Bonjour tristesse

Fransk dystopiker: Michel Houellebecq. FOTO: CLEMENS NIEHAUS / TT

Michel Houellebecqs roman om ett islamistiskt makt­övertagande är samstämmig med uppgivenheten i det franska samhället. Det dystopiska scenariot är föga troligt men skildringen av parallella världar utan kontakt är redan en realitet.

Fransmännen är rädda för världen, för fattigdomen, för de andra, för globaliseringen, för islam, för kapitalismen, för den globala uppvärmningen, för naturkatastrofer och ännu mer för rädslan själv som sprider sig bland dem med blixtens hastighet.”

Så skriver den franske författaren Pascal Bruckner i en text publicerad i januari 2014 i vilken han sen ägnar sig åt French-bashing ur alla upptänkliga synvinklar. Här ingår självhat, tillbakablickande på historiska förlorade höjdpunkter, konstaterandet att Frankrike för första gången i sin historia blivit ett utvandrarland.

Det är en ganska vanlig sorts text i västvärlden, vi ser ju liknande även i Sverige, men jag vågar ändå påstå att de franska texterna är bland de allra deppigaste i genren. Och de är dessutom många. Att de förmodligen speglar reella sinnesstämningar bland fransmännen visas tydligt av de många protester, demonstrationer och det – åtminstone med svenska mått mätt – stora inslaget av våld i de här sammanhangen. Stora och regelbundna opinionsundersökningar visar exakt samma sak.

”EU ska utvidgas eller snarare omformas till att omfatta Medel­havsregionen, och därmed bli islamiskt.”

Att Bruckner i slutet av sin text försöker visa att det här är fel och dumt, hjälper inte riktigt. Det negativa är så massivt.

Och det är i den här stämningen Michel Houellebecqs roman Underkastelse (Soumission), Flammarion 2015, är skriven. I berättelsen finns två parallella spår där det ena är det yttre både våldsamma och kusliga förloppet och det andra huvudpersonens inre och egentligen inte mindre otäcka utveckling.

Scenen är Frankrike under presidentvalet år 2022 där François Hollande avslutar sin andra mandatperiod. Den politiska konflikten domineras nu i ännu större omfattning av frågan om kultur och identitet. Marine Le Pens parti, Nationella Fronten, har skjutit fram sina positioner och hon själv förväntas vinna valets förs­ta omgång stort. Utöver de gamla etablerade partierna finns nu också ett nytt muslimskt parti som företräds av Mohammed Ben Abbes, en karismatisk karl som ser ut som en tunisisk specerihandlare men som i själva verket har gått igenom alla de elitskolor som frambringat hela toppskiktet i den franska politiken.

Vi följer skeendet genom bokens berättare och huvudperson, François, en litteraturhistoriker i fyrtioårsåldern som har en tjänst på Sorbonne III där han undervisar på grundkursen.

Den politiska och kulturella konflikten har även sin motsvarighet på gatan, där sen flera år tillbaka strider mellan grupper av etniska fransmän, så kallade identitärer, och unga muslimer från förorten har blossat upp av och till. I samband med valet tar sig dessa strider även in i centrala Paris där inbördeskrigsliknande scener utspelar sig mitt framför ögonen på François och hans kolleger.

Men den socialistiska regeringen med premiärminister Valls i spetsen kommenterar inte dessa händelser och medierna rapporterar i stort sett inget om dem. Orsaken är att ”det skulle gynna nationalisterna”.

François får av en ung kollega med en bakgrund hos identitärerna rådet att fly Paris under valet, vilket han också gör, och på vägen ser han spåren av fler blodiga sammandrabbningar, vilket antyder att konflikten nu utspelar sig på platser i hela landet. Radio och teve är under denna period helt nedstängda.

Ivalets första omgång får nationalisternas Marine Le Pen flest röster, och näst flest får Ben Abbes. Nu utbryter förmodligen någon sorts panik i kulisserna hos etablissemanget. Den slutar med att alla de etablerade partierna ställer sig bakom Ben Abbes i andra omgången. Att socialisterna som redan hade en sorts pakt med honom skulle göra så var väntat, däremot inte att även den republikanska högern och Bayrous centerparti tillkom. Arrangemanget kan förmodligen sammanfattas med det skräckslagna mantrat: Vad som helst är bättre än ”fa­scisterna”. Och på så vis ska vi komma att se hur landet istället för att förmodligen hamna i ett styrelseskick som brukar kal­las illiberal demokrati, går rakt in i något som måste benämnas som en islamistisk diktatur.

