Någon gång vid mitten av 30-talet e Kr färdades den judiske tältmakaren Saulus, senare oftast kallad Paulus, från Jerusalem mot Damaskus i syfte att förfölja de judar som avfallit till en sekt som hyllade den avrättade Jesus Kristus som Messias eller rentav Gud. På vägen fick han en märklig vision som för en tid gjorde honom blind och för all framtid omvände honom till kristendomen, vars främsta spridare han blev. Detta enligt Apostlagärningarna och hans egna brev till församlingar han senare grundat.

Att få svenskar numera känner till Bibelns berättelser är en kulturell förlust på hemmaplan. Men att man i och med avkristningen överhuvudtaget inte längre förstår religionens betydelse för människor i andra länder eller dess roll i internationella konflikter leder till felbedömningar som ökar lidande och blodsutgjutelse.

Paulus resa blev början på den komplicerade historien om Syriens moderna religioner. Området blev snabbt ett av kristendomens starkaste fästen. En av kyrkans fem patriarker fick sitt säte i hamnstaden Antiokia. Väldiga kyrkor byggdes i Aleppo och Damaskus. Kristenhetens absolut största tempel, med fyra sammanbyggda basilikor, restes kring den pelare på vilken helgonet Simon Styliten framlevt sina dagar. Traktens huvudspråk var arameiska, Jesus språk, som användes som kyrkospråk. Städerna var dock delvis grekisktalande.

Men sedan kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet splittrades den. En grupp som ansett att Jesus var en av Gud skapad varelse, arianerna, hade fördömts redan på mötet i Nicea 325 och är idag sedan länge försvunnen. Likaså dess avläggare ”homoiousianerna” som skilde sig från de renläriga genom ett extra ”i” i trosbekännelsen, vilket utlöste de blodiga strider som skildras i Viktor Rydbergs roman Den siste athenaren.

Bestående blev däremot den schism som utlöstes av patriarken Nestorius i Konstantinopel. Han hävdade att Jesus visserligen var identisk med Gud, men att han också hade en fristående mänsklig natur som ett slags fodral för det gudomliga. Teologiskt är förstås problemet att det då eventuellt bara är människan Jesus inte Gud som lider på korset – hur kan då lidandet bota våra synder? Läran fördömdes på mötet i Efesos 431 e Kr och förbjöds av den bysantinska statsmakten, men fick anhängare i Syrien, Mesopotamien, Indien, Mongoliet och Kina. Kring år 650 e Kr torde ”nestorianerna” ha varit den största kristna kyrkan. Efter islams segertåg fanns nestorianer kvar främst i Indien, men även i norra Irak och östra Syrien, där de av entusiastiska tillresta europeiska arkeologer på 1800-talet kom att identifieras med Mesopotamiens forna härskare ”assyrierna”, en benämning som sekten fått behålla.

Motsatt extremriktning, ”monofysiterna”, hävdade tvärtom att Jesus var helt och hållet Gud. Men enligt kejsarens teologer innebar även detta att lidandet på korset blev verkningslöst. Hur kan Gud lida mänskliga plågor och på det viset sona våra synder om han inte också är människa? Anhängarna exkommunicerades på mötet i Chalkedon 451 e Kr. Men leda vid det kejserliga förtrycket, andligt och fiskalt, fick ändå folkmajoriteten i Främre Orienten att anamma den monofysitiska läran. Så uppkom de koptiska, syrianska och armeniska kyrkorna, som än idag har miljontals anhängare i Etiopien, Egypten, Libanon, Syrien och Armenien. Ett egendomligt misstag har dock fått oss här i Sverige att kalla de hos oss talrika syrianska monofysiterna för ”assyrier”, ett namn som ju, låt vara lika felaktigt, redan hade antagits av en grupp bland nestorianerna, rakt motsatt riktning.

De kvarvarande, kejsartrogna, kallade sig ”ortodoxa”, renläriga. Enligt dem var Gud och människa blandade i Jesus person på övernaturligt sätt. Till dem som valt denna medelväg hör idag grekisk-ortodoxa, romerska katoliker och lutheraner, inklusive Svenska kyrkan så länge den brydde sig om sådant, samt kalvinister och allsköns frikyrkor.

Ytterligare en sekt spjälkades av på 600-talet, maroniterna, som hävdade att Jesus visserligen var blandad Gud och människa, men hade bara en enda gudomlig vilja. Det är svårt att förstå varför detta var så farligt, men det ledde ändå till uteslutning ur den ortodoxa kyrkan och ett nytt samfund i Syriens bergland och dagens Libanon.

