Barbariets tid är nu

Lars Gustafsson: anade vad som komma skulle. FOTO: BERTIL S-SON ÅBERG / TT

Är den mänskliga faktorn enklast att förutse? Vår egen natur kan överraska, men historien är ändå den bästa läraren.

För drygt tio år sedan berättade jag och kollegan Daniel Nilsson för tidningarna i Hälsinglands läsare om hur deras landskap och lokalsamhällen skulle se ut 2040. Vi utgick från de mest sannolika prognoserna för klimatförändringarna. Det blev en bildande artikelserie där vi belyste allt från hur yrkesfiskarnas fångst längs Hälsingekusten påverkas av uppvärmningen av Östersjön, risken för att Ljusnan svämmar över, grönare och sparsammare elförbrukning och installation av värmekaminer i var stuga, förberedelser för värmeböljor inom äldreomsorgen till förväntan på ett bördigare lant- och skogsbruk, men också farhågor om mer torka och bränder.

”Wright hävdade att den som kan sin historia och närstuderar sin samtid noga sällan behöver förvånas över vad som kommer.”

Många läsare uppskattade artiklarna, men det fanns de som tyckte att det var en väl spekulativ form av journalistik, kanske för att de var skeptiska till klimatforskningen i sig.

I essäsamlingen Filosofier (1979) skriver författaren och filosofen Lars Gustafsson kritiskt om det växande vetenskapsområdet futurologi. Svenska Institutet för framtidsstudier etablerades 1973 av den socialdemokratiska regeringen efter Alva Myrdals utredning och över allt konvergerade natur- och samhällsvetenskapen för att ställa prognoser om framtiden.

Gustafsson konstaterar att meteorologer siar om vädret utifrån kända processer och orsakssamband i atmosfären, mer eller mind­re framgångsrikt och aldrig helt tillförlitligt. Andra framtidsprognoser försöker få grepp om avsevärt mer sammansatta samspel som omfattar det mänskliga handlandet. Här visar Gustafsson hur ideologiska drömmar och politiska förhoppningar om vad man önskar ska slå in lätt kontaminerar den förutsättningslösa och fria forskningen.

På andra sidan Östersjön gick den finländska kollegan Georg Henrik von Wright i liknande tankar och intresserade sig för vaga och rent övernaturliga begrepp som ”ödet”. Wright hävdade att den som kan sin historia och närstuderar sin samtid noga sällan behöver förvånas över vad som kommer. Själv analyserade han Oswald Spenglers och Arnold J Toynbees ödesmättade historiesyner.

Tysken Spengler, som uppfattade civilisationer som organismer som föds, växer, åldras och dör, förutspådde Västerlandets snara undergång i samband med första världskrigets slut. Trots sin fatalism frestades han att finna en “mutation” i just hemlandet där en nationalistisk socialism (!) förväntades bli det ”faustiska” västs räddning.

Britten Toynbee tänkte sig så sent som på 1960-talet civilisationer som satta i evolutionära förlopp där deras överlevnad hängde på förmågan att hantera externa och interna utmaningar. Denna kapacitet är beroende på kreativiteten hos dess eliter, när dessa misslyckades att tänka nytt och visa vägen går det utför med civilisationen. När en civilisation dör omvandlas den till en ny, inte sällan genom en religiös revolution (romarriket till det kristna Europa eller Bysans till islam, exempelvis). Även Toynbee hade svårt att vara konsekvent, som kristen trodde han att kyrkan ägde en unik inneboende andlig kvalitet som skulle kunna ge ”evigt liv” och få västvärlden att övervinna den annars givna döden.

Redan två sekler före Spengler och Toynbee försökte den italienske upplysningsfilosofen och historikern Giambattista Vico att vetenskapligt tolka den mänskliga historien som cyklisk. Enligt Vico genomgår samhällen tre faser. Den förs­ta präglas av mytiska föreställningar där det naturliga och gudomliga inte skiljs åt. Andra fasen är ett feodalt hierarkiskt ståndssamhälle. Till sist uppstår den jämlika demokratin som vartefter urartar i känslostyrd populism och vänder sig mot den förnuftstro och vetenskaplighet som utvecklat den och samhället försjunker återigen ner i barbari och cykeln börjar om.

Vico hade antiken som modell och anade tydligt att revolutionerna var i antågande, men också den radikala individualismen och romantikens känslosvall. Vi kan mycket väl befinna oss i slutet av den demokratiska era han förutsåg.

Vico hävdade att vi människor endast kan ha sann kunskap om det vi själva skapar, vår historia och kultur. Gustafsson gav själv prov på det när han med en ironiskt god prognos beskrev me­diekulturens utveckling i essäsamlingen Problemformuleringsprivilegiet (1989).

Hans gode vän, den tyske poeten Hans Magnus Enzenberger, såg redan i slutet av 1960-talet framför sig att varje människa skulle kunna publicera sig själv i ett jättelikt elektroniskt nätverk i framtiden, det vi nu kallar internet och sociala medier.

Populärt

Är det kris för kvinnligheten?

Den amerikanske författaren och feministikonen Susan Faludis bok Stiffed. The Betrayal of the American Man (på svenska Ställd. Förräderiet mot mannen) kom ut 1999.

Gustafsson (som senare tog strid för fri informationsdelning och blev piratpartist) delade denna bild, men målade den i betydligt dovare färger. Han anade en splittrad offentlighet där viktiga samtal och samhällsinformation dränks i bruset, något vi känner igen idag med minskade tidningsupplagor och krympande radio- och tv-publik.

Gustafsson förutsåg framväxten av ”alternativa medier” som i en dödlig dans med etablerade motsvarigheter kommer att spä på en mer känslomässigt polariserande betonad debatt och ökad brist på saklighet. De låsta positionerna leder till den idag vitt spridda åkomma vi kallar ”faktaresistens” och minskad förtroende för myndigheter, politiker och varandra.

Till följd av den utvecklingen hade inte en svensk dagstidning idag publicerat en sådan artikelserie som den om Hälsingland 2040. Något som vi inte fick med var vidden av kommande flyktingvågor, i takt med ett varmare klimat kan vi vänta oss instabila samhällen och sämre jordbruk söderöver och att allt fler männi­skor kommer att försöka ta sig norrut. Den gode Al Gore konstaterade nyligen att folkvandringen redan efter den arabiska våren samt föregående och efterkommande krig kraftigt underminerat de västerländska samhällena och gjort dem mindre demokratiska och mer konfliktfyllda.

Vicos cykel är sluten. Barbariet är inte bara vår historia, dess framtid står åter för dörren.

Erik Jersenius

Kulturredaktör i Östgöta-Correspondenten.

Mer från Erik Jersenius

Läs vidare