Efter ytterligare oroligheter där den andra valomgången måste göras om under beskydd av militären vinner mycket riktigt Ben Abbes och blir Frankrikes nya president. Och sen går det undan med ”reformarbetet”.

Ben Abbes inrikespolitiska vision är ett i stort sett förindustriellt­ samhälle där hantverk, jordbruk och små strukturer premieras. Utbildningsväsendet nedmonteras till ett minimum. Skolan blir muslimsk och flickor slutar alltid vid tolv års ålder, medan pojkar oftast utbildas i enklare yrken. De universitet som blir kvar blir islamiska, vilket även gäller Sorbonne III, François’ arbetsplats, som hädanefter finansieras av Gulfstaterna.

Kvinnorna slutar att arbeta, bidragen höjs och arbetslösheten sjunker dramatiskt. De positiva effekterna syns även på ­fastighetsmarknaden där priserna fortsätter att stiga, också här framförallt med hjälp av pengar från oljestaterna.

Ben Abbes har lyckats tämja eller åtminstone lugna katolikerna som får behålla sina skolor, tanken är att de så småningom ska konvertera till islam – traditionell religion som traditionell religion – och även påven uttalar sig positivt om ”subsidariteten”, den småskaliga och traditionella samhällsstrukturen där familjen intar en central plats.

Utrikespolitiskt är Ben Abbes ambitioner om möjligt ännu mer omfattande. EU ska utvidgas eller snarare omformas till att omfatta Medelhavsregionen, och därmed bli islamskt. Turkiet är i stort sett redan med och förhandlingar med de nordafrikans­ka staterna är mer eller mindre långt gångna. I denna nya federation ska så småningom Ben Abbes bli folkvald president i något som geografiskt mest liknar romarriket geografiskt, fast islamistiskt.

En fråga man som läsare vid någon tidpunkt ställer sig vid läsningen är om scenariot verkligen är realistiskt. Den kusliga upptakten förefaller inte helt otänkbar, men sedan drar händelserna iväg åt håll som i förhållande till verkligheten ter sig mer och mer långsökta. Visst, en fransk president kan bli vald trots att han bara har en femtedel av väljarna bakom sig. Det politiska och mediala etablissemanget har i alla tonarter uttryckt sin avsky för ”fascisterna”. Och att judarna flyr Frankrike för Israel­ är ju redan ett faktum.

Men att fransyskorna, varav ungefär 80 procent yrkesarbetar, skulle gå med på att lämna sina jobb för kokkonst, sex och möjligen att uppfostra kommande släkten (även om just François inte är så intresserad av den delen) framstår för mig som fullkomligt otänkbart. De skulle protestera. Och med tanke på att den politik som genomförs av Ben Abbes förmodligen även skulle få enorma konsekvenser för hela utbildnings- och forskarvärlden, så skulle de inte vara helt ensamma om det. Om man dessutom betänker att i stort sett inga politiska reformer kan genomföras i Frankrike utan att det leder till enorma protester, inte ens om det finns en folklig majoritet för dem, ter sig detta scenario just orealistiskt. Eliterna må stillatigande se på, men ”gatan” skulle reagera.

Utrikespolitiskt är det ännu svårare att få ihop det. Ben Abbes siktar på kontroll över ett område som geografiskt liknar romarriket. Man kan även likna det vid det område som blev islamiskt under århundradet efter Muhammeds död, där araberna stoppades i väst av Karl Martell vid Poitiers. Men orsaken till att dessa välden blev så stora var inte bara erövringskrig utan även att romare respektive araber hade ett politiskt attraktivt erbjudande. De kom med fred, kunskaper och en samhällsordning som genererade välstånd. Den tidens eliter såg en poäng med att låta sig integreras i respektive sfär.

Det är svårt att se hur Ben Abbes program skulle innehålla ett liknande erbjudande.

