”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

John Donne skrev detta när han 1623 drabbades av den svåra febersjukdom som vid tiden härjade London. Från sjukbädden antecknade han sina Devotions upon Emergent Occasions, noteringar om det egna hälsotillståndet och meditationer över liv och död i allmänhet. När han tillfrisknade lät han ge ut dem i bokform. John Donne var då domprost vid Sankt Pauls-katedralen, prästvigd i den anglikanska kyrkan och nära det engelska hovet. Vid utgivningen av Devotions är han berömd, och hans predikningar drar hundratals besökare. Men bakom sig hade han ett annat, mindre heligt författarskap som i yngre dagar gjort honom till det unga och fräcka Englands hovpoet.

Ien nyutkommen prisbelönt biografi, Super-Infinite. The transformations of John Dunne, följer barnboksförfattaren och akademikern Katherine Rundell mer eller mindre kronologiskt Donnes liv, och tecknar utifrån ett begränsat källäge det man vet om honom. I den mån det låter sig göras kopplar hon känsligt ihop liv och dikt, vilket inte alltid är lätt eftersom Donnes egen diktning ger ytterst sparsam information om hans privatliv.

”Liksom hos en Shakespeare eller en Rabelais genomsyras Donnes språk och diktade värld av ekivoka
tvetydigheter.”

Känt är att Donne med sin hustru Anne More skulle få inte mindre än tolv barn, varav blott några få överlevde sina föräldrar. Det tolfte barnet blev också moderns död. Donne skrev dock ytterst sällan om sin hustru eller sina barn, vare sig i dikter eller privata brev. Att han var en ofta frånvarande fader är uppenbart, men när Katherine Rundell skriver att han inte var en god hemmaman gör hon kanske de val som Donne ställdes inför väl nutida.

John Donne är samtida med William Shakespeare och Ben Johnson från den engelska litteraturens högperiod under drottning Elizabeth och efter hennes död. Han föddes 1572 och dog 1633, hans liv omspänner alltså hela den elisabetans­ka eran.

Liksom många av sina samtida diktarkolleger är John Donne en mycket lärd poet. Hans diktning är full av lärda anspelningar, där högt och lågt, högstämdhet och skabrösa tarvligheter, skämt och allvar blandas. Den blandningen utgör själva nerven i Donnes diktning, ja kanske i hela hans sätt att se och uppfatta världen. John Donnes diktning trivs och frodas i motsägelsen.

När Gunnar Harding, vår kanske främste tolkare av Donnes poesi, för drygt tio år sedan utgav ett om inte omfångsrikt men väl valt urval av Donnes dikter gav han det titeln Skabrösa elegier och heliga sonetter (ellerström 2012) för att peka på mångtydigheten: elegin var ju traditionellt sett förbehållen de högstämda ämnena, medan sonetten tack vare Petrarcas dikter var kärlekens versform. Världen vänds upp och ner.

John Donne föddes i London 1572 i en katolsk familj. Modern var släkt med den av Henrik VIII avrättade Thomas More (som vägrade underordna sig kungen istället för påven). Förföljelserna av katoliker i det elisabetanska England var ständigt närvarande i Donnes liv, med fängelse och död i hans omedelbara närhet.

Som tolvåring kommer han till Oxford, men flyttar snart över till närbelägna Cambridge då myndigheterna i Oxford kräver trohetsed mot kungen. Vid flera tillfällen i sitt liv fick Donne anledning att ta ställning till sin katolska tillhörighet, som tveklöst stod i vägen för hans karriär i högre politiska kretsar i tidens England.

Det är i London åren kring 1600, i en krets av jurister och ämbetsmän in spe, som John Donne blir just Donne, en av de festande och diktande ”unga herrar som Fortuna smekt”, för att citera Taube.­ Det är på Lincoln’s Inn han börjar skriva underfundiga verser som sprids bland nära och kära, gör flitiga teaterbesök och skaffar sig ett rykte som a great visitor of ladies. ”Jag kallas kvinnlig, ty att jaga kvinnor mig behagar. / Är han mer manlig då som pojkar jagar?” (tolkning Gunnar Harding).

Huruvida egna erövringar ligger till grund för de många av längtan och lust fyllda dikterna eller om de blott är fantasier tillkomna för att läsas av roade kamrater är omöjligt att säga, det är svårt att knyta Donnes dikter till specifika händelser eller personer.

Vid sin död lämnade han efter sig en rik skörd av alster, inte minst lustfyllda kärleksdikter och vindlande hyllningsdikter. Få trycktes i bokform under hans livstid, men spreds i avskrifter. I ett brev kan han klaga över att det är jobbigare att leta reda på de spridda verken än att skriva dem. Mängden av bevarade avskrifter, mer eller mindre förändrade och förvanskade, visar att Donne var en av sin samtid högt uppskattad diktare.