Emellertid bröt det bysantinska väldet i Syrien samman strax efteråt. Muslimerna intog Damaskus 634 e Kr. De kristna sekterna hälsade araberna som befriare, och medan det arabiska språket gick fram på arameiskans och grekiskans bekostnad gick det betydligt långsammare för islam. Det är en missuppfattning hos oss att muslimska länder är religiöst homogena och islam intolerant. Som ”bokfolk” med en egen uppenbarelse av Allah (arabiska kristna använder också det ordet om sin Gud) behövde kristna och judar inte omvända sig, bara betala en blygsam extraskatt. I det medeltida Europa blev det omöjligt att vara muslim eller jude. Men medan kaliferna regerade i Damaskus och kanske ända fram till korstågen, förblev majoriteten av befolkningen i Mellanöstern kristen. Ja, ännu på 1930-talet, var bara drygt hälften av befolkningen i det franskockuperade Syrien muslimsk!

Livet på den kristna sidan komplicerades emellertid av splittringen mellan kyrkorna – nestorianer, syrianer, armenier, ortodoxa och maroniter. Den förvärrades efter hand då grupper ur de fyra förstnämnda samfunden bröt sig ur och tillsammans med maroniterna erkände påven som överhuvud mot att de fick hålla gudstjänst efter sin egen ritual på lokala kyrkospråk samt ha gifta präster. På det viset kom nio olika kristna kyrkor, av vilka fem dock var lierade med Rom och påven, att slåss om själarna. De flesta hade en egen ”patriark av Antiokia”, stationerad i Damaskus eller Aleppo. I Irak blev de påveanslutna nestorianerna, ofta kallade ”kaldeiska kristna” till skillnad från ”assyrierna”, en maktfaktor. De stödde Saddam Hussein, varför de idag i stor utsträckning tvingats fly till Sverige där de påtagligt ökat den katolska kyrkans numerär. Över huvud taget är den tragedi som drabbat Mellanösterns kristna en märklig bieffekt av den amerikanska, kristna högerns krigspolitik.

Men även muslimerna hade sektproblem. Den fjärde kalifen, Muhammeds kusin Ali som varit gift med profetens dotter Fatima, mördades år 661. Guvernören i Syrien, Muawija, grep makten som kalif och flyttade huvudstaden till Damaskus. Men Alis anhängare, shiiterna, fortsatte kampen. År 680 stupade Alis och Fatimas son Hussein vid Kerbala i Irak. Hans avhuggna huvud sändes till den dåvarande kalifen, Muawijas syndige och supige son Yazid, i Damaskus. Husseins fyraåriga dotter Sajida Ruqqaja dog av skräck vid anblicken av huvudet.

De muslimer som underkastade sig Muawija har kommit att kallas sunniter. De accepterar traditionen från de kalifer som regerade mellan Muhammed och Ali och tillmäter inte profetens avkomlingar någon särskild betydelse. En förkrossande majoritet av muslimer i Syrien och annorstädes tillhör denna riktning.

Minoriteten av shiiter fortsatte dock att hylla Muhammeds, Alis och Husseins avkomlingar men klövs i flera sekter. Den största, ”tolvsekten”, erkänner tolv ”imamer” från och med Ali och Hussein. Den siste av dessa försvann kring år 900 och anses leva dold för att i de yttersta dagarna återkomma som Mahdi, en sorts frälsare. Sekten dominerar helt i Iran, utgör en majoritet i Irak och Bahrein och är inflytelserik i Libanon men ganska fåtalig i själva Syrien.

Istället finns där ”sjusekten” eller ”ismailiterna” som har fastnat för andra ättlingar till Hussein och i sin tur kluvits upp i olika sekter som hyllar levande imamer istället för den försvunne Mahdin. Den största gruppens imam bär numera den från kändispressen bekanta titeln Aga khan.

Från sjusekten har även de två egendomligaste syriska religionerna utgått. Druserna, som finns i Libanon och angränsande trakter av Syrien och Israel, hyllar den egyptisk-ismailitiske kalifen el-Hakim som försvann år 1021 som gudomlig. Läran är hemlig, fullt ut känd bara av särskilt invigda. Alawiterna, som finns i bergen mellan Aleppo och havet har även de en delvis hemlig lära. Man tycks anse att kalifen Ali är Gud samt dessutom tro på själavandring, åtminstone för män. Man hade traditionellt inga tempel eller moskéer. Kvinnorna har alltid varit obeslöjade, och alkohol har varit tillåtet. Alawiterna är sedan gammalt den mest föraktade av Syriens sekter. Och för tillfället den politiskt starkaste.

Slutligen fanns ända sedan tiden före Paulus en stor och inflytelserik judisk minoritet med eget kvarter i Damaskus. Den växte efter hand genom invandring av judar som fördrivits av de katolska monarkerna i Spanien.

