Varför finns det så få intelligenta liberaler numera? Svaret tror jag är lätt att finna. Efter kommunismens fall framstod den liberala demokratin som det självklara, en sorts mänsklig rättighet som inte längre behövde försvaras utan som bara gällde. Varje form av intellektuell reflexion kom att framstå som onödig.

Annorlunda hade det varit under 1930-talet, liksom under kalla kriget. Då hade också en rad glansfulla intellektuella försvarare av liberalismen trätt fram: Arthur Koestler, Isaiah Berlin, Friedrich Hayek, Ludwig von Mises och inte minst Raymond Aron. De hade alla något att ta spjärn mot, marxismen och kommunismen, motbjudande som politiska verkligheter men imponerande som teoretiska system.

Raymond Aron (1905–1983) tillhörde en fransk och judisk borgerlig familj. Han genomgick elitskolorna och lärde känna Jean-Paul Sartre vid École normale supérieur, och genom Sartre också Simone de Beauvoir. Under 1930-talet bedrev han studier i Tyskland som kom att bli avgörande för hans intellektuella utveckling. I en tid när den franska sociologin och filosofin föreföll ha stagnerat var det från Tyskland som inspirationen kom. Max Weber, Georg Simmel, Max Scheler, Wilhelm Dilthey, Heinrich Rickert och Edmund Husserl, liksom senare Martin Heidegger, tycktes kunna erbjuda något nytt. Aron var ivrig att berätta för sin kamrat Sartre om de omvälvande nya intrycken.

”Under Raymond Arons senare år var Sartre-perioden slut. Men strukturalism, poststrukturalism och postmodernism kom istället.”

Några böcker om tysk sociologi och historiefilosofi följdes av Raymond Arons Introduction à la philosophie de l’histoire (1938), en introduktion till historiens filosofi som han lade fram som en avhandling vid Sorbonne. Aron, som tydligt var inspirerad av den tyska traditionen på området, framhöll starkt den historiska objektivitetens begränsningar. I polemik mot positivistiska och andra uppfattningar betonade han hur historikern själv är en del av historien och i fråga om perspektiv och utgångspunkter bestämd av sin historiska position. Ingen arkimedisk punkt utanför historien står till buds, argumenterade Aron. Varje människa är en produkt av det förflutna. Men det är också sant att var och en i enlighet med den idé han gör sig om sig själv väljer sitt förflutna.

Detta var tankar som på den tiden upprörde examinatorerna vid Sorbonne, som trots det gav avhandlingen de amplaste vitsord. I efterhand har tankarna kommit att te sig som självklarheter. Pendeln svängde åt andra hållet och när Aron under senare år såg tillbaka på avhandlingen var han angelägen om att betona att han inte stannat i hopplös relativism. Han hade med sin bok velat ge ett bidrag till människans reflexion över sig själv som historiskt situerad varelse. Genom att reflektera över vår egen horisont kan vi i viss mening vidga den och motverka dess begränsningar. Ju klarare insikt vi har i fråga om vårt eget perspektiv, desto bättre kan vi bedöma vad detta perspektiv låter oss se och vad det utestänger.

Det kan sägas att Raymond Arons introduktion till historiefilosofin gav en introduktion också till hans eget samhällsvetenskapliga och politiska tänkande. Aron ville vara ”den engagerade åskådaren”, göra sina ställningstaganden utifrån ett perspektiv, men också vara realist och objektiv i förhållande till den faktiska verkligheten.

Ideologier, moraliserande, filosofiska abstraktioner, var för honom aldrig nog. Att bedöma samhälle och politik fordrade, som han såg det, konkreta kunskaper om ekonomi, sociologi, internationella relationer. Att som hans jämnåriga, Sartre, de Beauvoir, Albert Camus eller Maurice Merleau-Ponty, bedöma saker och ting huvudsakligen utifrån ett filosofiskt ställningstagande var inte nog. Det räckte för vad Weber kallat en ”sinnelagsetik” men inte för en ”ansvarsetik”. Om politiken gick ut på att inta vackra attityder i samklang med den senaste jargongen kunde filosofin vara måttstocken. Men när det gällde att se konsekvenserna av olika slag av handlande behövdes faktiska kunskaper. De intellektuellas lättköpta hån mot de praktiskt arbetande politikerna var inte Arons sak.