Kollegan Ben Jonson ansåg honom vara ”världens bästa poet”, men tyckte också att han borde hängas för de friheter han tog sig med versrytmen. Detta är något som ofta påtalas. Dikterna föds i samtalet och det kamratliga umgänget. Författaren Gunnar D Hansson menar att det är detta som förklarar Donnes dikters egenartade metrik, som ofta följer talets rytm och som skiljer dem från den skrivna och tryckta textens slutgiltighet.

Det är lätt att hamna i verstekniska resonemang när man talar om John Donnes poesi, just eftersom han är så sinnrik. T S Eliot talar uppskattande om ”det omsorgsfulla utarbetandet (ställt i kontrast till sammanträngningen) av ett bildligt talesätt ända till det yttersta stadium som sinnrikheten kan föra fram det till”. Detta skriver Eliot i början av 1920-talet, medan han själv brottas med sitt stora verk Det öde landet, och möjligen beskriver han här mer sin egen poetiska metod än Donnes.

Vad det handlar om för Eliot är att dikten ska gestalta den känsla som utgör tanken, inte bara beskriva den. Eliot ute efter det som den samtidige ryske kritikern Viktor Sklovskij menar är konstens innersta uppgift, nämligen att ”återställa förnimmelsen av livet [–––] visa att stenen är av sten”.

Donnes diktning kännetecknas också mer av känslans primat än tankens, trots att den är bemängd med lärda referenser och allusioner. Det är en poesi som knappast kan sägas bära sin lärdom med lätthet.

Av eftervärlden har den grupp av författare som man menar att Donne tillhörde lätt nedlåtande kommit att kal­las för metaphysical poets, eftersom de i sina dikter ofta behandlar filosofiska ämnen i ett utstuderat och stundtals otillgängligt poetiskt bildspråk, där begripligheten offras och dikten allt som oftast utmynnar i kryptiska allusioner. Den engelske 1700-talskritikern Samuel Johnson beskyller de metafysiska poeterna för att med våld vilja tvinga samman de mest heterogena element.

John Donne levde i en epok när skepticism och tvivel på allvar började fräta på hävdvunna sanningar. Nya natur­vetenskapliga och politiska idéer utmanade etablerade föreställningar och uppfattningar. Den antike skeptikern Sextus Empiricus verk återupptäcktes vid mitten av 1500-talet och dennes ifrågasättande av kunskapens möjligheter kom att få vidsträckt betydelse. Under det kommande seklet blev han något av en modefilosof. Det går att följa skepticismens historia från Erasmus till Spinoza, något nytt börjar formuleras, allt fast och beständigt förflyktigas. Donne ger uttryck för denna oroliga och motsägelsefulla tid: ”And new Philosophy calls all in doubt, /…/ ’Tis all in peeces, all cohaerence gone;/ All just supply, and all Relation.”

Katherine Rundell visar åskådligt i sin spänstiga monografi att Donne i liv och dikt ständigt går i närkamp med den kroppsliga döden, att han på en och samma gång skyr och längtar efter den, vill glömma den samtidigt som han hyllar och ställer till med fester för den. Som när han i ett brev bejakar sina sjukdomar eftersom de redan i livet påbörjar den nedbrytning som förkortar kroppens preparering (”concoction”) i graven inför uppståndelsen. Eller som det heter i en av hans religiösa sonetter: ”Kort blir vår sömn innan din makt upphör:/ Vi väcks till liv på nytt, och Död, du dör”.

Liksom hos en Shakespeare eller en Rabelais genomsyras Donnes språk och diktade värld av ekivoka tvetydigheter. Ett verb som ”stand”, att stå, utnyttjas flitigt med all sin frestande associationsrikedom. I en annan dikt beskrivs mannen som sängkläder att ligga under: ”Tag av ditt vita linne som du bär/ Skam eller oskuld finns ej längre här/ Nu är jag naken, säg mig var du fann/ett mer behagligt täcke än en man.” Närmast grov blir han i dikten ”The Comparison”, där bland många slippriga metaforer det kvinnliga skötet beskrivs som Etnas krater ”Where round about the grass is burnt away”. Det finns hos Donne ett behov av att vrida upp i skämt även de allvarligaste och mest sorgsna av händelser.