Länge förblev toleransen imponerande. Ummajadmoskén i Damaskus var från början en kristen kyrka, där kristna och muslimer bad i varsin del, innan de kristna förlänades andra basilikor i huvudstaden. Fortfarande tillbes i den av bysantinska arkitekter ombyggda jättemoskén Johannes Döparens avhuggna huvud – en relik som blivit kvar från den kristna tiden och förblivit helig för båda religionerna. Moskéns randiga marmorarkitektur beundrades av kristna resenärer under korstågstiden och imiterades i domen i Pisa och därefter i hela Mellanitalien. I ett annex vid moskégården tillber tillresta shiiter från Iran och Irak även imamen Husseins huvud som bevarats där. Deras totalbeslöjade kvinnor har utgjort ett exotiskt inslag i det annars så emanciperade och obeslöjade Damaskus.

Men någon total idyll har sällan rått. Korstågen skapade en förut okänd fientlighet även mot de inhemska kristna. I modern tid, under det turkiska väldet, utbröt en judepogrom i Damaskus 1849 och ett blodbad på kristna 1860.

En än svårare förföljelse kom 1915–16 då turkisk militär förintade cirka två miljoner kristna, främst armenier men också syrianer och unierade grekiska katoliker. Majoriteten torde ha deporterats från dagens Turkiet, där grupperna är i det närmaste utrotade, men morden skedde mest i nuvarande Syrien, där lokala kristna man kom åt också dödades. Värst blev blodbadet i den även i övrigt föga tilltalande staden Deir ez-Zour borta vid Eufrat.

Slakten på armenier är näst nazisternas judeutrotning det värsta organiserade folkmordet i historien – värre än både Pol Pots massakrer och tutsimorden i Ruanda eller kroaternas slakt på serber under andra världskriget. Hitler hämtade avsevärd uppbyggelse ur det faktum att ingen brytt sig om eller ens verkade minnas förintelsen av armenier. Än idag har man talat tyst om saken. Även hos oss. Och i det EU-aspirerande Turkiet är det olagligt att ens nämna illdåden.

Efter första världskriget tillföll Syrien Frankrike. Man fördrev den valde kungen Feisal, hjälten från Lawrence av Arabiens frihetskrig, även han en avkomling till Ali, om än sunnimuslim. Man styckade landet. Området kring Antiokia gavs till Turkiet. Libanon gjordes till en fristat och skyddszon för katolska maroniter.

Resten av området blev en självständig stat 1946. Israels upprättande och nederlaget i sexdagarskriget ledde till förföljelser av den judiska minoriteten. Nästan alla judar idag är numera fördrivna och det judiska kvarteret i Damaskus tömt. Efter en serie militärkupper hamnade makten hos alawiterna och dessas ledare Hafez al-Assad. Det är dennes son Bashar som idag försöker hålla ihop regimen.

Samtidigt fick fundamentalistiska grupper anhängare bland sunniterna. Muslimska brödraskapet växte trots förbud och ledde 1982 ett uppror i staden Hama mot den sekulära staten. Det slogs ned med oerhörd brutalitet. Den historiska stadskärnan jämnades med marken och uppåt 30 000 invånare dödades. Fundamentalisterna har haft stöd från Saudi-Arabien, vars kungafamilj ju officiellt är sunni-extremister, ”wahhabiter”, och dessutom lika rädda för sekulariseringen i Syrien som för shiiterna.

Idag är över hälften av syrierna sunnimuslimer. Av dessa är gissningsvis inemot hälften sekulariserade, många av dem, särskilt de intellektuella, klart fientliga mot religionen. De troende har traditionellt tillhört måttfulla riktningar som byggt praktfulla moskéer och vördat helgon och reliker som Johannes Döparens skalle i Damaskus eller hans fader Zacharias huvud – antagligen också det en övertagen kristen relik – i den idag delvis förstörda stora moskén i Aleppo.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men troligen har antalet fundamentalister vuxit, särskilt de grupper som är mer radikala och antidemokratiska än Muslimska brödraskapet. Det är grupper som på tal om Syrien eller stater där vi tror oss urskilja en ”arabisk vår” vanligen kallas salafister eller jihadister och ses som ett måttligt hot. Men som vi kallar al-Qaida på ställen där våra och USA:s intressen är hotade. Kanske har de stöd av knappt hälften av sunniterna eller 30 procent av folket.