Raymond Aron medarbetade under en kort tid efter kriget i Sartre-gängets Les Temps Modernes. Men hans sätt att tänka var ett annat. Där de övriga sympatiserade med kommunismen och försökte konfrontera sina sympatier med den sovjetiska verkligheten var Aron en borgerlig liberal, en demokrat som tog ställning för västvärlden under kalla kriget. Hans mest kända plädering mot kommunismen kom med De intellektuellas opium (1955), en bok som nu för första gången utkommit på svenska (översättning Bo Gustafsson, Timbro förlag). Den har en del att säga vår tid. Men omedelbart är den förankrad i franskt 1950-tal.

En viktig bakgrund utgörs av det franska kommunistpartiets styrka, som grundlades genom motståndsrörelsen under kriget, men som även efter kriget gav de fanatiskt Stalin-trogna kommunisterna ett fast grepp kring arbetarklass och fackföreningsrörelse. Det var dock inte omedelbart med kommunisterna som Aron brottades utan med deras sympatisörer och medlöpare. Inga i kretsen kring Les Temps Modernes var partianslutna kommunister. Men de var alla sympatisörer eller i varje fall upptagna av kommunismens problem. Att ta ställning exempelvis till de rättegångar som resulterade i att den ene prominente kommunistledaren i Sovjetunionens satellitstater efter den andre anklagades för förräderi och avrättades blev en hjärtesak. Hur borde man förhålla sig till den stalinistiska terrorn? Var den nödvändig för mänsklighetens frälsning? Aron stod utanför denna diskussion. Varken Sartres revolution eller Camus revolt tilltalade honom. På avstånd betraktade han deras filosofiska akrobatik.

Marx hade sagt att religionen var ett opium för folket. Aron svarade att marxismen var ett opium för de intellektuella. Vilken är dess attraktion för denna grupp? Den finns i känslan att tillhöra den lilla skaran av utvalda, i den säkerhet man får av ett system där historien i dess helhet och samtidigt den egna personen finner sin plats och sin mening, i stoltheten över att förena det förflutna med framtiden i den pågående handlingen. Den troende kan bevara sitt hjärta rent samtidigt som han applåderar eller ser genom fingrarna med de mest fruktansvärda illdåd. Han eller hon lever för saken och erkänner aldrig sin nästa utanför partiet som människa.

Tre myter bidrar till denna hållning. Det är myten om en vänster som alltid har rätt hur mycket den faktiska vänstern än skiftar ståndpunkter och hållningar. Det är myten om proletariatet, inte det faktiska utan det tänkta, det abstrakta som är historiens och frälsningens bärare. Det är myten om revolutionen, i den empiriska verkligheten ett skeende av smuts och blod men i tanken något lysande och heligt.

Aron reserverade som sagt sin skarpaste kritik inte för ”kyrkans män”, de troende kommunisterna med sin blinda övertygelse, utan för ”trons män”, de intellektuella medresenärerna, som med hjälp av uppfinningsrika filosofiska resonemang skaffade sig rätten att bortse från den empiriska verkligheten. Dessa vänsterns intellektuella förenade utan större svårigheter terror med humanism genom att förutsätta en historiens dialektik där subjektiva lögner blev objektiva sanningar eftersom de tjänade slutmålet i form av det klasslösa samhället. De menade att Josef Stalin gjorde rätt i att avrätta ”förrädarna”, inte därför att dessa faktiskt i mera banal mening hade gjort sig skyldiga till förräderi, utan därför att de stod i vägen för historiens förutbestämda gång. För dessa intellektuella gällde det alltid att jämföra idealet för det socialistiska samhället med kapitalismens solkiga verklighet. Det föll dem inte in att jämföra med socialismens långt mera solkiga och blodiga verklighet. Den verkligheten kunde alltid ursäktas med att den bara var ofullkomliga förstadier till det kommunistiska slutmålet.

