Där tron får plats
Till mina bedrifter som pappa räknar jag att jag lyckats föda ett fotbollsintresse hos min 8-årige son. Det låter kanske inte som något att yvas över, men dagens barn har ett uppmärksamhetsspann som gör att det är långt ifrån självklart. Har man vuxit upp med Ipads och action-barnprogram kan det gröna fältets schack upplevas en aning långsamt.
Men denna vår utsåg min son Paris Saint-Germain till sitt lag (man kan inte lyckas med allt), framförallt för att han fastnat för Lionel Messi. Och en kväll framför tv:n noterade han att argentinaren korsade sig när han gör mål – samma gest som vi brukar göra i kyrkan. ”Varför gjorde han så, pappa?” frågade han förvånat. ”För att han är kristen”, svarade jag utan att tänka mer på det.
Under våren har vi följt Champions League och märkt att Messi är regel snarare än undantag. En rad spelare korsar sig när de kliver in på planen, inför straffsparkar och när de gjort mål. Andra lyfter istället händerna mot skyn, som muslimerna i Liverpools anfall: Mohamed Salah och Sadio Mané.
Min son iakttar förundrat, och jag inser att det nog är första gången som han tittar på tv och känner sig normal. För här är många som han, och det är inget särskilt med det. Religion inte undanskymt, men inte heller något exotiskt eller farligt. Det är bara ett självklart inslag i något så vardagligt som fotboll.
Kontrasten till hur religion skildras i svensk medier är slående. Här syns den oftast inte alls förrän det sker något dramatiskt: övergrepp, terrordåd eller upplopp. Då finns den plötsligt över allt, tills det blir tyst igen. Undantaget är exotiska reportage hos familjer som firar Id al-fitr, pesach eller någon annan högtid.
Tar man upp detta med journalister hänvisar de till medielogik och nyhetsvärderingar. När allt är som vanligt finns inget att skriva om, så vad ska man göra? Det hade varit en rimlig förklaring, om det inte var så att man aktivt klipper bort religionen när den är för normal.
Som för ett par år sedan, när medierna rapporterade om hur Brandt Jean förlät sin brors mördare. Både SVT och Dagens Nyheter gjorde långa reportage om detta – de senare med rubriken ”Därför förlät Brandt Jean sin brors mördare”. Men trots rubriken så nämnde de inte orsaken i texten: Jeans kristna tro. ”Om du går till Gud och ber honom, så förlåter han dig” sa han till sin broders mördare, och fortsatte: ”Ge ditt liv till Kristus.” De citaten utelämnade både SVT och DN.
Kyrkohistorikern Kjell O Lejon har påpekat att den här tendensen också märks när svenska medier rapporterar från amerikanska presidentval. Möjligen får de religiösa referenserna vara med när de dyker upp hos presidenter som George W. Bush och Donald Trump, om de passar in i den svensk mediebilden av en ”högerkristen” politiker, annars inte.
Det är som att medierna inte vet vad man ska göra med den normala religionen – den som man varken kan sucka åt eller förargas över. Om de inte kan himla med ögonen vänder de istället bort blicken. Resultatet blir en bild av religion som få religiösa känner igen sig i.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Men ikväll blir det annorlunda. För då möts Real Madrid och Liverpool i Champions League-finalen. Om Salah gör mål kommer han att peka mot himlen och sedan knäfalla, samtidigt som Madrids spanska och sydamerikanska katoliker korsar sig frenetiskt.
Och min son kommer, för ovanlighetens skull, att känna sig helt normal.
Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och lärare på Teologiska högskolan i Stockholm.