på en 1 000-årig konflikt som började när anglo-normandiska erövrare landsteg på kelternas Irland. Med historiens gång utvecklades grupperna till katolska nationalister och protestantisk-brittiska kolonisatörer, som båda gjorde våldsamma anspråk på hela ön. Något ”firande” av den ovälkomna delningen är alltså inte aktuellt under minnesåret 2021.

Inte gjorde delningen heller slut på fejden, men koncentrerade den till Nordirland, där befolkningen är relativt jämt uppdelad mellan protestanter och katoliker. Till denna dag går 97 procent av nordirländska elever i segregerade skolor, men över tid har religionstillhörigheten som skiljelinje ändå givit vika för en mer politiskt orienterad indelning i unionister och nationalister, där radikala (protestantiska) unionister även benämns lojalister eller Ulsteranhängare, medan (katolska) nationalister i en mer radikal inkarnation omtalas som republikaner.

”Att lyfta på den sortens litet tråkiga stenar avslöjar ofta mer än att stirra sig blind på sexiga spioner.”

För den som har god koll på Nordirland kan detta förefalla en långrandig ouvertyr, men tro mig, det är viktigt att samla alla vid startlinjen. För när man öppnar Agents of Influence ryker det av förkortningar och implicita sammanhang redan på sida ett. Att stå stadigt bland begreppen hjälper orienteringen bland polisstyrkor, arméförband, paramilitära grupper och underrättelseavdelningar som alla både simmade och fiskade i samma grumliga informationsflöden.

Agents of Influence fokuserar på den underrättelseoffensiv som orkestrerades från brittisk sida när The Troubles bröt ut. Alltsedan delningen upplevde sig den katolska befolkningen som ekonomiskt och politiskt förfördelad, samtidigt som brittisk militär och polis inte drog sig för att hålla den republikanska rörelsen i schack med maktmedel som inte alltid låg inom gränserna för vad en rättsstat bör tillåta sig. När en civilrättslig demonstration ledd av katoliker slogs ner av den inhemska polisstyrkan Royal Ulster Constabulary (RUC) år 1968 blev det därför en gnista på snustorr höskulle.

RUC:s hårdhänta behandling av en till synes fredlig medborgarrättsrörelse bottnade i att man misstänkte att den var en trojansk häst fylld av republikanska terrorister. Under de gatuprotester som följde såg dock RUC för första gången ut att förlora kontrollen. Republikanerna anade en spricka i den koloniala rustningen som kunde vara en unik chans att ”slänga ut” britterna om man bara eskalerade det väpnade motståndet. I det syftet bröt sig en militant falang loss ur Irländska republikanska armén, som sedan delningen i huvudsak arbetat politiskt, och bildade Provisoriska IRA (fortfarande oftast kallat IRA, eller Provos). Samtidigt vädrade andra republikanska paramilitärer morgonluft, vilket i sin tur aktiverade lika våldsbenägna grupperingar bland lojalisterna.

Så inleddes bilbombernas och de smutsiga avrättningarnas tid.

Aaron Edwards redogör för hur oron över utvecklingen växte i unionisternas läger på Nordirland, liksom i London, förstärkt av insikten att de insatser man gjorde var tandlösa. MI5, MI6, RUC, brittiska armén och olika specialstyrkor verkade ägna mer energi åt att sparka varandra under bordet än att bekämpa republikaner.

Med stöd av en stridslysten Margaret Thatcher, som hade provocerats av flera spektakulära attentat mot brittisk militär, skickades en gammal underrättelseräv till Belfast för att få ordning i leden: den nyligen pensionerade chefen för MI6, sir Maurice Oldfield. På bara sex månader lyckades mästerspionen, enligt Edwards källor, med konststycket att samla de rivaliserande unionsstyrkorna bakom en gemensam strategi som gick ut på att förlita sig långt mer på informatörer än elektronisk övervakning, och att koordinera insatserna avsevärt bättre.

Oldfields samlade styrka blev jägarna i den våldsamma katt-och-råtta-lek mellan IRA och britterna (i samarbete med lokala unionister), som blivit ett tragiskt signum för Nordirlandkonflikten: En ändlös rad av bakhåll, mänskliga sköldar, summariskt avrättade ”touts” (misstänkta informatörer), polisbrutalitet, hungerstrejker och upplopp. Alltmedan den tunna samhällsväv som fanns mellan protestanter och katoliker slets itu när civilbefolkningen tvingades navigera efter krigsfronter som drogs rakt genom deras bostadskvarter.