Men det våld och det kaos som präglar berättelsens första parti glider, så snart Ben Abbes kommit till makten, över i en snabb men totalt friktionsfri samhällsförändring.

Parallellt med det yttre förloppet skildrar Houellebecq sin huvudpersons försök att orientera sig och finna sig till rätta i de förändringar samhället genomgår, något som verkar gå förvånansvärt bra. Man skulle på svenska kunna säga att han ”gillar läget”.

I inledningen av romanen beskriver François sin situation. Han är duktig på sitt jobb, han har skrivit en briljant avhandling om sekelskiftesförfattaren Karl Huysmans som ger honom en hyfsad status inom akademien. Huysmans är även den ende ”samtalspartner” eller vän François behåller genom så gott som hela berättelsen.

På det personliga planet är det knepigare. François verkar inte ha några vänner eller ännu mindre nära vänner. Han rör sig i en värld av bekanta och kolleger vars främsta funktion tycks vara att förse honom med information och svar på de frågor omvärlden väcker.

Vad gäller kvinnor har han generellt korta förhållanden med unga studentskor som varar ett knappt läsår. Men just den här gången har han fäst sig djupare vid en av dem, Myriam, en söt, begåvad och trevlig tjej som utöver att hon suger av honom gudomligt även råkar vara judinna, vilket ska visa sig göra deras förhållande omöjligt. Då Ben Abbes närmar sig makten utvandrar brådstörtat Myriam och hennes familj till Israel och François gör inget för att försöka hålla henne kvar, även om det kanske hade varit möjligt. Han konstaterar också att för honom finns inget Israel att fly till.

I den kris François genomgår till följd av Myriams uppbrott söker han inspirerad av Huysmans konvertion till katolicismen något liknande, kanske frälsning, kanske en tillhörighet. Han åker till Rocamadour, en pilgrimsort i Centralmassivet där han tillbringar många timmar och dagar framför en arkaisk medeltidsstaty av en svart madonna. Han uppsöker även det kloster Huysmans stod nära. Men effekten uteblir. Inte heller här tar han kontakt med någon annan människa. Han verkar snarare förvänta sig att nåden eller frälsningen ska uppenbara sig på närmast magisk väg.

Efter Myriams avfärd försöker han fortfarande finna glädje eller tillfredsställelse i sexualiteten. Han har hårt sex med prostituerade men också här uteblir effekten. Överhuvudtaget ställer hans kropp till mer besvär än motsatsen.

Men inte nog med det. François har visserligen inte haft någon kontakt med sina föräldrar de senaste tio åren, men nu dör de båda inom loppet av några månader. När han kommer hem från Rocamadour väntar ett brev som talar om att hans mamma är död och redan begravd på kommunens bekostnad. Hans pappa däremot visar sig, till hans stora förvåning, ha startat ett nytt liv med en ny kvinna, nytt hus och nya intressen innan han dog, men François hann aldrig träffa honom i detta nya liv, något han i och för sig tycks ha saknat.

Ändå är förmodligen det värsta som händer honom att han förlorar det arbete (och den status det medförde) han ägnat hela sitt vuxna liv åt, tjänsten på Sorbonne III, till följd av det islamistiska maktövertagandet.

I en intervju av journalisterna Marin de Viry och Valérie Toranian ursprungligen publicerad i Revue des deux mondes 2015 beskriver Michel Houellebecq processen som han låter sin huvudperson genomgå, hur denne blir fråntagen allt. Den utsaga Houellebecq har lekt med, vänt och vridit på, är Descartes filosofiska sats Jag tänker, alltså finns jag, som Houellebecq finner ”bisarrt optimistisk”. Om François förlorar allt som gjorde honom till just François, finns han fortfarande då? Houellebecq tror inte det. Och om han ”inte finns”, varför skulle han då tänka? En människa som är på det här sättet ”utplånad” – behöver hon egentligen någon tankens frihet? Klarar hon av att hantera den? Verkar det inte både rimligare och enklare att helt enkelt acceptera det som erbjuds? Att ”gilla läget”.