De mer utbredda kristna sekterna – armenier, syrianer och ortodoxa samt dessas med Rom unierade systerkyrkor och de likaså Rom-unierade maroniterna – har haft en stark ställning inom handel och förvaltning, armenierna en roll som en aning påminner om judarnas i Europa, även efter folkmordet. År 1958 var en unierad armenier nära att väljas till påve i Rom. Både i Damaskus och Aleppo finns speciella kristna kvarter som, även om befolkningen är blandad även där, i viss mån verkar byggda för att kunna försvaras. I Damaskus visas, under den nutida gatunivån i kvarteret, ”Ananias hus” där Paulus vistades. I Aleppo kan man inom några hundra meters radie bese armeniernas, maroniternas, de påvetrogna ortodoxas och de grekisk-ortodoxas katedraler. Där det finns kristna kan alkohol köpas, även av de inte så få muslimer som tar ett glas arrak emellanåt. Syriens kristna byar producerar ofta hyggligt rödvin, främst i trakten kring ruinerna av Simon Stylitens helgedom. Bland övervägande kristna områden märks Ma’loula nordväst om Damaskus med den heliga Theklas och den helige Sergius, ”Mar Sarkis”, urgamla kloster. Befolkningen där talar fortfarande arameiska och tillhör den unierade grekisk-katolska eller syrisk-katolska kyrkan. Sammanlagt torde de kristna vara cirka 20 procent av befolkningen. Den minskande andelen beror snarare på den explosiva nativiteten hos de fattiga sunniterna än på förföljelse eller omvändelse.

Det mest gripande religiösa minnesmärket i Syrien är antagligen den armeniska katedral som finns borta i Deir ez-Zour. Egentligen en sorts gravmonument över offren för folkmordet, i vars krypta ett glasgolv exponerar en del av det enorma berg av skelett på vilket helgedomen vilar.

Återstår de olika shiitiska eller halvmuslimska sekterna, också de med idag kanske 20 procent. Religionstillhörighet registreras inte av regimen, samtidigt som människor av tolerans eller försiktighet är mycket diskreta med sin tro, varför alla siffror är osäkra, särskilt för dessa ibland föraktade grupper. Druserna finns som sagt på gränsen till Israel och Libanon och är lierade med minoriteterna i dessa länder. De få äkta shiiterna är däremot en viktig maktfaktor i och med att deras militanta organisation Hizbollah är stark i Libanon och nära förbunden med den syriska regimens iranska bundsförvanter. Deras kepsar med kalasjnikovemblem har kunnat köpas i Aleppos basarer. För västliga bedömare tycks de vara omöjliga att skilja från jihadisterna/al-Qaida men är alltså i verkligheten dessas yttersta motsats och värsta fiender.

Som framgått finns flera av shia-islams heliga platser i Syrien, varför inflödet av pilgrimer från Iran och Irak har varit stort under fredliga perioder. Trängseln vid imamen Husseins huvud är brutal. En stillsammare upplevelse är dottern Sajida Ruqqaias gravmoské. Nybyggd med iranska oljepengar i guld, glas, kakel och neonljus. Om det fanns en moské i Disneyland skulle den se ut så. Men samtidigt finns där inför barnmartyrens grav en intensiv, mystisk andakt som oftast saknas i vanliga moskéer. Man måste givetvis bege sig till rätt sida av könsbarriären, visa hänsyn och försöka bete sig som andra bedjande. Men besökare från bokfolken tycks hursomhelst välkomna och mötas med vänligt intresse. Även shiamuslimer hyser vördnad för Isa (Jesus). Men det hjälper definitivt om man kan räkna upp martyrens släktled: Rasul (profeten Muhammed), Fatima, Hussein, Sajida Ruqqaia.

Den alawitiska sekten som möjligen utgör 10 procent av Syriens folk har slutligen som sagt haft den politiska makten via Baathpartiet och Hafez al-Assad, som en gång i tiden stöddes av Sovjet. Bashar al-Assad har däremot genomfört privatiseringar, vilka retat fattiga sunniter utan att som avsett blidka USA. Sitt aktiva stöd har han istället fått från Iran. Ayatollorna har därvid upptäckt att de föraktade alawiterna nog ändå är goda shiiter och beslutat bygga bönelokaler åt dem. Således reser sig idag alltfler minareter över de förr moskélösa alawitbyarna mellan Latakia och Aleppo.

Ingen tycks någonsin privat ha haft något gott att säga om familjen Assad. Men i jämförelse med alternativen har förbluffande många, särskilt inom de religiösa minoriteterna, varit beredda att acceptera den alawitiska diktaturen.

Hur många av sunniterna som stöder det jihadistiska upproret vet ingen. Inte heller i vad mån det ändå finns sekulära reformkrafter med något som helst inflytande på den sida som alltfler västmakter vill leverera vapen till. De kristna i Syrien är inte tiotusentals som i Irak, utan miljoner. Ska de också bege sig till Sverige? Vem tar emot alawiterna? Eller shiiterna? Vad sker med kulturminnesmärken som Ummajadmoskén i Damaskus – ett säte för avgudadyrkan enligt jihadisterna?