Frankrike var som Aron skrev i De intellektuellas opium ”de intellektuellas paradis”. Ingen annanstans hade de intellektuella ett sådant anseende som i Frankrike. Upplysningsfilosoferna med Voltaire i spetsen hade utgjort en början. Men också det franska 1800-talet hade bevittnat intellektuella som spelade en roll i politiken: Chateaubriand, Lamartine, Constant, Thiers, Clemenceau och många andra. Retoriken, de stora orden, de glansfulla formuleringarna spelade en särskild roll just i Frankrike.

Begreppet ”intellektuell” myntades i samband med Dreyfusaffären av Maurice Barrès, en ledande intellektuell på högerkanten. Själva affären skulle ha varit ett banalt felhanterat justitieärende om inte de intellektuella hade fyllt den med ord som ”sanning”, ”rättvisa” och ”frihet”. Mellan krigen fanns det en kritik mot de intellektuella, bland annat genom Julien Bendas La trahison des clercs (”Klerkernas förräderi”, 1927). Men Bendas kritik gick egentligen bara ut på att de intellektuella hade svikit sina höga ideal genom för mycket partisinne. Under 1930-talets folkfrontsperiod fick de stora orden om sanning, rätt och förnuft ett nytt uppsving. Ofta parades de, som Raymond Aron ständigt framhöll, med blindhet. I kampen mot Franco, Mussolini eller Hitler förbisåg man Stalins förbrytelser. Denna blindhet blev under andra världskrigets motståndskamp och det gryende kalla kriget nästan total. De filosofiska systemen, den intrikata dialektiken, de konstfulla argumenten lade dimridåer över verkligheten.

Den tidiga efterkrigstiden blev en kulmination. Det kalla krigets konfrontation mellan öst och väst, diktatur och demokrati, gav upphov till subtila övningar. För de intellektuella ”medresenärerna” dög det inte att som de partianslutna trogna rätt och slätt förneka fakta om förhållandena under Sovjetdiktaturen. Man kände till lägren, avrättningarna, fattigdomen och svälten. Istället gällde det att beröva allt detta dess fulla verklighet genom ett stort historiefilosofiskt perspektiv. Det handlade om en vadslagning med historien. Det kommande lyckoriket skulle rättfärdiga ögonblickets lidanden och lögner. Små fakta måste offras i namn av en högre sanning.

Om Frankrike var de intellektuellas paradis var USA deras helvete. I USA blev under 1950-talet – då den intellektuelle Adlai Stevenson förlorade två presidentval mot Dwight D. Eisenhower – ordet egghead ett skällsord. Den intellektuelle sågs gärna som en patetisk figur, feminin, oseriös, möjligen rentav en förrädare. Kanske var det den brittiska synen som Aron hade störst sympati för. Britterna lyssnade på de intellektuella med välvilja och intresse. Men de tog dem aldrig på allvar. Abstrakta spekulationer kunde roa dem, men i sitt handlande utgick de från fakta. Det gällde även vänstern där den jordnära fackföreningsrörelsen vanligen mera fäste sig vid lönehöjningar än vid utopier.

”Om Frankrike var de intellektuellas paradis var USA deras helvete.”

Under Raymond Arons senare år var Sartre-perioden slut. Men strukturalism, poststrukturalism och postmodernism kom istället. Aron fäktade även mot dem, bland annat i en bok om Louis Althusser-skolans strukturalistiska marxism. Vid tiden för hans död höll de franska intellektuella fortfarande ställningarna. Aron var själv en av dem. Men hans kritik bidrog till en misstro som inom kort skulle medföra ett slut för de intellektuellas guldålder till och med i hemlandet Frankrike.