Edwards har tidigare skrivit flera böcker om Nordirlandkonflikten där han bemödar sig om en empirisk utgångspunkt, snarare än målande resonemang. Det är ett förståeligt val att överlämna analysen åt läsarna, när de sannolikt återfinns på olika sidor i det överordnade narrativet. Men inte ens en empirist kommer undan sin egen historia. Som mångårig föreläsare vid ultrabrittiska Royal Military Academy Sandhurst, färgar en unionistisk nyans vissa av bokens antaganden och formuleringar. Det kan vara att en informatör hos IRA:s implicit ses som rättfärdig, medan en motsvarande tjallare i unionisternas led sägs förråda sin organisation. Eller en engelsk mamma som får komma till tals om sin soldat/son som ”bara gjorde sitt jobb”.

Trots detta är författaren en effektiv guide på underrättelsearbetets kaotiska markplan; bland alkoholiserade agenter, snarstuckna kontaktpersoner och operationer vars korkade upplägg skulle ha strukits ur ett medelmåttigt spionfilmsmanus (men som här får högst reella konsekvenser). Det är inte utan orsak som Nordirlandkonflikten kallas ”the dirty little war”.

När läsaren mot slutet har följt de stridande parternas små och stora jävligheter under 30 år lösgör sig ett par övergripande mönster ur detaljerna. Till exempel illustrerar en uppsjö röriga episoder att en av underrättelseväsendets främsta utmaningar måste vara att agera på en strikt need-to-know-basis för att skydda de inblandade, samtidigt som just den principen står i vägen för effektiv koordination och strategisk pro­aktivitet. Oldfield och andra smarta ledare till trots, förefaller både operation och analys att stå och falla med enskilda individers omdöme, mod och kreativitet. Resultatet blir minst sagt ojämnt. Man undrar i vilken utsträckning teknologins framsteg hanterar den paradoxen idag.

Edwards redogör också för många av de inblandades cv:n. Dessa belyser oavsiktligt hur fundamentalt olika de psykologiska utgångspunkterna är hos de stridande parterna; hur särskilt laddad en konflikt blir när den ena sidan försvarar sitt land, medan motståndarsidan domineras av influgna militärer och agenter. För de flesta unionister med inflytande var Nord­irlandposteringen bara en tour bland andra, en tidsbestämd tjänstgöring efter vistelser i Oman, Malaysia eller Östeuropa.

Inågon byrålåda i Thames House finns säkert en prislista på vad den psykologiska obalansen kostar ”gästande” militärer i reda pengar; exakt hur mycket övermakt som krävs för att kompensera de inhemskas beredskap att offra allt – ett slags växelkurs mellan passion och professionalism.

Kanske tog sig Oldfield en titt på de siffrorna, för ett av hans genidrag var att uppvärdera RUC:s roll i underrättelse­arbetet – polisstyrkan som befinner sig lika mycket på hemmaplan som republikanerna. Han drev även igenom att man i större utsträckning skulle lita på lokal intelligens och därmed utnyttja stödet i den protestantiska civilbefolkningen.

Oldfields förändringar rönte framgångar för unionssidan och läckande information blev ett växande problem för IRA. Huruvida fredsälskande spioner undergrävde moralen så till den grad att republikanerna tvingas till förhandlingsbordet på 1990-talet – en av Edwards bara halvt uttalade teser – känns inte helt stadigt förankrad. Ett antal ideologiskt övertygade agenter gör förvisso avsevärd nytta för den brittiska sidan, men merparten av informatörerna hos IRA rekryterades genom utpressning när deras medlemmar hamnat i arresten hos RUC. Tjalla eller tillbringa nästa årtionde i fängelse – ditt val.

Man föreställer sig att arbete på sådana premisser utförs med dämpad entusiasm. Oaktat att IRA också bedriver sin egen spionverksamhet åt andra hållet. Sammantaget är det svårt att helt svälja Edwards bild av goda brittiska agenter som framgångsrikt bidrar till freden, när de konkreta spåren av underrättelsekriget förblir tragiska människoöden och ond bråd död.

