Bortom stereotyperna
Det förmodligen mest kända fotografiet från Förintelsen visar en judisk pojke i keps med uppsträckta händer. Tillsammans med andra människor vallas han ut från sitt gömställe i samband med tömningen av gettot i Warszawa 1943.
Till höger i bild syns en SS-man i stålhjälm med motorcykelglasögon, beväpnad med en kulsprutepistol. Den uniformerade soldaten, som övervakar människorna på väg att forslas bort mot en säker död, hette Josef Blösche och har kommit att personifiera Hitlertysklands brutalitet och utrotningspolitik. I gettot fick han öknamnet Frankenstein på grund av sin monstruösa grymhet.
Blösche är den ende i fotografiet som kan identifieras med säkerhet, och han motsvarar av allt att döma bilden av den känslokalle massmördaren. Om Blösche handlar en av essäerna i Per Landins senaste bok, Forsters patient. Det är en bok om Tyskland, skildrat genom tio individuella livsöden som på olika sätt ”drogs in i Hitlers trollkrets”, som det heter i baksidestexten.
Andra världskriget i allmänhet och Tredje riket i synnerhet intar en särställning i vår populärkultur. Det har som självklar referenspunkt i både den samtida kulturen och samhällsdebatten kommit att ersätta i princip alla andra historiska referenser. Hitler och nazismen får fungera som inkarnationer av den absoluta ondskan.
Denna särställning försvårar för en nutida betraktare att tränga bakom schablonerna och stereotyperna och se de verkliga händelseförloppen. ”Eftervärlden vill gärna se människor som representanter, ett slags historiedockor som passar in i förutbestämda skeenden”, skriver Landin. Genom att låta oss följa Blösches väg till att bli gettots Frankenstein och hans fortsatta öden efter kriget, tills rättvisan slutligen kom ikapp honom, låter oss Landin se människan bakom stereotypen.
En annan person som har kommit att påverka eftervärldens bild av Tredje riket är Hilde Koch, den ökända kommendanthustrun i koncentrationslägret Buchenwald. Koch skulle genom kombinationen av sadism gentemot fångarna och sin sexuellt utagerande livsstil få personifiera dekadensen hos den grupp till synes vanliga tyskar som i det nazistiska systemet plötsligt gavs oinskränkt makt över liv och död.
”Vi är rentav tvungna att tränga bakom klichéerna om vi vill försöka förstå mekanismerna bakom världskrigen, folkmordspolitiken och de totalitära ideologierna”
Från Hilde Koch stammar många av de berättelser som har blivit synonyma med grymheterna i koncentrationslägren. Somliga skulle bevisas i rättegångarna medan andra, som uppgifterna om att Koch skulle ha låtit tillverka lampskärmar av människohud, inte kunde beläggas. Koch tog sitt liv i kvinnofängelset i Aichach 1967, 60 år gammal. Hon har levt vidare i populärkulturens framställningar av nazismen. Ett av de mest uppenbara exemplen är den kultförklarade kanadensiska B-filmen Ilsa, She Wolf of the SS, från 1975, som handlar om en sadistisk, sexuellt utlevande kvinnlig lägerkommendant.
Adolf Hitler själv är märkligt frånvarande i essäsamlingen, men svävar som en ond ande över de skildrade personernas livsöden. Närmast Führern kommer vi i den inledande titelessän, som handlar om läkaren Edmund Forster, som behandlade Hitler med hypnos mot den blindhet han ådrog sig under första världskriget.
Historien om den 28 dagar långa hypnotiska behandlingen återberättas i romanen Ögonvittnet, av den judiske författaren Ernst Weiss, som begick självmord i Paris i samband med att de tyska trupperna marscherade in i staden 1940. Romanen skrevs under pseudonym under två månader, förmodligen baserade på Forsters anteckningar från sjukhuset.
Den tidigare marinstabsläkaren Forster själv hade tagit sitt liv redan 1933 i Greifswald där han sedan 1925 innehade en professur i psykiatri. I januari samma år hade Hitler blivit rikskansler och Forster måste ha insett att han satt på en tickande bomb i form av anteckningarna från behandlingen av den krigsblinde korpralen. I juli tog han bilen till Paris där han överlämnade anteckningarna till personer i stadens tysk-judiska författarmiljö. På så vis kom de att hamna i Weiss ägo.
Hemkommen från Paris fick Forster besked om att han entledigats från sin professur på grund av en ny lag. Motiveringen var att han enligt universitetet skulle ha uttryckt sig nedsättande om ledande personer i Tredje riket. Han reste till Berlin för att bemöta anklagelserna, men verkar ha blivit ännu hårdare ansatt av regimen. Efter två misslyckade självmordsförsök sköt han sig slutligen på sitt tjänsterum.
Per Landin har skrivit ett antal essäsamlingar som behandlar det tyska 1900-talet utifrån olika individuella livsöden. Jämfört med den förra boken, Langbehns testamente (2017), känns Forsters patient mer sammanhållen kring sitt tema, vilket hjälper läsaren att orientera sig mellan de olika kapitlen. Också språket känns rappare den här gången.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Det är en utmaning att skriva något intressant om Hitler-Tyskland i en tid som svämmas över av populärhistoriska framställningar av perioden. Landin har dock ett försprång gentemot många av sina konkurrenter i kraft av sitt monumentala kunnande om Tyskland och dess historia. Essäerna har den språkliga lätthet och otvungenhet som brukar vara den genuint bildades adelsmärke.
Efter andra världskriget fanns ett utbrett behov i stora grupper av att distansera sig från kriget och den nazistiska epoken. Den omfattande omdaningen av Europas städer i modernistisk tappning bidrog till att förstärka känslan av att kriget ägt rum i en annan värld, trots att händelserna utspelade sig endast några årtionden tillbaka i tiden. Känslan av avstånd skulle förstärkas av populärkulturens många skildringar av kriget och dess persongalleri, verkligheten bakom blev svår att skilja från dessa framställningar.
Idag har tillräckligt lång tid förflutit sedan krigets trauma för att vi ska våga närma oss epoken på nytt. Vi är rentav tvungna att tränga bakom klichéerna om vi vill försöka förstå mekanismerna bakom världskrigen, folkmordspolitiken och de totalitära ideologierna. De krigsherrar, bödlar och plågoandar vars gärningar förlänat dem en evig plats i historiens skräckkabinett var också vanliga människor som hade fötts, växt upp och ofta levt ett mer eller mindre vanligt liv innan de historiska omständigheterna eller mörka drag i deras personligheter ledde dem till de episoder som gått till historien. I förekommande fall fortsatte de också sitt liv långt efter att deras roller i världshändelserna var överspelade.
Essäerna i Forsters patient, som följer livsöden före, under och efter krigsåren, hjälper oss att luckra upp föreställningen om Hitlerdiktaturen som en fjärran tidsepok, avskild från vår egen. Landins bok är inget försvarstal för de skildrade individerna. Inte heller gör den anspråk på att lämna några heltäckande förklaringar, vare sig till de historiska skeendena eller till de skildrade individernas gärningar, men den hjälper oss att se människorna bakom uniformerna. Dessa personer visar sig vara långt mer lika oss själva än vad vi vanligtvis skulle vilja erkänna. Det gör dem också så mycket mer skrämmande
Författare, musiker och journalist.