Det berättas om Alexander den store att han älskade att läsa Homeros, att han inspirerades av hjältarna från belägringen av Troja, och särskilt identifierade sig med den självupptagne och vrånge hjälten Akilles. Julius Caesar påstås i sin tur ha studerat Alexanders liv. Och Napoleon lär – om vi tillåter oss ett långt skutt framåt i tiden – under sin uppväxt ha slukat alla tänkbara biografier över historiens stora hjältar, med just Alexander och Caesar i spetsen.

Förebilder och ideal har alltid varit viktiga för människor, vare sig det har varit krigshjältar, erövrare eller furstar. För att inte tala om de minst lika viktiga religiösa gestalterna, som alltsedan tidernas begynnelse har väckt frågan: ”Hur skulle Herakles/Moses/Jesus/Muhammed/Buddha/Shiva ha agerat i motsvarande situation?” Eller senare tiders upptäcktsresande och vetenskapsmän. Säg mig vilka dina idoler är, och jag skall säga dig vem du är – eller åtminstone vem du skulle vilja vara. Alla som slukar hjältesagor blir ju, som bekant, inte själva fältherrar. Somliga slutar som kejsarn av Portugallien: som offer för sina egna storhetsdrömmar. Och de flesta mognar helt enkelt och växer kanske därmed ur hjältedyrkan.

Vikten av goda förebilder framhävs påfallande ofta i det offentliga samtalet. Snart sagt varje grupp, och i synnerhet de som betraktas som svaga eller utsatta i samhället, anses behöva positiva förebilder, vilka ska inspirera, vägleda, visa att det, trots allt, går att lyckas. Samtidigt bör man ha klart för sig att förebilderna i allt högre grad har kommit att leva sitt eget liv och att deras kapacitet att påverka inte kan bestämmas uppifrån. Om ungdomar idag vill identifiera sig med en gangster som Tony Montana i filmen Scarface eller med kvarterets coolaste buse hjälper det föga om föräldrar, lärare och andra kloka vuxna tycker att det är bättre att identifiera sig med mera positiva karaktärer, som Christer Fuglesang eller Marie Curie. Men varför behövs förebilder, hur fungerar de egentligen, och hur förhåller de sig till de avskräckande exemplen?

Den klassiska James Cagney-filmen Angels with Dirty Faces, från 1938, handlar om två barndomsvänner från de hårdaste kvarteren i New York: Hell’s Kitchen. Den ene av dem, Jerry, lyckas i barndomen undgå lagens långa arm och klarar sig undan kriminaliteten för att istället bli präst. Bästisen Rocky, däremot, åker fast, växer upp på ungdomsvårdsskolor och i fängelser, och blir en hårdhudad kriminell. Efter många år korsas deras vägar igen. Det slumpar sig så att Rocky måste gömma sig för polisen, och han väljer då sina gamla barndomskvarter i Hell’s Kitchen, där Jerry arbetar med att hjälpa ungdomar att klara sig undan kriminaliteten.

Det blir så klart problem när den tuffe gangstern slår sig ner där. Han blir beundrad av de unga grabbarna, som alla vill bli som han snarare än som den mesige prästen. Rocky bygger upp sin liga bland ungdomarna, men en dag åker han fast och döms till döden i elektriska stolen. I dödscellen är han lika tuff och självsäker som alltid, men barndomsvännen Jerry besöker honom i sin egenskap av präst, och ber honom att visa sig rädd, att skrika och gråta, att förnedra sig så att ungdomarna i Hell’s Kitchen ska sluta att se upp till honom. Rocky vägrar och hånar prästen. Men i filmens slutscen, när han förs till elektriska stolen, gråter, klagar och bönar han för sitt liv. Bröt han samman på riktigt eller gick han barndomsvännen till mötes? Det är oviktigt. Det väsentliga är att gänget splittras och ungdomarna genomskådar den tuffe gangstern som en dålig förebild när han bryter samman under avrättningen.

Ett av de mest kontraproduktiva exemplen på hur man uppifrån har velat lägga ungdomars influenser till rätta är den numera klassiska svartvita etiketten på musikalbum: ”Parental Advisory”. Den infördes i USA i mitten av 1980-talet som en hjälp för föräldrar att se till att deras barn inte lyssnade på texter med grova ord, sexuella anspelningar eller drogpropaganda. Problemet är bara att det har blivit högsta status att få etiketten på sina album. Barn och ungdomar kan skryta för varandra med ”förbjuden” musik, kvalitetsstämplad med ”Parental Advisory”. Och artister kan profilera sig gentemot den typ av förmynderi och dubbelmoral som etiketten har kommit att symbolisera.

