1980-talet var årtiondet när allting hände. Inte minst det dittills otänkbara, när Berlinmuren öppnades efter ett simpelt missförstånd på en presskonferens och folk i mängder strömmade ut i friheten i väst. Land efter land, folk efter folk som varit inspärrade på fel sida av den järnridå som i mer än 40 år hade delat Europa – och världen – i öst och väst återfick sin frihet.

Några år senare, när 80-talet just hade övergått i 90-tal, föll hela det brutala kommunistiska Sovjetsystemet samman när Warszawapakten och Sovjetunionen gick sitt gemensamma öde till mötes. USA stod som ensam segrare i kalla kriget.

”Dallas samlade svenskarna framför tv:n, Jane Fonda och Susanne Lanefelt lärde oss att gympa, och frisyrerna och kavajaxlarna blev större och större.”

Att det skulle gå så hade ingen kunnat ana på nyårsafton när det nya decenniet skålades in. Då rådde fortfarande ett iskallt krig som inte visade några tecken på att vara på upphällningen. Berlinmuren stod lika solid och ogenomtränglig som någonsin och de östtyskar som dristade sig till att försöka fly sköts obönhörligen ner av de tungt beväpnade gränsvakterna.

1980-talet var de dramatiska och osannolika händelsernas tid, och framförallt dess allra sista år. Slutet på en era och början på något helt nytt som till alldeles nyligen hade avfärdats som orealistiska drömmerier – möjligen något som den nyss avgångne amerikans­ke filmstjärnepresidenten Ronald Reagan kunde förväntas ägna sig åt.

Han som hade myntat begreppet ”ondskans imperium” om den fria världens motståndare i Kreml – ett träffande uttalande som enligt Olle Larsson uppfattades som ”en grov förolämpning” i Moskva. De som levde i Sovjetimperiet lär dock ha nickat instämmande till Reagans uttalande.

Olle Larssons bok Det dramatiska 1980-talet. Decenniet som förändrade världen (Hi­storiska media) blandar stort och smått, världspolitik med personliga betraktelser. När 1980-talet börjar är författaren en 12-årig pojke i villan i Oskarshamn, när det slutar har han just muckat efter elva månader som värnpliktig gruppchef vid Kronobergs regemente.

det var årtiondet när sovjetiska ubåtar jagades i Hårsfjärden och vi en morgon vaknade det till nyheten att en av dem hade kört rakt upp på torra land i Karlskrona skärgård. På tal om osannolika händelser som lika gärna kunnat varit tagna ur en Bondfilm eller en thriller med John le Carrés Smiley i huvudrollen, som för övrigt båda som sig bör är med i Larssons bok.

Samma decennium då man febrilt letade i kartböcker efter några dittills okända öar långt ute i Atlantens södra delar; Falklandsöarna – eller Las Islas Malvinas med det argentinska namnet – som förblev i brittisk ägo efter ett våghalsigt försök av den argentinska militärjuntan att överta dem. Det satte den brittiska flottan och en av 80-talets allra mest färgstarka politiker, Margaret Thatcher, effektivt stopp för.

Larssons egen favorit är uppenbarligen Michail Gorba­tjov, som förvisso gav oss de nya orden ”glas­nost” och ”perestrojka” men som knappast förtjänar att ges större delen av äran för kalla krigets slut. George H W Bush, allmänt erkänd för sina insatser för att lotsa Europa genom Tysklands återförening och världen in i det nya internationella systemet, beskrivs där­emot som ”avvaktande” och ”ointresserad”. Och man undrar lite över vart Nato tagit vägen i berättelsen om kalla krigets slut.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

men 1980-talet var inte bara världspolitik utan också kärnkraftsomröstning och mellanmjölk, löntagarfonder och Palmemord på den svenska hemmaplanen. Det var ett årtionde när inspirationen västerifrån flödade, ett glamourens gyllene decennium när Dallas samlade svenskarna framför tv:n, Jane Fonda och Susanne Lanefelt lärde oss att gympa, och frisyrerna och kavajaxlarna bara blev större och större.

Om allt det berättar Olle Larsson, växelvis om världshändelserna och om den lilla världen. Emellanåt blir hoppen lite väl abrupta, som när ett avsnitt om syd-
afrikansk apartheid direkt följs av tonårsdisko på Folkets hus i Blomstermåla.

Det är medryckande läsning som väcker många minnen till liv – och lärorik för alla de nya generationer för vilka Berlin­muren bara är en abstrakt företeelse och kalla kriget lika gärna kunde ha ägt rum någon gång på stenåldern.