Inte för att jag tror mig kunna förekomma allt tänkbar kritik som kan riktas mot en offentlig utsmyckning, särskilt när det ska vara en staty av någon stor person med betydelse för nationen. Men jag vill ändå ducka det mest förutsägbara. Alltså ingen stor man från politiken, för då delas genast landet i två grälande hälfter. Konstnärer och författare är också mest anledning till missämja, åtminstone hos så pass många att det skulle bli för jobbigt för att vara värt det – alltid har någon sagt eller gjort något förgripligt eller tyckt fel någon gång. Idrottsmän, hm, de har redan fått fler statyer än de egentligen förtjänar, så nix pix. Egentligen bör statyn såklart vara av en kvinna – men sådana är det ju inte säkert att det finns längre, hm, så jag väljer ändå en man, en lika manlig som mjuk, lika stor som varm, lika begåvad som generös: Beppisen, skägget med knasluvan, även känd som Beppe Wolgers.

Fortfarande gör mig Bachs Air varm om hjärtat. Signaturmelodin till ’Beppes godnattstund’, i Swingle singers version, är för evigt förknippad med den där store, skäggige farbrorn med nattmössa i den psykedeliskt blomstrande himmelssängen, med sänggaveln full av små luckor bakom vilka Kraman, Hungran, Gäspan och Busan bor. Var och en med sin karaktär, sitt personliga dockuttryck i de enkla ansiktena, som såg ut som någon sorts bollar bara, med påklistrat garnhår, målade ögon och ett snitt som fungerade som mun. Det sändes i fem upplagor, mellan det att jag var 1 och 7 år gammal, så det var så vältajmat det någonsin kunde bli. Jag älskade detta program, alla dockorna och Beppe själv förbehållslöst. Ja, och Sigrid förstås, henne får vi inte glömma, som satt på pottan tyst och snäll och ropade ”fäääärdig” först till sluttexterna.

”I början av 70-talet var äldre fortfarande mera respektingivande, även om inställningen till barn varit under förändring under hela efterkrigstiden.”

Beppe var en annorlunda sorts farbror. I början av 70-talet var äldre fortfarande mera respektingivande, även om inställningen till barn varit under förändring under hela efterkrigstiden. Men ingen kunde tala så direkt, rakt, begripligt, roligt och samtidigt angeläget till en som Beppe. Först långt senare förstod jag att han även varit en briljant underhållare för vuxna, en tv-personlighet, skicklig estradör, en av de som skrev smartaste tänkbara texter till Monica Zetterlund och andra artister. Hans egen pappa dog när han bara var 9 år, han stammade svårt under uppväxten och ­mobbades av kamraterna på Carlssons skola. Han var ett ensamt barn under uppväxten, efter vad han själv berättat. Fick gå om åttan, men tog revansch efter att han fått gå ett år på high school i USA och på allvar upptäckte jazzen, filmen och poesin – och fann sin egen väg i livet. Via diktsamlingar, översättningar, av klassiker som Gullivers resor och Rikki-tikki-tavi och inte minst Iliaden och Odysséen, i versioner för barn vilka lär ha betytt mycket för tidigt grundlagd bildning hos flera generationer läsare.

En gång, då jag var högst tio år och egentligen vuxit ifrån Beppes godnattstund, fick jag hälsa på honom på en utställning med hans konstverk, på ett litet galleri i Gävles gamla stad. Det är nog enda gången i mitt liv som jag varit riktigt star-struck, och nästan rädd för att hälsa, för att min beundran var så otroligt stor – och Beppe var även han väldigt stor. Men precis lika vänlig som han verkat på tv, bara det att jag knappt uppfattade det för att jag var för angelägen om att rädda mig undan detta tv-personlighetens, drömmens uppträdande i verkliga livet.

Ingen förtjänar alltså en staty mer än Beppe Wolgers, för allt han gjort och allt han symboliserar. Och skulpturen ska framställa honom liggande i sängen, omgiven av alla dockor. Men inte på marken, utan den ska särskilt påminna om de omtumlande drömscener som förekom i flera av avsnitten i någon av säsongerna, i vilka sängen åkte som en bil längs vägarna och lyfte och svävade iväg över en sjö, lyft av ballonger och fantasi – och givetvis dolda tekniska lösningar som fungerar på tv. Skulpturen ska alltså framställa sängen svävande högt över marken, med ballonger fastknutna vid sängstolparna, sakta gungande i vinden. Hur exakt detta ska lösas får framtiden utvisa, men tills vidare lär det fungera med en väldig stålarm, blank så den glittrar i solen, som håller upp sängen minst 30 meter i luften, så den syns från långt håll. Helst borde den placeras över vatten, kanske i Riddarfjärden eller någon annanstans där den givetvis inte får störa båttrafiken. Men om inte det går fungerar det utmärkt över Sergels torg, som en stilla protest mot den sorts stadsmiljö som hotar att döda våra drömmar. Undertill på marken ska givetvis Sigrid sitta på sin potta.