De flesta genomgångar av etikettens historia och dess utfall ger därtill vid handen att etiketteringen av olika typer av artister och genrer varit tämligen godtycklig. Hiphop och rap tycks till exempel bedömas hårdare än vissa andra genrer, som inte har fått samma negativa rykte. Själv minns jag från åren i gymnasiet, då jag började röka ungefär samtidigt som de första varningstexterna sattes på cigarrettpaketen, att jag och mina kompisar tyckte att etiketterna gjorde rökandet extra tufft.

Man bör således beakta att gränsöverskridande hör till ungdomens dygder – eller synder, om man nu vill se det så – och därför eftersträva att gränserna dras på ett så fruktbart sätt som möjligt. Alltför godtyckliga och orimliga regelverk, som det är svårt eller rent av omöjligt att efterfölja, motverkar inte sällan sina syften och inspirerar snarast ungdomar att göra som de vill, eftersom de som har skapat lagarna framstår som trångsynta auktoriteter utan verklighetsförankring.

Bland de vanligaste förebilderna för samtidens ungdomar är idrottsstjärnor och artister. De tv-program som har gjort det möjligt för alla och envar att testa om vederbörande kan bli idol har visserligen massproducerat förebilder för ungdomar, men har samtidigt tagit ner popstjärnorna på jorden. De artister som tidigare ansågs onåbara och särskilt begåvade kan nu vara vem som helst från grannskapet.

Den exceptionella begåvningen är snarare förbehållen idrottsstjärnorna. Naturligtvis kan även de komma från grannhuset – med Zlatan Ibrahimovic, Rosengårds stolthet, som det mest storslagna exemplet – men det krävs onekligen betydligt större begåvning, och framförallt ett mycket mer slitsamt arbete i form av träning för att bli idrottsstjärna än för att bli artist. Medan artisterna numera röstas fram, och rätt person tycks kunna komma rakt in från gatan i studion och göra succé över en natt (eller för den delen försvinna lika snabbt), så är idrottsstjärnorna på ett helt annat sätt drivna av vilja: viljan att vara bäst, viljan att vinna, att besegra sina motståndare, och att göra det genom talang, idog träning, karaktärsstyrka och exceptionell teknisk virtuositet.

Idrott är också ett populärt ämne i ungdomsfilmer. Särskilt i USA finns en genre av så kallade inspirational sports movies, som visserligen sällan går upp på biograferna i Sverige, men som har sin stadiga publik av ungdomar med idrottsdrömmar. Dessa filmer tillhör den allra mest arketypiska formen av hjälteberättelser. Hjälten möter ideligen motstånd. Ingen tror på honom eller henne, på deras lag eller på deras skola. Dramaturgin går ut på att just de som är mest föraktade och förtalade, och som ingen förväntar sig något av, reser sig. Basebollaget slår hem seger efter seger mot större och starkare motståndare, fotbollslaget (amerikansk fotboll, så klart) jobbar sig upp trots hårt motstånd och gör sin avgörande touchdown.

Genren är stor och viktig, åtminstone i amerikanska sammanhang. Den lär ut lojalitet, begrepp som skolanda och laganda, att det lönar sig att kämpa och att den som vinner gör det därför att den förtjänar det. ”Clear eyes, full hearts, can’t lose”, som pepramsan lyder i filmen Friday Night Lights, vilken sedermera omvandlades till den fina tv-serien med samma namn om livet på en liten ort i Texas, där allt kretsar kring fotbollslaget på high school.

I Sverige är det nog mest på de norrländska orter där hockey eller bandy har en särställning som man fullt ut kan förstå lokalbefolkningens relation till amerikansk fotboll i den här sortens filmer. Det är rätt märkligt att ingen svensk, såvitt jag vet, har fått idén att göra en idrottsfilm om en ung hockeyspelare från till exempel Örnsköldsvik. Men de verkliga hjältarna kanske är så starka förebilder i sig att det inte finns anledning att hitta på fiktiva karaktärer som skulle kännas lika medryckande. Skulle någonsin en roman om en fiktiv fotbollsstjärna kunna vara lika fantasieggande som den verklige Zlatans självbiografi? Finns det idag utrymme för böcker och filmer som de svenska 1970-talssuccéerna om Åshöjdens BK?