Under decennier betraktades Aron som en katt bland hermelinerna, en intellektuell av lägre rang som inte på något sätt kunde jämföras med Sartre eller de Beauvoir, Merleau-Ponty eller Camus, en borgerlig figur utan de stora vyer som utmärkte de övriga, en i grunden ofilosofisk empiriker. Men mot slutet av 1970-talet började glansen försvinna från de stora marxistiska intellektuella. Först Sovjetunionen, sedan också Kuba, Vietnam och Kina tappade mycket av sin trollkraft. Stalins förbrytelser avslöjades av Solsjenitsyn och andra. ”Befrielserörelsernas” segrar i Indokina följdes av röda khmerernas blodbad i Kambodja och av de ”båtflyktingar” som desperat försökte undkomma det underkuvade Sydvietnam. Tillsammans för första gången på länge deltog Aron och Sartre i en manifestation för de vietnamesiska båtflyktingarna. I Frankrike hade vinden vänt, det tidigare så dominerande kommunistpartiet krympte samman, marxismen övergavs av sina forna anhängare. Detta blev Arons tid. Plötsligt ansågs han ha fått ”rätt”. Den som kritiserade kommunismen var en ”råtta”, hade Sartre sagt. Det gällde inte längre. Till och med Sartre själv tog i en lång intervju tillbaka mycket av det han tidigare förkunnat. Arons partitagande för den liberala demokratin framstod numera som framsynt.

Aron hade alltid en viss underlägsenhetskänsla gentemot sin gamle skolkamrat Sartre. Han skrev själv inte romaner eller pjäser, han konstruerade inga flotta filosofiska system. Hans styrka låg mera i analysen och kritiken. Men där glänste Aron.

Raymond Aron såg sig själv som ”realist”. Han betraktade den samtida verkligheten med en kyligt klinisk blick. Men han förnekade inte att värderingar spelar en annan roll för samhälls- och historievetenskaperna än för naturvetenskaperna. Det är omöjligt att beskriva den sociala och historiska verkligheten utan att anlägga ett perspektiv. Detta hänger i sin tur samman med att sociologisk och politisk analys är relaterad till tanken på handling.

Aron var ingen politiker utan endast en politisk kommentator. Men han försökte alltid sätta sig i politikerns position genom att ställa frågan vad som i en viss situation vore politiskt möjligt. De utopiska skrivbordsprodukterna var inte hans sak. Inte heller den blotta beskrivningen. Han var en åskådare, men en engagerad åskådare. Detta skiljde Aron från Sartre, som förkunnade människans absoluta frihet. Men det skilde honom också från de strukturalister som senare blev prominenta i fransk intellektuell debatt. Aron anlade ett aktörsperspektiv, den handlande människan hade alltid en plats i hans analyser. Han diskuterade storpolitisk och militär strategi. Han skrev en bok om krig och fred. Han skrev en annan om Clausewitz. Han kommenterade de Gaulles försvars- och utrikespolitik, som han oftast ogillade.

Raymond Arons sista år var fyllda av verksamhet. Under sitt allra sista levnadsår publicerade han sina memoarer som hälsades med beröm i de flesta läger. De utgör en pendang till Simone de Beauvoirs memoarer som en krönika över ett franskt intellektuellt skede som sträckte sig från 1930-tal till tidigt 1980-tal.

Slutet kom plötsligt. Aron hade vittnat inför domstol till förmån för en vän som hade utmålats som fascist. När han kom ut ur rättssalen gick han fram till några vänner som stod därute och sade: ”Jag tror att jag fick sagt det viktiga!” Strax därpå drabbades Aron av en hjärtattack och föll döende ner. Man kan tycka att det var en idealisk sortireplik för en intellektuell.