1990 befann sig Peru i kaos efter många år av ekonomisk kris och en upptrappning av det politiska våldet utan motstycke i landets historia. Peruanernas inkomst per capita hade fallit med nästan en tredjedel mellan 1987 och 1990. De offentliga finanserna hade enorma underskott och landet upplevde en våldsam inflation på drygt 7 000 procent. Mer än hälften av peruanerna levde då i fattigdom, ofta på landsbygden eller i gigantiska slumområden helt utanför landets institutioner och lagar. Samtidigt kontrollerades en betydande del av bergstrakterna av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso (Den lysande stigen), som spred skräck över hela landet i ett skoningslöst krig med cirka 70 000 döda och saknade.

För många verkade det som om Peru stod inför en kommunistisk revolution, men det blev precis tvärtom: underifrån utlöste det peruanska folket istället en kapitalistisk revolution utan jämförelse i Latinamerikas historia. För detta krävdes Mario Vargas Llosas geni, Alberto Fujimoris obegränsade samvetslöshet och miljontals peruaners entreprenörsanda.

Författaren Vargas Llosas bidrag till Perus framgångssaga var avgörande. Det var han som pekade ut den väg som landet så småningom skulle följa för att ta sig ut ur krisen. År 1990 kandiderade Vargas Llosa till presidentposten med ett ytterst ovanligt budskap: att det behövdes en liberal revolution som öppnade vägen för ”de fattigas kapitalism” för att sätta landet på rätt spår. Han pläderade för en omvandling av Perus slutna och genomreglerade ekonomi till en öppen marknadsekonomi, där staten slutade att generera privilegier och kaos för att istället ägna sig åt att skapa ordning och reda samt släppa loss folkets skaparkraft.

Om detta har Vargas Llosa skrivit följande i det självbiografiska Fisken i vattnet: ”Det program som jag sökte mandat för och som det peruanska folket avvisade gick ut på att sanera de offentliga finanserna, stoppa inflationen och föra den peruanska ekonomin in på världsmarknaden. Det var en del av ett heltäckande program för att nedmontera samhällets diskriminerande strukturer genom att avskaffa dess olika privilegiesystem så att miljoner fattiga och marginaliserade äntligen skulle få tillgång till det Hayek kallar civilisationens odelbara treenighet – legalitet, frihet och ägande.”

Dessutom ville han göra allt detta på en gång, ty den peruanska krisen var så allvarlig att inga halvmesyrer kunde hjälpa. Det skulle innebära en hög initial kostnad, och om detta var Vargas Llosa helt uppriktig. Han ville vinna valet som den ärliga person han är, det vill säga, ”med peruanernas godkännande och delaktighet, inte som ett bedrägeri”. Naturligtvis, förlorade han.

Alberto Fujimori besegrade Vargas Llosa med bred marginal i presidentvalets andra omgång i juni 1990. Han var en oväntad uppstickare vars främsta politiska kapital var att inte tillhöra de traditionella eliterna. Han hade inte ens ett konkret regeringsprogram, utan endast mycket vaga uttalanden och, framförallt, löftet om att inte utsätta landet för den radikala förändring som Vargas Llosa hade föreslagit. Men det var just det han gjorde tio dagar efter att ha tillträtt presidentämbetet genom ett drastiskt stabiliseringsprogram, som med rätta blev känt som ”Fujishock”. Det kompletterades med en rad andra åtgärder som fördjupade det första åtgärdspaketets strukturella inverkan.

Reformernas syfte var att stoppa inflationen genom en snabb minskning av budgetunderskottet, öppna den peruanska ekonomin för både extern och intern konkurrens samt återintegrera Peru i det internationella finanssystemet. De offentliga utgifterna reducerades dramatiskt och priserna på offentligt producerade varor och tjänster höjdes kraftigt. Samtidigt togs nästan alla importhinder bort och importavgifterna sänktes, marknaderna för varor, tjänster, kapital och arbete avreglerades, och ett brett privatiseringsprogram av statliga företag sattes igång.

Effekten av dessa åtgärder var inledningsvis mycket kännbar och fördjupade den ekonomiska nedgången som hade inletts 1988. Men stormen bedarrade relativt snart. En fas av stark ekonomisk återhämtning inleddes 1993 och inkomsten per capita växte med cirka 6 procent per år mellan 1993 och 1997. Detta ledde till en minskning av fattigdomen från 55 till 44 procent. Denna positiva utveckling speglade några av Fujimoris främsta framgångar vad gäller budgetsanering, bekämpning av inflation och återintegrering av Peru i de internationella kapitalmarknaderna.