Hjältar i traditionell mening är alltså inte de allra populäraste förebilderna idag, inte om vi tänker på erövrare, pionjärer, banbrytande forskningsresande och liknande. De tillhör nog, tyvärr, äldre epoker. Men om vi betraktar hjälten ur en lite annan infallsvinkel tycks denne ändå leva och ha hälsan. Hjälten som den som vågar gå emot förväntningar, som bryter sig ut ur de givna ramarna, som kanske till och med stöts ut ur gemenskapen, men som kommer igen och återvänder hem i triumf. En del av fascinationen med Zlatan ligger i dels att han så uppenbart kommer nerifrån, att det etablerade laget inte ville ha honom, dels att han inte är helt sympatisk, att han faktiskt inte ber om ursäkt för sig.

Den här typen av hjältesaga går igen i berättelse efter berättelse, den motsvaras av de klassiska initiationsriterna, och den speglar i hög grad tonåringens livsupplevelse, känslan av utanförskap och lusten till revansch. Därför är det också så lätt att kriminella att bli förebilder. Den kriminella hjälten slåss underifrån, han stöts ut ur gemenskapen och ses ner på, både av samhället, kanske rentav sin familj – jämför med Scarface, där Tony Montana i Al Pacinos gestalt stöts bort av sin mamma som vägrar att ta emot hans pengar, varefter han reser sig på egen hand, genom sin intelligens, sin skicklighet med vapen.

I bästa fall når gangstern så långt att ingen vågar annat än att respektera honom, som figurerna i Gudfadern-filmerna. Eller så går han under som i Scarface. Lägg märke till ett intressant inslag som gör Tony Montana mer begriplig som hjältegestalt: han dödar aldrig någon oskyldig i filmen, enbart gangstrar och korrupta poliser. På slutet beror till och med hans egen undergång på att han vägrar att döda några barn. Han är brutal mot de brutala och hänsynslös mot de hänsynslösa, men han är också en man som både själv format sitt öde, och faktiskt har en känsla för heder. De som dödar honom i filmens slut är inte heller polisen, utan en hänsynslöst brutal knarksmugglarliga, samma liga som ville få honom att medverka till barnamord.

Filmkonsten är den största skaparen av fiktiva förebilder sedan snart 100 år. Flera av de största filmförebilderna var dock litterära innan de blev filmade: Vilda Västerns cowboyer, indianer, sheriffer och ensamma hämnare, d’Artagnan och de tre musketörerna samt Sherlock Holmes, vars senaste inkarnation i den uppdaterade tv-versionen spelas av den briljante Benedict Cumberbatch. Med sin neurotiska aspergeraktiga tolkning av gestalten är han helt kongenial med böckernas Sherlock, till skillnad från den alltför redlige och manlige Basil Rathbone i 1930-talsfilmerna eller den märkliga actionvarianten med Robert Downey jr.

Sherlock Holmes är en fascinerande hjälte, en intellektuell, brottsbekämpande förebild som samtidigt själv hela tiden befinner sig farligt nära vansinnet och kriminaliteten. Som typ bygger han direkt på Edgar Allan Poes detektiv C Auguste Dupin, litteraturhistoriens förste lösare av komplicerade kriminalgåtor. Men han har också drag som påminner om Miltons elegante Satan, urbilden för den genomskådande dandyn, som är en stående gestalt i 1800-talets mytologi från Lord Byron och framåt, likaväl som man kan associera till den kunskapshungrige Faust, som sålt sin själ och försmått kärleken för kunskapens skull. Sherlock Holmes är en neurotisk, genial kokainist, och den som står honom närmast är inte hans hyggliga klienter eller hans Sancho Panza, dr Watson, utan alla superskurkars urfader, professor Moriarty.

Samma märkliga identifikation mellan hjälte och brottsling går igen i många av de moderna hjältesagorna. Batman har i de senare filmerna samma slags personlighetsstörning som de psykotiska brottslingar som han bekämpar. Liksom de är han förklädd och kapabel till stora mått av grymhet i sin jakt på kriminella.

Även en så pass banal hjälte som James Bond utmärker sig, genom alla sina förvandlingar – vare sig han är macho som Sean Connery eller ironisk som Roger Moore – av att han rör sig så hemvant i de kriminellas vulgärlyxiga miljöer. Han har också genomgående en kallsinnigt konsumistisk syn på sina medmänniskor: det yttersta målet är ändå alltid att försvara Her Majesty’s internationella intressen. Även i den senaste omgången filmer, med Daniel Craig, där han gjorts mera mänsklig i den bemärkelsen att han åtminstone svettas, njuter han uppenbart av att ta livet av sina motståndare, vilka givetvis förtjänar det – men bör en sann hjälte verkligen njuta av att döda?

