De moraliskt blinda

Huvudpersonen i pokerfilmen Rounders från 1998 levererar en insikt som har bäring långt utanför pokerbordet: ”If you can’t spot the sucker in your first half hour at the table, then you are the sucker.”

Skillnaden är möjligen att en krympande hög marker ger en tydligare ledstång till självreflektion. I livet i övrigt kan vägen till insikt vara betydligt längre. Om man någonsin kommer fram. Självinsikt kan som bekant vara smärtsamt.

I översättning till politiska förhållanden och med den nyligen avslutade valrörelsen i färskt minne, skulle man kanske kunna säga: ”Om du efter tio decennier inte upptäckt elefanten i porslinsbutiken. Då är du elefanten i porslinsbutiken.”

I somras gick den liberale samhällsdebattören och näringslivsorganisationsdirektören Carl-Johan Westholm bort. Westholm var från 1970-talet och framåt i olika roller helt central i utvecklingen av det svenska näringslivets opinionsbildning, men framför allt för dess ideologiska utveckling. Sverige kom att få näringslivsorganisationer som prioriterade sina medlemmars intressen genom fokus på marknadsekonomi, frihet i bred mening och det öppna samhället. Det var i ett sådant samhälle som företag kunde blomstra långsiktigt och bidra till att göra det rikare, starkare och friare.

”Självinsikt kan som bekant vara smärtsamt.”

Solen har fläckar, men Sverige har haft omätbar nytta av att de stora arbetsgivar- och företagsorganisationerna inte först och främst sökt sina medlemmars kortsiktiga privilegier. I den något klumpiga och ofta missbrukade/missförstådda uppdelningen mellan att vara ”pro-business” och ”pro-market”, så har man varit det senare. Carl-Johan Westholm var avgörande för det.

Westholm var dessutom en aktiv, principfast och originell samhällsdebattör. Han hade antagligen upptäckt förloraren vid pokerbordet på en halvtimme och han pekade ut elefanten i porslinsbutiken för länge sedan. I den senare delen myntade han uttrycket ”Statsblindhet”, som har många dimensioner men som framförallt handlar om den fascinerande oförmågan att förstå statens roll i samhället.

Westholm menar att den statsblinde saknar förmåga att förstå att statliga beslut – må det vara regleringar, skatter eller subventioner – innebär moraliska ställningstaganden. Att vara statsblind är att vara moraliskt blind.

I Sverige är statsblindheten grasserande. Det finns inte något område eller någon samhällssfär utanför statens omedelbara egna fögderier som inte har en särskild ”politik” och där riksdag och regering försökt styra utifrån vad de själva finner vackert och angeläget. Vi har kulturpolitik, civilsamhällespolitik, forskningspolitik, samfundspolitik och så vidare. Sverige har en särskild myndighet för civilsamhället – det vill säga det som definitionsmässigt ligger utanför politiken.

Över varje del av samhället som ska vara oberoende och styrt av sina egna värderingar och drivkrafter vakar staten med sina prioriteringar och ekonomiska muskler. Med känt resultat. När Myndigheten för kulturanalys frågade svenska kulturutövare hur det stod till med friheten så visade det sig att den skjorta som de statsblinda tillhandahållit ändå var rätt trång. Armlängds avstånd upplevdes som tumsbredds närhet. Ingen borde varit förvånad. Många verkade chockade.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Vi har miljöpartister som å ena sidan vill bestämma att SVT:s nyhetssändningar ska ha ett 15 minuters ”Klimatnytt” varje dag och å andra sidan vill grundlagsskydda public services nuvarande organisation och finansiering för att skydda dess ”oberoen­de”. Onekligen en särskild förmåga att ha ”två tankar i huvudet samtidigt”.

Mest fascinerande är ändå oförmågan att inse att makten kan byta händer. Att ”Klimatnytt” likaväl kan bli obligatoriska inslag som ”svenska värderingar”, knätofs eller stångstöttning. Eller något ännu värre. I decennier har de statsblinda ångat på som om denna möjlighet inte ens fanns. Nu – när opinionsvindarna skiftar – sprider sig den kranka blekheten.

För att citera P J O’Rourke, en annan röst som sorgligt tystnat under 2022: ”Att ge pengar och makt till staten är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.” I Sverige har gårdagens tonårspojkar vuxit upp och varnar nu med förfäran för vad en ny generation kan ställa till med. Nu är det i Regeringsformen som whisky och bilnycklar ska stängas in. Statsblindheten går in i en ny fas. 

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare