Nu har Per Wästberg inspirerats till att göra något liknande. Resultatet har blivit Utsikt från stol 12, där Wästberg porträtterar de 13 herrar som genom tiderna (från 1786) suttit på stol 12 i Svenska Akademien.

Det handlar om en ganska disparat samling. Där finns välbekanta poeter som Bo Bergman och Werner Aspenström. Där finns personer som gjort sig kända på annat sätt som Adolf Erik Nordenskiöld och Sten Lindroth. Där finns många som nu försvunnit under tidshorisonten men som på sin tid gjorde sig gällande i den ena eller den andra egenskapen.

Som en representativ figur kan man kanske välja ut Isac Reinhold Blom, som 1797–1826 var den andre innehavaren av stol 12. Blom omnämns i Wikipedia som domare och poet, en kanske mindre vanlig kombination. I båda egenskaperna var han i samtidens ögon framstående. Blom blev lagman, justitieråd och ledamot av allehanda kommittéer, bland annat gällande Uppsala universitets konstitutioner. Han var ledamot av vårt första konstitutionsutskott. För sin poesi belönades Blom med Svenska Akademiens dubbla stora pris 1792 och Lundbladska priset 1793. Han blev hedersdoktor i Uppsala, detta för sina juridiska insatser.

”Naturligtvis förlitade sig de manliga studenterna på prostitutionen”

Varför kom Blom in i Svenska Akademien? Därom är sakkunskapen ense. Han kom in därför att han var en devot vän och epigon till Carl Gustaf Leopold, som hade mycket att säga till om inom Akademien. Han klandras i den sparsamma litteraturen om honom, även av Wästberg, för sin brist på självständighet, inte som ämbetsman men som poet. Någon opportunist var han dock inte. Blom höll fast vid det gustavianska ideal han en gång förvärvat och försvarade dem ståndaktigt mot attacker från yngre släktled. Vid tiden för hans död var hans sak sedan lång tid tillbaka förlorad. Något hopp om ett odödligt namn hade han säkert aldrig. Hans ”Skaldebref til dem, som söka et odödligt namn” mynnade anspråkslöst och nästan bevingat ut i slutsatsen: ”Det ädla som Ni sökt, det nyttiga Ni gjort/ – Se där, vad visheten skall ensamt kalla stort.”

Men naturligtvis ägnar Wästberg stora delar av sin krönika åt senare tiders företeelser. Han tecknar ett vackert porträtt av Bo Bergman som likt Blom höll fast vid sin ungdoms ideal, i Bergmans fall 1890-talets. Bergmans talang var kanske spröd, men alltigenom redbar och sympatisk och Wästberg gör honom rättvisa.

Bo Bergmans tid som student i Uppsala skildras suggestivt. Bergman upplevde tiden i ”skuggornas stad” som en ”fältförläggning i en ödemark”. De kvinnliga studenterna var få, kortklippta och hade mycket bestämda meningar. De förblev ogifta, osagt om beroende av deras hårda studietakt, som Wästberg förmodar, eller av de bestämda meningarna. Naturligtvis förlitade sig de manliga studenterna på prostitutionen, även om de ofta som Bergman var principiella motståndare till densamma. Undra på att luften var fylld av kriser och att lyckan bara kunde vinnas med falska kort. De unga pessimisterna drack whisky, enligt vad Bergman anförtrodde Wästberg den enda dryck man kunde dricka ensam ”utan att tro sig på väg att bli alkoholist”.

Bergman skildrade det hela bland annat i en minnesteckning över vännen Hjalmar Söderberg, som Akademien givit ut på nytt. Den ger hela stämningen. Denna stämning delades dock inte av den tredje i laget, konstkännaren och förlagsmannen Carl G Laurin, likaledes gammal klasskamrat från Norra latin. ”Det enda djupsinniga eller gåtfulla hos honom var hans ytlighet”, skrev Bergman. Laurin var så ytlig att han njöt av livet (goda vänner, glada middagar, strålande vernissager). Så skrev han heller inte poesi.

Ett annat porträtt handlar om idé- och lärdomshistorikern Sten Lindroth. Här har Wästberg ingen djupare personlig relation som till Bo Bergman. De träffades dock ibland vid Dagens Nyheters kulturmiddagar. Wästberg berättar att han vid ett par tillfällen då denne ”behövde stöd” följde Lindroth till Centralen och installerade honom på mjölktåget till Uppsala.