På så sätt uppstår medlöparen François, mannen som istället för att göra motstånd mot en islamistisk (visserligen ”mjuk” men dock) diktatur, anpassar sig. I slutet av berättelsen, när den nye islamistiske rektorn för Sorbonne III erbjuder François dennes gamla tjänst, under förutsättning att han konverterar till islam, är han egentligen redan övertygad. Han ser framför sig ett liv med en bra lön, minst två fruar, en lite äldre som lagar riktigt god mat, och en mycket ung och söt som han kan ha kravlöst sex med. Han tänker på sin pappa som fick en ny chans. Att revoltera hade med andra ord kostat alldeles för mycket. För redan inledningsvis lär vi ju känna en man som är så gott som helt reducerad till att tillfredsställa sina mest basala behov. François gillar god mat och sex. Han tror att han söker efter en djupare mening med sitt liv men han vet uppenbarligen inte hur han ska göra för att nå fram till denna mening, att det kräver interaktion och förmodligen djupare kontakt och utbyten med andra människor.

Populärt

Med namns nämnande

Vladimir Putin motiverar annekteringen av Krim med dess ryska rötter. Men historien visar att det bara är myter och propaganda.

François tillhör en av samhällets eliter, akademin, och han väljer uppenbarligen att inte se hur den nya regimen är på väg att utplåna även akademins fortsatta existens på sikt då människor, från och med Ben Abbes maktövertagande, endast undantagsvis ska gå igenom högre studier. Återväxten kommer att bli noll.

Och lika illa, om inte värre, är det med de andra eliterna i det franska samhället. Det samlade politiska fältet, utom Nationella Fronten, ställer sig bakom Ben Abbes i rädsla för ”fascismen” eller, inte omöjligt, för att rädda det som räddas kan, för att bli kvar (en kort stund till) vid köttgrytorna. Medierna rapporterar papegojaktigt om det som händer, men opponerar sig inte. Den enda rännil av kritik Houellebecq skisserar är från ”vänster”, från filosofen Onfray och politikern Melanchon.

”Om François förlorar allt som gjorde honom till just François, finns han fortfarande då? Houellebecq tror inte det.”

I stort sett ingen tänker, eller tänker ”ett steg till”, alla styrande är reducerade till att söka tillfredsställa sina mest primära behov.

Och det är alltså här som Houellebecq låter sin hårdaste kritik landa – mot våra västerländska eliters gemensamma enfaldighet. Mot deras självvalda blindhet inför ett av många möjliga hot. De tänker inte (längre), vilket i förlängningen leder till att de inte längre är. Åtminstone inte de som genom seklen alltsedan Descartes ägnat sig åt att odla fram, fritt tänkande och debatterande, inter­agerande individer, formande ett samhälle i vid mening. En gemenskap. Och med sig i detta fall drar de hela den franska befolkningen som även den görs urarva då den inte längre får utbildning och kunskap om sitt rättmätiga intellektuella arv.

Om François är representativ, om alla eller åtminstone de flesta är och reagerar som han, finns inte heller något som kan kal­las ett samhälle eller en gemenskap. Det gemensamma arvet, kulturen, existerar inte längre, istället finns olika grupper som alla har sina egna värderingar och dessa grupper existerar parallellt men utan några som helst utbyten. Parallella världar utan kontakt.

Och hit har vi förmodligen redan i stor utsträckning kommit, åtminstone i Frankrike.

Nittonhundratalets stora dystopier, jag tänker framförallt på Orwells och Huxleys, tog avstamp i en kollektiv rädsla, den för kommunismen, den totalitära och allseende staten, genomförd i Sovjetunionen.

Michel Houellebecqs Soumission utgår ifrån en annan gemensam västerländsk skräck (som kommit och gått genom seklen), den för en muslimsk invasion. Men till skillnad från hur det var då, när världskrigen knappt var över och hotet kom ifrån en yttre fiende med militärmakt, visar Houellebecq att fienden idag bor inom oss. François, som betyder ”fransman” (ungefär som namnet Sven i Sverige), är alltså i någon mening Frankrike, eller om man så vill, den västerländske mannen.

Och det är han som gör dystopin möjlig att förverkliga.

Karin Stensdotter

Arkitekt och författare.

Mer från Karin Stensdotter

Läs vidare