Demokrati på dekis

Det var i juli 1989 som tidskriften The National Interest publicerade en text som skulle komma att bli en av vår tids mest citerade artiklar. Före Berlinmurens fall och just efter massakern på Himmelska fridens torg i Peking – det vill säga: medan kommunismen fortfarande tedde sig motståndskraftig – menade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama att några intellektuella utmanare till den liberala demokratin inte längre fanns och att vi därför hade nått Historiens slut. Argumentationen utvecklades tre år senare i en bok med samma titel och gick i korthet ut på att de ideologiska utmanare som förr hade funnits till västvärldens styrelseskick – kommunismen, socialismen, fascismen, nazismen – under 1900-talet hade prövats och kommit till korta. Det gick inte längre att se, menade Fukuyama, några fundamentala motsättningar (contradictions) i mänsklighetens tillvaro som inte kunde lösas inom ramen för det demokratiska, kapitalistiska ekonomisk-politiska systemet, och som skulle finna en bättre lösning inom ramen för ett alternativt system.

Fukuyama blev därefter en av vår tids intellektuella fixstjärnor. Även om många läsare och polemiker förmodligen aldrig kom längre än till titeln, blev artikeln en favorit att ta spjärn emot. Inte har historien tagit slut. Inte skulle historien kunna ta slut. En så utomordentligt fånig tanke!

Även Fukuyama har med tiden reviderat sin ursprungliga hållning. Men har han övergett den? Utmaningarna mot den ursprungliga tesen har han tagit sig an i två tegelstenar om drygt 600 sidor vardera. Den första volymen, The Origins of Political Order, publicerades 2011 och behandlade tiden från det mänskliga samhällets uppkomst till franska revolutionen. Uppföljaren Political Order and Political Decay nådde boklådorna i höstas och tar vid där föregångaren slutade.

Fukuyama ser framför allt att utvecklingen i Ryssland och Kina inte blivit riktigt den han förutsåg den där sommaren 1989. Demokratiseringen av Ryssland har misslyckats. Och demokratiseringen av Kina har aldrig inträffat. Men det är den politiska utvecklingen i USA som får honom att tvivla på att demokratin verkligen går en gradvis ljusnande framtid till mötes.

Den gemensamma nämnaren i hans analys är frågan om statens kvalitet. Varken demokratin eller marknadsekonomin kan blomstra om inte staten är stark och kompetent. Samtidigt tycks en stark och kompetent stat kunna ge medborgarna många av det moderna livets fördelar utan att nödvändigtvis anamma vare sig demokrati eller fria marknader.

I detta är Fukuyamas bok ytterligare en i en numera diger samling volymer som med oro ser på demokratins framtid. Det som skiljer Fukuyama från de andra är dels bredden, dels djupet. Han nöjer sig inte med svepande penseldrag över några träffande exempel, han hemfaller aldrig åt enkla förklaringar. Att läsa hans böcker tar tid, dock inte för att texten är svårbegriplig – tvärtom. Däremot kräver innehållet ofta en stunds reflektion för att man till fullo ska förmå tillgodogöra sig det skrivna.

Ytterligare en sak som särskiljer Fukuyama är att han strikt håller sig till frågan om statens kvalitet – inte dess storlek. Fungerande, stabila och blomstrande samhällen kan inkludera slimmade stater som Singapore eller omfattande välfärdsstater som Danmark – en tidigare gästprofessur vid Aarhus universitet gör att Fukuyama är väl bekant med våra nordiska välfärdssystem.

Även om boken diskuterar snart sagt varje tänkbar geografisk region är det framförallt den varande och den vardande stormakten som är i fokus. Den främsta utmaningen till den västerländska, marknadsekonomiska, demokratiska staten kommer, menar Fukuyama, från Kina. Han beskriver Kina som ekonomiskt kapitalistisk, politiskt auktoritär och ideologiskt nationalistisk. Detta är ett recept som tycks fungera väl för landet. Ekonomin blomstrar, landets ledning har lyckats hantera de politiska spänningar som har uppstått. Man har till och med genomfört flera växlingar vid makten, sett till personer, om än inte till partier. Det är också tydligt hur denna till synes väl fungerande ordning utgör en lockelse för andra länder. Putins Ryssland är ett exempel. Victor Orbáns Ungern ett annat.

Ändå backar inte Fukuyama från sin viktigaste poäng i Historiens slut. Den politiska handlingskraft som kommer av ett till synes väl fungerande enpartisystem bygger på att de styrande vill landet väl och fattar kloka beslut. Tankegången om en upplyst despot är heller inte ny, men även om det går att argumentera för att sådana har existerat löper alla länder risken att råka ut för plötsligt och omfattande politiskt förfall helt enkelt därför att despoten visar sig vara dålig eller destruktiv. Utan balanserande samhällskrafter på plats hotar då storskalig katastrof. I just fallet Kina finns också ett sådant exempel i närtid – Mao Zedong. Detta, menar Fukuyama, talar trots allt till demokratins fördel som uthålligt fungerande system.

Ytterligare ett argument i Fukuyamas arsenal handlar om hans iakttagelse att det för moderna, välfungerande stater inte räcker med att utveckla en stark stat, styrd av lagar med demokratisk legitimitet och tillhörande ansvarsutkrävande. Det är viktigt i vilken ordning dessa institutioner kommer på plats. ”The prospects for democracy globally remain good”, skriver Fukuyama och anför världens växande medelklass som stöd för påståendet. Den består idag av 1,8 miljarder människor men förväntas växa till knappt 5 miljarder år 2030. Eftersom människan, menade redan Aristoteles, är ett politiskt djur kommer alltmer välmående och alltmer välutbildade medborgare förr eller senare att kräva delaktighet i samhällets styre. Kinas ledare behandlar sina medborgare som barn, säger Fukuyama, och detta kommer folk inte att tolerera i längden.