I den slutsatsen landar jag när jag lagt ifrån mig boken och lugnat ned mig litet. För under resans gång är det svårt att hålla sig känslomässigt nykter. Agents of In­fluence glider obehagligt lätt ihop med alla de tv-serier och böcker som gemensamt mutat in en virtuell verklighet där underrättelseorganisationernas hemliga natur lämnar ett vakuum. Man vet att man inte vet, men det känns som om man vet hur det går till på insidan.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När Edwards beskriver en shoot-out i norra Belfasts bostadsområden måste jag värja mig för att inte se Cillian Mur­phy eller Al Pacino i rollerna. Att protagonisterna har gangsternamn som Dominic ”Mad Dog” McGlinchey eller Joe ”The Hawk” Haughey hjälper inte, trots att man vet att verklighetens statister och många av huvudrollsinnehavarna självklart inget hellre skulle önskat än att leva ett liv där dagens största frustration är att mjölken har tagit slut.

Apropå: För den som ännu inte läst Anne Burns intensiva och egenartade roman Milkman, som vann Ma/ Booker-priset 2018, så är den ett underbart empatiskt komplement till Agents of Influences sakliga grepp. Inför en 18-årings berättarjag i segregationens betonggrå 1980-tal, upplöses all politisk retorik. En flicka tvingas dag för dag navigera i ett socialt minfält där det allra viktigaste är att inte märkas, inte sticka ut. Den klaustrofobi man grips av som läsare blir bara större när man inser att handlingsförlamningen och paranoian blir naturlagar för dem som växer upp där samhället har rämnat. En bok man inte glömmer.

Tack och lov inleddes en ny tid med långfredagsavtalet år 1998. Våldet tyglades.

Olika teorier konkurrerar beträffande vad det var som fick IRA att till sist inleda samtal med britterna. Edwards nämner de eroderande effekterna av britternas underrättelsearbete. Men han vidgår att det fanns annat som spelade in. Bland annat var en förutsättning för de Thatcherhatande republikanerna att hon skulle bort från scenen, vilket skedde år 1990. Allmänhetens krigströtthet och därmed minskade stöd för paramilitära aktiviteter lär också ha gjort sitt till. Utmattningen återspeglades också i ledningen för IRA, och gav medlemmar som länge varit intresserade av en dialog (inklusive den politiska grenen Sinn Fein) möjlighet att flytta fram positionerna. Samtidigt bytte ett antal hårdföra militarister fot, de kanske mjuknade med åldern. En av dem, Martin McGuinness, var ett slags republikanernas Gudfader som under lång tid hade lett den väpnade kampen i Derry och åtnjöt hög ”street cred”. När en sådan figur signalerade öppenhet för en politisk lösning fick det genomslag.

Trots IRA:s vändning balanserade fredsprocessen under många år på en knivsegg. Edwards redogör för samtal som under lång tid skedde på obskyra vägar och med oklara mandat; sköra kontakter som vid flera tillfällen hotades genom terrorattacker iscensatta av IRA-medlemmar som fortfarande såg förhandling som ett nederlag. Med insyn i allt som kunde ha gått snett ser det i efterhand imponerande återhållsamt ut av britterna att inte backa ur, och av politiska IRA/Sinn Fein att lyckas lösgöra sig både från årtionden av militant retorik och interna motståndare.

För den som vill bredda förståelsen för Nordirland bortom de underrättelseaktiviteter som Agents of Influence begränsar sig till rekommenderas Northern Ireland – The Fragile Peace, av Feargal Cochrane, en utmärkt bok som just kommit ut i uppdaterad och utökad nyutgåva. Det är en engagerad och behagligt skriven text (särskilt jämfört med Edwards litet styltiga stil) som vinner på att inte göra halt vid långfredagsavtalet. Här förklaras även de många politiska utmaningar som följt landet sedan 1998, samt bakgrunden till den instabilitet och de våldsutbrott som brexit har förorsakat de senaste månaderna.

Särskilt värdefullt är att Cochrane förankrar sina förklaringar av viktiga händelseförlopp i de ekonomiska och sociala strukturer som ligger till grund för civilbefolkningens relation till konflikten. Till exempel reder han ut betydelsen av det välfärdssystem som växte fram på Nordirland under 1950- och 1960-talen, och som i stor utsträckning förfördelade den katols­ka befolkningen – samtidigt som det ökade deras agens genom att höja utbildningsnivån. Att lyfta på den sortens litet tråkiga stenar avslöjar ofta mer än att stirra sig blind på sexiga spioner.