Vid sidan av detta bör två avgörande politiska händelser nämnas: Fujimoris statskupp den 5 april 1992, då han upplöste parlamentet för att kunna regera utan inskränkningar, och tillfångatagandet i september samma år av ledaren för Sendero Luminoso, Abimael Guzmán. Det var början på slutet av det långa krig som hade rasat i Peru sedan 1980. Både statskuppen och de metoder som användes för att bekämpa terrorismen återspeglade emellertid Alberto Fujimoris skrupelfria agerande, där han inte ryggade för att etablera en diktatur eller använda sig av statsterrorismen och korruptionen för att uppnå sina syften. Därför sitter han idag i fängelse.

Den snabba tillväxten som inleddes 1993 avbröts 1998 av den sa kallade Asienkrisen, som gav upphov till fyra år av ekonomisk stagnation och ökad fattigdom. Under denna period, i november 2000, föll Fujimori på grund av stora korruptionsskandaler, och en fullt fungerande demokrati kunde återinföras.

Det är under dessa förhållanden som, från och med 2002, som en lång period av hög tillväxt och stor fattigdomsminskning inleddes. Landets BNP fördubblades och fattigdomen gick ner från 55 till 24 procent mellan 2001 och 2013. Den extrema fattigdomen minskade ännu snabbare under dessa år: från cirka 25 till 5 procent.

Denna utveckling främjades av en kraftig prisökning på Perus och övriga Latinamerikas främsta exportvaror. Men Perus tillväxt har vida överträffat den i andra länder i regionen, något som tyder på att det finns interna faktorer som gett den peruanska tillväxten en exceptionell kraft. Det leder fram till en av de aspekter som utmärker den peruanska ekonomin: den informella sektorns enorma utbredning. Det handlar om de fattigas kapitalism, som Vargas Llosa talade om och vars potential uppmärksammades i Hernando de Sotos berömda bok El otro sendero från 1986 (Den andra vägen, 1989).

Detta betyder inte att blotta existensen av en stor informell sektor skulle leda till resultat som liknar Perus. Om så vore fallet då skulle många andra latinamerikanska länder ha utvecklats på samma sätt som Peru, men så är inte alls fallet. Det är kombinationen av makroekonomisk stabilitet och liberaliseringsreformer med återställandet av den interna ordningen, demokratiseringen och en gynnsam global efterfråga som har gett den informella sektorn de rätta förutsättningarna för att kunna utveckla sin kreativa potential.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En studie från Perus SCB (INEI) 2014 visar att 57 procent av landets arbetsstyrka år 2012 jobbade i den informella sektorn. Till det måste summeras 17 procent, som motsvarar den sysselsättning som inte utförs på lagligt sätt i resten av ekonomin. Det ger en total på 74 procent eller 12 miljoner sysselsatta utanför lagens råmärken. Det är imponerande siffror, men de utgör en betydande minskning i förhållande till tidigare beräkningar. Detta betyder att en stor del av tillväxten och hela minskningen av fattigdomen har varit beroende av dynamiken i de informella verksamheterna.

De mest anmärkningsvärda effekterna av denna omfattande informella kapitalism gäller både fattigdomsminskningen och en jämnare inkomstfördelning. Om Peru idag skulle ha samma andel fattiga som år 2001 skulle det finnas 10 miljoner fattiga till, det vill säga 17 miljoner istället för 7 miljoner. I sin tur har inkomstfördelningen blivit jämnare. Ginikoefficienten har gått ner med cirka 20 procent och de fattigas andel av landets inkomst har ökat markant.

Utöver att besegra terrorismen har den peruanska staten inte gjort mycket annat för sina fattiga än att sluta lägga sig i deras liv och försvaga deras entreprenörsanda. En studie av Världsbanken från 2013 visar att de offentliga transfereringarna endast står för 8,6 procent av fattigdomsminskningen mellan 2004 och 2010. Den helt avgörande faktorn har i stället varit de arbetsinkomster som har genererats via informella verksamheter och marknader.

Det är de fattiga själva som på egen hand håller på att vinna kampen mot fattigdomen med hjälp av sina egna nätverk och uppfinningsrikedom. Den informella kapitalismen är givetvis ingen idyll, men det är den väg som har gett flertalet peruaner ett liv som de bara kunde drömma om för inte så länge sedan. Det är den stora revolutionen som i Vargas Llosas anda håller på att grundligt förändra Peru.