Somliga skulle kanske mena att det är något fel med vår tid, vars hjältar är så mörka och förvridna till sin karaktär. Men frågan är om hjältarna var så mycket ljusare under tidigare epoker. Vare sig man väljer det atenska eller det bibliska spåret hamnar vi i urmyternas berättelser om brott som grunden för den mänskliga civilisationen. I Bibeln finns ursynden att äta av kunskapens träd. I den grekiska mytologin har vi på motsvarande sätt Prometheus, som gav oss elden, urteknologin, genom att stjäla den från gudarna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Bibeln fortsätter sin civilisationshistoria med myten om brödramordet: Kain som slår ihjäl Abel, medan den romerska grundarmyten bygger på att Romulus mördar Remus, sin bror, efter att de har blivit oense om den mur som skulle omsluta den blivande staden Rom. Olika civilisationers urmyter tycks helt enkelt förvånansvärt ofta vara knutna till olika typer av brott.

En av de största förebilderna i världen idag är muslimernas profet Muhammed, en historisk gestalt som är så upphöjd och beundrad att det överhuvudtaget inte är tillåtet för en troende att säga något kritiskt om honom. Ändå skulle också han kunna ses som en fascinerande litterär gestalt, tvivlande på sitt kall. Även när han är som mest hängiven i sin tro vacklar han mellan fredlig övertalning och våldsamhet. Liksom alla sanna hjältar tvingas han att kämpa från en underdogposition, mot etablerade makthavare och auktoriteter, för en seger mot alla odds. Det är en hjälteberättelse som således följer mallen, och även där är det nog, just i den enkla dramaturgin, som hemligheten sannolikt ligger bakom islams förmåga att locka nya proselyter: dess grundarlegend är helt enkelt lika tydlig som en inspirational sports movie.

Idén om martyrskapet, som i islam ursprungligen har hämtats från de fornkristna helgonlegenderna, lever också starkt, och även om det är lätt att förhåna idén om alla belöningar som martyrerna utlovas i paradiset, är det ändå omskakande med det faktum att unga människor, gång på gång, väljer att offra sitt liv för något som de säger sig tro så benhårt på. Bara det faktum att tron framstår som så absurd i sin tvärsäkerhet och våldet så skoningslöst gör paradoxalt nog stort intryck på många. Delvis kan det kanske förklaras av att unga människor har en så påfallande allvarlig livsinställning och så gärna vill sätta sitt personliga avtryck på världen. Faran med dessa martyrer som förebilder bör definitivt inte underskattas, men det bästa sättet att få bukt med dem är nog inte att förfasa sig och framhäva deras farlighet.

Snarare gäller det att få luften att gå ur dem, ungefär som James Cagney när han börjar gråta på väg till elektriska stolen. De så kallade martyrerna bör ses som individer, de bör förminskas, gärna genom psykologisk och sociologisk förståelse, vilket skulle kunna bidra till att ge dem rimliga proportioner, samtidigt som offren borde lyftas upp och återges den mänskliga värdighet som självmordsbombaren har velat frigöra dem från.

Att växa upp och mogna som människa innebär i hög grad att växa ur barnsliga tänkesätt och idéer. Först slutar vi att tro på tomten, så försvinner kanske barnatron och därefter genomskådar vi våra föräldrars ofullkomlighet. Tonåringen söker istället sina förebilder i gränsöverskridande och äventyr av olika slag, om de så bara är den typen av moderna passageriter som tjuvrökning, första fyllan eller första utlandsresan med kompisarna. Och efterhand som vi blir vuxna, som individer och som delar av sociala, nationella och etniska grupper i världen, så frigör vi oss från förebilderna, upphör med hjältedyrkan och försöker att själva leva fullödiga liv.

Men även på vägen mot denna befrielse behöver vi förebilder, hjältar att hålla i handen, liksom vi behöver de avskräckande exemplen – om än blott som tankelekar. Livet går inte att reducera till en berättelse, men berättelser lär oss att bättre förstå oss själva och varandra. Vem vet, kanske kommer den där besvärliga typen, bråkmakaren, den som inte passar in, att komma igen med kunskap eller rikedomar som vi aldrig hade kunnat föreställa oss? Eller kanske blir rötägget proffs i Milan eller Barcelona! ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilleus/olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner…”

Torbjörn Elensky är författare. Hans senaste bok är Luisas tupp. 100 kubanska bilder (2008).