Det är ett påstående som kan verka hoppfullt. Men en rimlig invändning är förstås varför vi då ännu inte har sett mer av demokratisk utveckling redan i till exempel Kina. Här är Fukuyama ovanligt vag och erbjuder egentligen inte mer än att tiden kommer att besvara denna fråga.

Den verkliga utmaningen till tesen om Historiens slut kommer dock inte från länder långt borta – utan finns på hemmaplan. Det är i västvärldens mest utvecklade demokratier, i USA och Europa, som det idag finns tydliga tecken på de politiska institutionernas förfall. Framför allt USA utgör bokens mest intressanta exempel. Fukuyama är inte ensam om att beskriva USA i termer av en minskande medelklass och ökande klyftor. Till det kommer ideologisk polarisering och partipolitiska låsningar som har gjort att statens institutioner flera gånger de senaste åren har stängt eller hotats av stängning därför att politikerna inte har lyckats få igenom en budget eller enats om en höjning av taket för statens belåning.

Det verkliga problemet är dock att mäktiga särintressen på båda sidor blockgränsen har kommit att få ett så stort inflytande av politiken att Fukuyama myntar ett nytt begrepp för att beskriva ett sådant samhälle: vetokrati. De mäktigaste lobbygrupperna – de två främsta sett till såväl pengar som inflytande är finanssektorn och lärarfacken – har i praktiken fått vetorätt över politiska beslut som riskerar att gå dem emot. Det amerikanska systemet med checks and balances har blivit allt mindre balans och allt mer checks – i dubbel bemärkelse. Miljoner amerikaner känner att ingen för deras talan och blir alienerade. Populistiska rörelser växer fram till höger (Tea Party) och till vänster (Occupy Wall Street), alltmedan centralisterna marginaliseras och reformer går i stå.

I stora drag märks samma tema även i Europa, om än med variationer och med skillnader i nyanser och utförande.

Ytterligare en bov i dramat är, framhåller Fukuyama, det demokratiska kravet på transparens och ansvarsutkrävande. Som exempel anför han att de konflikter som i Sverige eller Japan skulle lösas med förhandlingar utan någon uppståndelse eller som rena förvaltningsärenden i USA istället blommar ut i fullskalig konfrontation och vandrar genom rättssystemet. Politiken behöver en god dos diskretion och integritet – kaffe och bullar bakom lyckta dörrar – för att få saker gjorda. ”Men ingen vågar antyda att vad landet behöver är litet mindre av folkligt deltagande och transparens”, konstaterar Fukuyama dystert. Samtidigt ror han hem sin poäng genom att visa att de amerikanska institutioner som åtnjuter högst förtroende är armén och Nasa, där insynen är begränsad. Däremot avskyr amerikanerna kongressen, som både utses och kontrolleras direkt av folket.

Populärt

Abraham Lincoln hålls som USA:s störste president

- och är tveklöst den mest omskrivne. Men trots allt som publicerats dyker ständigt nya analyser upp. Mats Wiklund har läst några böcker om den man som föddes för jämnt två hundra år sedan.

Att Fukuyama vid sidan av Danmark lyfter upp Sverige som föregångsexempel är typiskt för denna genre. Men efter en stökig politisk höst, en regering som inte lyckades få igenom sin budget, ett extraval på gång och ett populistparti väl etablerat i riksdagen, infinner sig frågan om Sverige är ett föregångsland därför att vi fungerar annorlunda eller om det bara är så att vi befinner oss alldeles i början av vårt politiska förfall och därför ännu inte riktigt har drabbats av konsekvenserna.

Ett annat sätt att invända mot Fukuyamas resonemang är att han helt enkelt är hemmablind. Visst går det att använda mörka färger när bilden av amerikansk politik ska målas. Men det går också att framhäva bilden av världens mest innovativa land, som till skillnad från Europa tycks ha rest sig efter finanskrisen, och som knappast är ensamt i världen om att ha en ineffektiv offentlig sektor.

Bokens styrka blir därför också dess svaghet: det finns ingen magisk formel, vare sig för det land som vill åstadkomma politisk stabilitet, ekonomisk utveckling och folklig förankring – eller för det land som med tvång vill påtvinga detta på någon annan. Alltför många faktorer spelar in, vilket gör framtidsanalysen för svår och framgångsrecepten för komplexa. Mot snart sagt varje resonemang går det att hitta exempel – om än ibland endast enstaka sådana – som talar för motsatsen.

Det hindrar inte att Fukuyama kanske bättre än någon annan just nu lyckas beskriva och förklara såväl den västliga demokratins uppkomst som hotet mot dess framtid. Han ansluter sig till uppfattningen att geografi inte avgör länders framgång, lika litet som länders historia antyder deras framtida öden. Om det i längden går bra eller dåligt för ett land beror till mycket stor del på de politiska beslut som fattas.

Det är ändå en tydlig skillnad jämfört med den förvånansvärt dystra profetian i uppsatsen från 1989, där Fukuyama menade att i ”den post-historiska perioden kommer det varken att finnas konst eller filosofi, bara evigt omhändertagande av mänsklighetens historiska museum”.

Håkan Tribell

Näringspolitisk expert på Uppsala Handelskammare.

Mer från Håkan Tribell

Läs vidare