Men på Arlanda möttes jag av frustrerad passpolis som bad mig vänta när det var min tur att visa passet vid disken. Högljutt talade en av dem i telefonen och sa att situationen var kaotisk. Det verkar rörigt här, sa jag när han avslutat samtalet. Ja, ingen verkar ha någon kontroll över vem som kommer, svarade mannen bakom glasrutan.

När jag anlände till Centralstationen i Stockholm såg jag stora grupper av män som verkade komma från Mellanöstern, Nordafrika och Afrika. Bland grupperna av unga och medelålders män rörde sig kvinnor i västar i rött, orange och rosa.

Så här ett år efteråt vet vi vad som hände. Det som skedde – och sker – var att en ström av manliga flyktingar och migranter tog sig till Europa i aldrig skådat antal under modern tid. Kvar i hemländerna finns kvinnor och barn. Men familjeåterförening är inte en självklarhet och alla har inte heller hustru och barn. Många är unga och ogifta.

Fakta är att majoriteten av dem som kommit in i vårt land är män utan en fastställd identitet. Men istället för ett korrekt återgivande av dessa sakförhållanden, har oklara uppgifter cirkulerat och blivit till ”sanningar”. En ”sanning” var under lång tid att de flesta som kom – och kommer – är från Syrien eller att det i alla fall är i huvudsak syriska barn.

I själva verket är huvuddelen av dem som kommit som ensamkommande unga (och barn) från Afghanistan. Många av dem har levt länge i Iran och kommer därifrån. Alla är inte alls barn, men har av hjälporganisationer, myndigheter, medier och politiker blivit betraktade och behandlade som barn. Uppenbarligen har det funnits starka drivkrafter bakom denna kollektiva lögn, som upprätthölls under lång tid.

För ett halvår sedan utsattes ett asylboende på en camping utanför Nynäshamn för ett våldsangrepp. Händelsen var förfärlig och visade på allvarliga och ökande spänningar i det svenska samhället. En av de asylsökande männen svarade på frågor i lokaltidningen och sa: ”Vi var inte rädda, 90 procent av oss är vuxna med militär utbildning.”

Det ger en ögonblicksbild av att en stor del av de män som kommit till Sverige har lämnat sina länder för att slippa slåss mot IS och andra terrorgrupper. Afghanska män som kommer från Iran vill inte tvingas strida med skilda milisgrupper mot IS. Män som lämnat irakiska armén reste med tåg genom Sverige till Finland. Hur många personer det rörde sig om och vilka dessa var förblir oklart. En del stannade i Finland, andra reste tillbaka in i Sverige och ytterligare andra återvände till Irak.

Att en människa inte vill riskera sitt liv i strider kan man såväl förstå som sympatisera med. Men några behöver trots allt kämpa och bygga upp de länder som av komplicerade och infekterade skäl – där många aktörer bär skulden – raserats. Nödvändiga, men kanske obekväma, frågor behöver ställas: Vem ska strida mot terrorn och bygga upp länderna? Min son? Din dotter? Våra barn? Vem?

Man kan också, och då blir det än mer obekvämt, ställa frågan varför skyddsbehoven för män som lämnar kvinnor och barn och väljer att inte stanna kvar och försvara dem prioriterats i Sverige och Europa. Resurserna som läggs på denna grupp är enorma. Rätt eller fel, eller mittemellan? Här finns moraliska konfliktytor som inte frilagts och diskuterats tillräckligt, moraliska konflikter som inte enbart kan besvaras med juridiska termer som ”asylrätt”.

Klart är att det svenska samhället inte har förstått vidden av att ett stort antal vapenutbildade män med icke fastställd identitet från världens oroshärdar finns i vårt land. Det är bekymmersamt och ställer frågor på sin spets på fler än ett sätt.