Det är viktigt att lyssna till det skratt som klingar i hans dikter, och då inte bara i de uppenbara skämtbilderna, som jämförelsen mellan otrohet och loppans blodsugande (”Loppan”), eller den underbara resan över kvinnans kropp (”Love’s Progress”). Ibland kan det vara svårt att avgöra om han skämtar eller menar allvar, eller både och samtidigt, men det går att njuta av allvaret i skrattet samtidigt som man är lyhörd för skrattet i allvaret.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Med den ryske filosofen Michail Bachtin kan vi här tala om skärvor av den folkliga, komiska kultur som vi möter inte minst under medeltiden och renässansen: i denna tradition blandas ständigt högt och lågt, liv och död, skratt och allvar. Också hos Donne får kroppen, det kroppsliga nedre, utgöra spänningsfylld motpol till det andliga högre. Som när Donne hyllar skönheten hos den åldrade kvinnan, men varnar för att hennes ansikte ska få en vinterns karghet. För Donne är det klart att ”love’s mysteries in souls do grow/ But yet the body is his book” (”The Ecstasy”).

Mycket av livet i det elisabetans­ka England präglas av motsättningen mellan den av staten påbjudna engelska protestantismen och den alltid vaksamt påpassade, ofta hårt förföljda katolicismen.

John Donne, född in i katolicismen, tvingas leva mitt i denna spänningsfyllda och farliga konflikt. I mitten av 1610-talet, ju äldre och fattigare han blev och med ständigt växande familj att försörja, kom han att uppleva sin katolska tillhörighet som mer och mer belastande. Om av opportunistiska skäl eller ej så avsade han sig sin familjs tro och blev medlem av den anglikanska kyrkan. En aning cyniskt kan det sägas ha varit ett klokt val, för när den nye kung Jakob I efterträdde drottning Elisabet I – som med viss misstro betraktat den moraliskt belastade Donne – utnämndes han till domprost vid Sankt Pauls-katedralen i London, en tjänst som gjorde honom till kungens hovpredikant. I sina predikningar dundrade han mot det kroppsligas förgänglighet och förfall, förruttnelsens ofrånkomlighet. Han lämnar inte sin församling i tvivelsmål om vad han menar: ”we sin, and sin, and sin”. Till skillnad från sin ungdoms diktning, som han klädsamt tog avstånd ifrån, lät han gärna och ofta trycka sina predikningar.

Det egna avfallet, när han överger sin barndoms katolicism för den anglikans­ka kyrkans tro, utgör ett livsavgörande val, menar kritikern John Carey i sin studie John Donne. Life, Mind and Art (1990). Hos Carey är det inte den allvarliga skämtaren som står i förgrunden, utan den grubblande allvarsmannen med sin fläckvis drastiska humor. Enligt Carey bestäms Donnes känslostruktur och tankevärld av en pågående, olöst brottning med frågor om kärlekens och svekfullhetens logik, och nådens och guds­trons innersta väsen. Carey visar med övertygande närläsningar det berättigade i sin tes.

Dessa frågor är så närvarande att de tränger in i och blandas i såväl Donnes kärleksdikter som i den religiösa diktningen. När exempelvis den kvinnliga kärlekens obeständighet frammanas i kärleksdikterna är det, menar Carey, sitt eget svekfulla förhållningssätt till den egna bardomens katolicism han besvärjer. Och i de religiösa dikternas ständiga bönande och bedjande om Guds barmhärtighet kan vi höra den världslige älskarens insisterande åtrå. Donnes sexuella och religiösa bilder glider in i och ut ur varandra. I en dikt förvandlas trolovningens guldringar till martyrer, och Kristus blir till något av en hallick när hans rena brud (kyrkan) ”större njutning ger/ när hon omfamnad öppnar sig för fler”. I självupptagen envishet kräver han, likt en trånande älskare, att Gud ska tala till honom och ta emot honom. Han blir endast ”fri i fångenskap hos dig,/ och aldrig kysk om du ej våldtar mig” (”Heliga sonetter”).

Risken är alltid stor att man tolkar det förflutna anakronistiskt, all historieskrivnings dödssynd, och att man tror att diktens jag direkt uttrycker den skrivande personens egna privata känslor. Vi bör ständigt vara medvetna om fiktionens och genrens krav och inre logik. John Donnes diktade värld, med dess blandning av genrer och uttrycksformer, utgör självklart ett eget universum, som måste läsas och förstås utifrån sig självt. Diktens jag ska inte jämställas med verklighetens.

John Donne bör läsas med historisk fantasi. För honom är religiös tro och konfessionell tillhörighet en fråga om liv och död, varje ord och livsval är inbegripna i en stark moralisk och andlig kamp. När han i en dikt skriver att han inte känner sig hörd av Gud – ”men jag har fåfängt om försoning bett” – finns det all anledning att ta dikten på orden.