”Om tidigare medverkan i det omsusade Forum hade varit ett kriterium­ för inval blev kriteriet nu att inte ha medverkat i Forum”

Ändå ger Wästberg en tänkvärd exposé över lärdomsgigantens författarskap som spände över vida fält. Det handlade om naturvetare och präster, galningar och kloka, Paracelsus och Johannes Bureus, Birgitta och Swedenborg, Urban Hjärne och Christopher Polhem, Magnus Gabriel von Block, läkare och litteratör i Östergötland, och Gustaf Fredrik Hjortberg, kyrkoherde i Valda i norra Halland. En särskild förkärlek hyste Lindroth för frihetstiden, nyttans och förnuftets tidsålder. Och givetvis för dess största gestalt, Carl von Linné. Lindroth framhöll Linnés kärlek till den empiriska omvärldens brokiga mångfald av arter och former – ”skalbaggen på vägen, örterna på ängen, snäckskalen i kalkberget”. Han poängterade också att Linné avskytt det glidande och formlösa, ”han hade kommit till världen för att städa upp och ordna”. Något liknande hade kunnat sägas om Lindroth själv. Han ordnade inte floran utan snarare den fauna som befolkade svensk lärdomshistoria. Men han hade samma kärlek till artrikedomen och mångfalden, samma vilja att ordna och ge överblick, samma motvilja mot det formlösa. Något ljusdunkel fanns inte i Sten Lindroths skildringar, lika litet som i Linnés. Allt framstod i klart dagsljus. De lärde i hans samlingar naglades fast en efter en som skalbaggar under en glasskiva.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Fanns det ändå ett luftperspektiv hos Lindroth handlade det som Wästberg påpekar om lärdomshistorikerns eget förhållande till den historia han sysslade med. ”Det är mina egna rötter jag söker”, skrev Lindroth om sitt arbete. Han ville gärna att föremålen för hans forskningar en gång skulle som han själv ha vandrat omkring på Uppsalas gator. Lindroth tillhörde, som Sven Delblanc formulerat saken och med instämmande från Wästberg, ”hemma i den humanismens guldålder då andarna vaknade och det var en lust att leva”.

Vilka var grundvalarna för denna guldålder? Kanske att det fortfarande fanns ett bildningsarv som var levande på ett annat sätt än idag. Kanske att det fortfarande fanns en förnuftsmässighet bortom alla ideologiska krumsprång. Kanske att kraven på rättrogenhet och likriktning hade pausats så att empirisk forskning kunde göra sig gällande på sina egna villkor.

Givetvis kommer Wästberg till sist också in på Akademiens stora kris 2018, den största i dess historia sedan den suspenderades av Reuterholm på 1790-talet. Då som nu spelade beskyllningar för osedlighet en viktig roll. Det Wästberg säger om detta är ytterst diskret och diplomatiskt formulerat. Att händelseutvecklingen skakade honom är dock tydligt. Plötsligt briserade skandalen och föranledde till slut en intervention utifrån. Vad innebar den? Bortsett från det rättsliga efterspelet kan man kanske säga att den betydde att postmodernismen, tidigare den ledande ideologin, opererades bort från Akademien som en inflammerad blindtarm. Rättning företogs i leden. Om tidigare medverkan i det omsusade Forum hade varit ett kriterium­ för inval blev kriteriet nu att inte ha medverkat i Forum. En mera slätkammad akademi slog sig ned på stolarna. Kanske återvänder lugnet. Att det hela i inledningsskedet hanterades katastrofalt illa torde dock inte ha undgått Wästberg. Vad som saknades i Akademien när stormen bröt loss 2018 var kanske en jurist av Isac Bloms kaliber.

Som Wästberg är medveten om finns det något symboliskt över Svenska Akademiens lokalisering till Börshuset. De sista åren har marknaderna varit skakiga såväl vad gällt Svenska Akademiens renommé som vad gällt andra värdepapper. Men Akademien är inriktad på långsiktigt sparande och det är säkert bäst så. Wästbergs utblick från stol 12 inskärper den moralen.